Som en spegel i en spegel: Studs

Dagen är tom på liv. Apornas viskande har bytts ut mot människornas vänskapssorll. Ajram reser sig. Kisar mot vattenpölarna. Hoppas att de kommer ånga upp.

Utanför allt detta finns Ajram. Ajram med en doftande blomma, låter blomblad efter blomblad pryda människor som kommer förbi henne. Blombadet varar till långt in på dagen. Musiken är levande, det hörs inga skrik. De som kommit fram vaggas ner till sina bäddar. Ajram ställer sig upp. Slänger några blomfrön mot månens ljus.

Ur ljuset glider de in i sina inhägnader, bort från folkmassan. Trycker händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna besvara det. Kysser sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En människa kan gosa en apa hel. En trollerist, en fyllerist – de kan inget värre än så. De apor som har otur flyr. Men ikväll är det inte många som har otur.

Molnen är organiskt blå mot kritvit sky. Den heta luften töms på dragspelsmusik och technobeats. Ljuden blir vänner med varandra, släpper övertaget. Men ingen förlorar. De som vinner är apor. Sorlande, skrikande. Den som skriker lägst förlorar.. Och skriker lägst, det gör den som hittar en levande pojke ovanpå pariserhjulet. Skriker lägst det gör den som får skalpen klappad av en brunstig apa.

Det finns händelser som måste hindras, kugghjul som aldrig får haka tag i varandra. Ett rullande gruskorn kan få hela maskineriet att starta utan chans till stopp, oavsett om det heter Leimad eller inte. Ett gruskorn ställer aldrig frågor, ett gruskorn kan alltid förstå och förlåta. En blomsterkvist ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt plockas fram och visas upp av Ajram. Skakande går hon. Alla inhägnader har hon redan låst.

I ljuset från pariserhjulet ligger Ajram. Ajram med blomman i handen. Ajram utan skam. Och samtidigt: Ajram med ånger. Ajram tom på kontroll. Hennes ögon är vaksamma. Pigga av att aldrig se det andra ser. Frisläppta apor med avslappnade blickar. Och under blickarnas apati inget annat. Inget skrämmande, men ändå värre. En ovilja till hämnd.

För inget finns på Monkey Park. Inget förutom en sak: lustiga huset med alla sina gråtspeglar som vrider och vänder till igenkännlighet. Det spelar all roll. Gråtspeglar finns ändå inte där. För på Monkey Park är de döda gråtseglarna i frihet och äter plankstek. Kanske runkar de av sig ibland. Kanske kramas de då och då. Vad de gör spelar roll. För det gör så att aporna kan gråta och blunda.

Monkey Park. De tusen människornas hem. Horkarlar, eldslukare, strippor, försäljare, månglare, prånglare och schamaner. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen apor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att inte åka pariserhjul, karuseller eller bergochdalbanan. För att slippa sockervadd och varmkorv.

Neranför ser molnen lätta ut. Det ser ut som att de när som helst kommer försvinna ur synhåll från marken. Leimad tittar långsamt upp när han drar sig förbi staketet. Han undrar vad ett moln kostar. En sista, cynisk tanke innan kulan träffar honom rakt under vänster öra. Leimad faller uppåt, slår i himlen och rör ner en sjö av damm som flyter bort från Monkey Park.

Utanför Monkey Park är grindarna öppna. Hänglåset ligger tungt på marken. Leimad spottar på det, kastar det med handen. Den metalliska tyngden suger kyla ur huden. Om han kunde skulle han sätta tillbaka det, dra igen grindarna och gå därifrån. Nu måste han gå igenom dem om han vill sluta träffa Ajram.

Innanför kiosken står Josef och Ivan. Deras ansikten smälter samman med skrikiga fairtradeskyltarna. ”Fan vad ni ser lattjo ut” läspar Leimad. ”Har ni hört Ajram någonstans?” Ivan och Josef kisar mot honom, låter axlarna vila. ”Glöm Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle aldrig jobba där.”

Det finns dagar som är tomma på liv, det finns dagar som är fulla av allt. Det är kväll nu. Leimad knuffar fram under trottoarerna. Lyckas glömma vad det är för slags dag idag. Bilarna rusar bakåt, helhjärtade knallar smeker taggiga toppar i väven av motorbilder. Leimad stannar upp.

Som i en spegel

Det finns dagar som är fulla av liv, det finns dagar som är fulla av ingenting alls. Det är morgon nu. Damiel drar runt längs gatorna. Försöker ta reda på vad det är för slags dag idag. Bilarna pressar sig långsamt framåt, halvhjärtade tutningar slår trubbiga hål i väven av motorljud. Damiel fortsätter gå.

Utanför kiosken sitter Josef och Ivan. Deras ansikten en skarp kontrast till de skrikiga cocacolaskyltarna. ”Fan vad ni ser trötta ut” grymtar Damiel. ”Har ni sett Marja någonstans?” Josef och Ivan stirrar på honom, rycker på axlarna. ”Kolla Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle jobba där idag.”

Utanför Monkey Park är grindarna stängda. Hänglåset hänger tungt mot gallren. Damiel känner på det, väger det i handen. Den metalliska tyngden strålar kyla mot huden. Om han kunde skulle han slita av det, dra upp grindarna och gå in. Nu måste han klättra över om han vill träffa Marja.

Ovanför ser molnen tunga ut. Det ser ut som att de när som helst kommer störta ner mot marken. Damiel tittar snabbt upp när han drar sig över staketet. Han undrar vad ett moln väger. En sista, poetisk tanke innan kulan träffar honom strax ovanför höger öra. Damiel faller framåt, slår i marken och rör upp ett moln av damm som sprids in mot Monkey Park.

Monkey Park. De tusen apornas hem. Gorillor, makaker, orangutanger, schimpanser. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen människor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att åka pariserhjul, karusell, bergochdalbana. För att äta sockervadd och varmkorv.

För allt finns på Monkey Park. Allt förutom en sak: lustiga huset med alla sina skrattspeglar som vrider och vänder till oigenkännlighet. Men det spelar ingen roll. Skrattspeglar finns där ändå. Men på Monkey Park är de livs levande skrattspeglarna och sitter i sina inhägnader där de äter banan. Kanske parar de sig ibland. Kanske slåss de då och då. Vad de gör spelar ingen roll. Bara det sker så att människorna kan skratta och se på.

I skuggan av pariserhjulet står Marja. Marja med revolvern i handen. Marja full av skam. Men samtidigt: Marja utan ånger. Marja med full kontroll. Hennes ögon är trötta. Trötta av att varje dag se det andra inte ser. Instängda apor med stirrande blickar. Men under blickarnas skenbara apati något annat. Något mer skrämmande men inte värre. En vilja till hämnd.

Det finns händelser som inte får hindras, kugghjul som måste haka tag i varandra. Ett gruskorn kan få hela maskineriet att stanna upp, oavsett om det heter Damiel eller inte. Ett gruskorn ställer alltid frågor, ett gruskorn kan aldrig förstå. Ett revolverskott ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt släpas bort och gömmas av Marja. Stilla står hon. Alla inhägnader har hon redan låst upp.

Molnen är metalliskt blå mot becksvart sky. Den ljumma luften invaderas av dragspelsmusik och technobeats. Ljuden slåss mot varandra, kämpar om övertaget. Men båda förlorar. De som vinner är människorna. Sorlande, skrikande. Den som skriker högst vinner. Och skriker högst, det gör den som hittar en död pojke under pariserhjulet. Skriker högst, det gör den som får skalpen avsliten av en rasande apa.

Ur mörkret kastar de sig ur sina inhägnader, rakt in i folkmassan. Rycker av händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna försvara sig. Sliter sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En schimpans kan slita än människa itu. En gorilla, en orangutang – de kan värre än så. De människor som har tur lyckas fly. Men ikväll är det inte många som har tur.

Mitt i allt detta finns Marja. Marja med en rykande revolver, avfyrar skott efter skott på alla människor som kommer i hennes väg. Blodbadet varar till långt in på natten. Musiken är död, det hörs bara skrik. De som gömt sig slits fram ur sina hålor. Marja sätter sig ner på marken. Fyrar av några skott mot himlens mörker.

Natten är full av liv. Människornas skrik har byts ut mot apornas segervrål. Marja lägger sig ner. Stirrar upp mot molnen. Hoppas att de aldrig kommer falla ner.

Roarrrr me, doctor D

Helikoptern brinner snabbt. Klittan hårdnar, som att ha en morrande jaguar mellan benen. Tryck här. Håll inne så länge det går. Vibrera fingret sakta. Som snurrande spolen, längst in i ett kasettband. Med musiken på. Du minns doktor Nathan, hur du älskade honom så. Snabbt framåt, längre fram, men fortfarande då. Doktor Nathan tar med dig på cirkus. Doktor Nathan handlar popcorn, bjuder, skämtar och kallar dig Babar. Du kallar honom Celeste och skrattar, när han runkar av dig, i halmen efteråt. Spola ännu längre, men håll kvar fingret, snurra runt. Doktor Nathan med skalpell i handen. Doktor Nathan med ditt hjärta på en brits - för sista gången pumpande blodigt, nu stelnat till svart diamant. Doktor Nathan med clownmun kring kuken. Hur han hugger i hjärtat precis när du kommer in. Spola fram helt nu, och låt fingret skynda sig det också, snurra, svirra, helt på punkten, fort men stadigt nu. Nu. När Helikoptern brinner snabbt, flammorna ryter mot himlen. Hur du ser doktor Nathan i en sista föreställning, en sista het fantasi.

MR. B, HARLEY-D

Helikoptern brinner snabbt. Kuken hårdnar, som att ha en Harley-Davidson mellan benen. Tryck rewind. Håll inne så länge det går. Catherine Austin och du. En styv liten gosse på elva år. Hennes hand på din pojkstjärt känns gammal och trist. Den gör dig utled, utled. Fast forward. Det är du och Dr Nathan. Ni rider en Harley-Davidson, rider den hårt. Däcken gnuggar av sig mot asfalten. Han vänder sig mot dig, lockarna i vinden. Du skulle vilja rida honom istället. Han gav dig ståkuk, du gav honom slapptask. Super-Cannes, en syfilitikers feberdröm. Ni rider in i tältet, in i Hypercirkus. Dr Nathan och du på er stolta springare. Cylindrarna sväller och slår. Tre varv runt manegen, jagar clownerna. Moto clowns, kill 'em all. Sågspånet sprätter runt er, publiken håller för öronen. Senare på kvällen: du åmar dig kring strippstången, juckar i takt till musiken. Röken från ciggen sveper in er i en purple haze. Fast forward, ända till slutet. Dr Nathan i högan låga. Du guppar i vattnet, kan inte sluta se på. Spill din säd i andra munnar. Du kommer aldrig få hans kuk att stå.

´Copter Love - Eve of Destruction

Helikoptern brinner snabbt. Högt upp i luften. Som en långsam ballard, spelad på tio tusen tysta strängar. Som ett kolmörkt fotografi, tio gånger tio tusen svarta diamanter. Svart rök fyller lungorna, som varmluft i ett tält. Tomma, slängda blicken, rakt upp i luften. Mot rotorbladen som skär luften, som felkuggade motorsågar. Mot mörka eldsflammor som penetrerar rymden, som felkukade lusttörstiga vibrerande späckhuggare av gummi. Du lyfter doktorn, som om koptern drar dig med sig. Du svävar doktorn, som om helion kastar ut sin flygkraft, delar med sig. Vart vill du komma med det här? Vart vill du ta dig till slut? Du kommer ingenstans, förutom igen och igen och igen, i den inkapslande plasten. Svarta luftvirvlarna ovanför dig, sveddar trädens toppar, rör upp orkan i ditt inre, får hårda pulsarna att slå, de små kropparna att svälla, får kroppsvätskan att gå. Se, du dränker dig själv doktor Nathan, se du fyller din grav med något vitt. Se hur allting ovanför försvinner, drar sig undan, drar sin kos. Se hur jorden under slukar upp dig, det du kväver kväver dig. Det du dödar tar ditt liv. Du gjorde upp elden, doktor Nathan, och blev askan själv. Du smälte plasten, packeterade dig själv.

Dr Nathan Svart Diamant

Helikoptern brinner snabbt. Så snabbt att han knappt märker att plastsätet smält in i hans rygg, bildat en andra hud. Glatt skinn, stryk din hand över det. Men vänta tills han kallnat. Rotorbladet slår sönder vattenytan, kastar upp kaskader som sen faller ner. Bensinblandat regn. Regnbågsskimmer i varje droppe. Inget kan hindra att det sen fattar eld. Du lägger din hand på plastmannen men inte ens du kan bota honom. Sätet ligger tätt mot ryggen, hjälmen har smältformats runt hans huvud. Han är förpackad, försluten, fulländad. Det enda som stör perfektionen är ögonen som smält och hunnit rinna ur sina hålor. Du tänker att han är underbar. Han är en plastleksak, han är Venus de Milo. Han är en jättelik dildo åt den frodiga urmodern. Du ser honom framför dig, sträckt och stolt i den mörkaste skogen. Han har fått ögonen åter, de gnistrar som svarta diamanter. Vildarna kryper mot honom, brunhåriga och svedda av solen. Du ser deras seniga kroppar, deras trälfötter. Hur de tar spjärn mot den bubblande myllan och pressar sig mot varandra. Du ser dem och du vill ta på dem. Du vill ta av dig dina kläder, smutsa dina kinder med jord. Inne bland träden, inne i fuktmarkerna. Inne i städer som täcks av tvåtusen års skog. Du är inne med dem, de är inne i dig. Och medan allt händer tittar han på. Skriket hörs genom hans hölje av plast. De svarta diamanterna gnistrar ändå.

Moto circus, mr B.

Helikoptern brinner snabbt. Cock-pitten. Det näst sista som du tänker på. Ett flamsken. Gulrödheten över näthinnan. Du vill ha havet, men du får oljan. Glaset spricker framför dig och sätet smälter bakom ryggen. Hjälmplasten droppar snabbt i bombljudstjut. Slår igenom brasdånet. När bränsletanken exploderar, alldeles för kort därefter, minns du att det finns ingenting som du kan berätta. Dr Nathan backar bakåt vid smällen. Snavar baklänges mot kablarna i manegen. Som att skära i smör. Han hinner undra hur han kan ligga i tre, innan överkroppen rinner ur honom. Du hinner se, innan du blundar. Du hinner blunda, innan ögonlocket brinner upp. Helikoptern hade störtat mot manegens kant. Motocirkus. En kamera hade krossats. Allt ska övervakas. Råttorna på jakt efter osten. Människor på väg mot dörren. Kameramannen försöker fly. Du känner hans rädsla, som en hund får vittring. Skummet sprutar över honom. Som en överdriven bögporrscen. Du hinner undra om han har barn. Men tänker, han har inte. Att han är för fet och tjock, under den brinnande flanellen. Ingen som vill ha en sån. Ingen som vill ha nån som gör tv. Folk vill bara ha tv. Folk vill ha allt klart. Dina tankar imploderar under skummet, men du smälter aldrig helt. Helikoptern lutar framåt. Krossad i manegens mitt och startpunkt. Din kropp ligger över instrumentpanelen. Som en skulpterad, regisserad scen. Skummet bildar vit ull över dina nakna axlar. Skummet liknar snö.

Fabrikörens hänförelse - del 1

Efter att ha levt hela sitt liv utan att bli imponerad av vare sig det ena eller det andra, lät herr direktör fabrikör Carsten Carlsson sig slutligen hänföras.

Varför föremålet som lockade honom in i hänförelsens febriga rus var en tablettask innehållandes salta lakritsfigurer, tillverkad av företaget Mazetti, kunde ingen förstå, än mindre förklara. Men hänförd var han och snart visste hela staden om det.

”Han kanske tilltalas av lakritsfigurernas jordigt lakritsala flavör?” ponerade någon.
”Det kanske är illustrationen av den lipande katten som vinner hans gehör?” replikerade en annan.

Vad orsaken än var, så snurrade kugghjulen i herr Carlssons fabrik allt mer långsamt för varje salt litet lakritsfrö som föll ner i fabrikörsgommens bördiga mylla.

Istället för att – i enlighet med tidigare planer – påbörja en utbyggnad av fabriken, inleddes byggnationen av en skalenlig kopia av Taj Mahal där fabrikörens älskade tablettask skulle gå till sin sista vila den dag då den var tömd på sitt innehåll.

I staden fylldes luften av förtvivlan och indignation. En brorson vars kometartade karriär aldrig hade förlänats ett enda uppskattande uttalande från fabrikören spann i sin avundsjuka långt gångna planer på att i lönndom ta sig in i sin farbrors kontor och stjäla tablettasken.

En tjänsteman satt i sin nybyggda carport och oroade sig för vad som skulle hända om direktörens hänförelse ledde till fabrikens ekonomiska kollaps och snara nedläggning.

På fackförbundets extramöte vred ordföranden sina händer, hennes vrede riskerade att driva henne till drastiska åtgärder.

Men den aktuella tablettasken tog det mesta med stilla ro.

Innan den faller ner

Färgen är. Nej, himlen är. Det är himlen som är. Den är färglös. Himlen ligger ovanför i luften. Är luften. Är himlen luften. Himlen är helt tom. Går att kasta sig igenom. Himlen är helt full. Men allt verkar så smått, när det är så stort. Himlen är inte oändlig. Efter himlen kommer rymden. Den har inget slut. Himlen är ovan. Den är ovan oss. Jag är ovan. Ovan vid att ha himlen, så tätt inpå. Den trycker mjukt och ordlöst när den sänker sig. Om det är himlen som sänker sig så sänker sig himlen nu. Annars är det natten. Jag tror ofta att det är natten, som kommer. Men det är bara dagen, fast om vintern. Himlen är över mig. Den är över oss nu. Den är färglös, som vatten. Svart är svärta, en avsaknad av färg, är natten. Allt går runt nu. För det finns ingen ände på det. Även om jag tar en bil och kör och kör och kör. Så finns det en ände på bensinen. Det finns en ände på bilen. Det finns till och med en ände på himlen i bensinen i bilen på jorden. Men ingen ände på rymden. Den går istället bara runt, runt, runt. Som orden inom oss. Som kämpar, försöker slå sig loss. Och visst är vi glada att de aldrig - aldrig riktigt riktigt - lyckas. De cirklar alltid runt oss. Nära att ha, nära att ha till hands. Det är så bra att ta till dem, när något smyger sig på eller håller sig för mycket borta. Någon ovan.

Flanören - Del 2

Tecknad serie, del två av två.

Har du inte hunnit läsa den raffl. första delen än? Kolla in den här!

--

Huset Ushers fall

Hon var vida känd för sin renlighet. Vissa ansåg hennes fixering vid sanitet och hygien vara osund, andra ansåg den vara ett uttryck för hennes moraliska resning. Hur olika människorna runt omkring henne än valde att beskriva hennes läggning hade de en sak gemensamt: de ville inte veta av henne. Åratal av bannor och åthutelser gällande klädtvättning, rengörande av parkettgolv och intimhygien ledde sakta men säkert fram till att ingen längre ville träffa henne. Till slut insåg hon att hon hade lyckats stöta bort alla som hon en gång sett som sina nära och kära. Hon var ensam i sin lägenhet, utan något annat att göra än att städa.

Så hon städade. Hon rengjorde golven, hon putsade stuckaturen, hon kokade besticken efter varje måltid. Och hon såg sin situation från den ljusa sidan. För nu fanns det ingen oborstad släkting som kunde stövla in i hennes lägenhet och lukta av svett och kön och bli förnärmad när hon inte ville ta i hand. På det stora hela var hon nöjd med sin tillvaro. När hon någon gång då och då längtade efter att prata med någon pustade hon sina ljusstakar istället. Det gav henne en känsla av total harmoni, som om hon och kosmos var en enda rofylld enhet.

En dag vaknade hon och låg och sträckte sig i sängen. Hon kände hur knäna knakade och spretade yvigt med de nyvakna tårna. Hon lät ryggen knaka till så att det kändes riktigt härligt och njöt av solljuset som föll in genom hennes fönster. Ett solljus helt befriat från virvlande små dammkorn. Medan hon låg så tittade hon upp i taket och grunnade på vad denna dag skulle föra med sig. Skulle hon kanske dammsuga soffkuddarna? Eller kanske putsa speglarna? Eller så skulle hon kanske göra bäggedera. Det var ju ändå två dagar sedan någon av de två sysslorna utförts. Det var medan hon låg och tänkte så som hon kände den. Droppen.

Det var inte en speciellt stor droppe, men den kändes ändå tydligt då den damp ner i hennes panna och sedan fortsatte att rinna längs med näsryggen, ner genom amorbågen för att slutligen landa på hennes läppar. Det smakade mögel. Vattendroppen som hon precis fått in i sin mun smakade mögel.

Förskräckt for hon upp ur sin säng och viftade panikslaget runt omkring sig. Det här var inte hur hon hade planerat att det skulle gå till. Rasande for hon runt i lägenheten. Hur hade detta kunnat hända? Det var inte hennes fel. Så mycket visste hon. För luften i lägenheten var inte det minsta fuktig; hon bodde välventilerat på betryggande avstånd från källarplanet. Hon insåg snart att droppen kunde ha sitt ursprung i lägenheten ovanför. Någon hade kanske lämnat en kran på, eller kanske hällt ut en hink med vatten på sitt golv. Folk fann nöje i de allra märkligaste saker.

Hon ringde vicevärden. Hon väntade med telefonen tätt tryckt mot örat, signal efter signal. Men ingen svarade. Medan hon väntade hörde hon hur det kom fler droppar. Dripp dropp dripp dropp. Ner i hennes säng, ner bland hennes lakan. Hon la ifrån sig telefonen och ställde en rostfri bunke som skulle fånga upp dropparna. Hon ringde vicevärden igen men fick inget svar. Hon ringde SOS-alarm, som hänvisade henne till socialtjänsten, som hänvisade henne vicevärden. Hon påbörjade en arg insändare till Svenska Dagbladet. Allt medan bunken började svämma över av de förbannade mögliga dropparna. Likt en huggorms etter föll de ner från taket, förgiftandes såväl hennes lägenhet som hennes liv.

Till sist insåg hon att hon inte hade något val. Hon var tvungen att bege sig upp till lägenheten ovanför och ge grannen den åthutning som denne så väl förtjänade. Med darrande myrsteg tassade hon ut genom lägenhetsdörren och upp för trapporna. Våningen ovanför tedde sig vara en okänd värld. Det kalla grönspräckliga marmorgolvet som hon kände till från sin egen våning och de nedanför var här täckt av en kletig substans som fastnade under hennes galonstövlar. Det luktade instängt och fuktigt och det droppade från taket. Hon kände att hon behövde kräkas. Det märkligaste av allt var dock att det bara fanns en enda dörr där. Det fanns bara en lägenhet på våningen, och den låg precis ovanför hennes.

Efter att ha knackat några gånger utan att få den minsta antydan till svar kände hon på dörrhandtaget. Det var kallt och kletigt men det gick att öppna dörren med. När hon tryckt upp dörren slog en varm våg av luft mot henne. En varm våg av luft som stank av mögelsporer, ruttet kött och hundra år av instängdhet. Hon kunde inte hålla sig. Hon kräktes rätt ut i luften, över sina skor. Skulle hon vända om och gå ner? Ta ett långt bad och skrubba sig ren med klorin? Nej, hade hon kommit så här långt var hon tvungen att fortsätta.

Det var inte bara den hägrande tillfredsställelsen av att få ge någon en rejäl uppsträckning som lockade henne. Det var även en bisarr nyfikenhet, en lust att få veta vem – om någon – som skulle kunna bo i detta mögliga, förruttnade helvete som hon nu befann sig i. För kunde någon människa verkligen bo i denna unkna grotta med svampbefläckade väggar och golv av multnat trä?

För varje steg hon tog blev hon allt mer eggad. Hon kände sig märkligt het, nästan upphetsad. Hon vandrade genom lägenheten som såg exakt ut som hennes, men ändå så olik. För om hon bodde i en pervers mardröm av dammfria lister och välstrukna gardiner, bodde denna någon i samma perversa mardröm, men sedd i en grumlig spegel. Och med denna insikt rungande i sin hjärna stegade hon in i sovrummet och fann sig själv ståendes i ankeldjupt vatten, i färd med att hälla ut ännu en hink som skulle spä ut den stinkande sörjan som hennes båda jag nu vadade i.

Hon stirrade förundrat på sig själv, på sitt andra jag. För detta andra jag var inte någon förruttnad varelse med grumliga ögon och sjögräslikt hår. Tvärtom – det var nästan exakt likt henne själv. Samma strama hårknut, samma snörpta mun. Det enda som skilde dessa båda jag åt var att det ena bar galonstövlar och det andra var barfota. Hon stegade sakta, som förtrollad, mot detta andra jag. Hon smekte dess kind, såg det i ögonen. Hon rörde försiktigt vid dess bröst, dess mage. Och hon njöt när de kysstes och fumlade av varandra kläderna och föll ner i det stinkande, sumpiga vattnet där de besinningslöst tillfredsställde varandra tills de var alldeles blåslagna och ömma i kroppen.

När hon sedan låg i sin säng på kvällen tänkte hon att hon kanske inte var obefläckad längre, men att hon inte heller var smutsig. Det hela var svårt att förstå. För av någon anledning kände hon sig nu renare än vad hon hade gjort på mycket länge.

Flanören - Del 1

Tecknad serie, del ett av två.

-













(Raffl. forts.)

Myrkrig

Kanske är det den skenbara enkelheten som lockar massorna. Varje gång det står myrkrig på programmet är det i alla fall fullsatt i bänkraderna kring manegen. Strålkastarljusen blänker i kikarglasen, som tusen falska stjärnor.

Beträffande enkelheten är det bara en illusion. Myrhetsning kräver hårt arbete, långsiktig planering och ett ständigt tålmodigt tränande.

Först av allt ska alla myror delas upp i grupper. Indelningen görs utifrån myrornas färg, storlek, dialekt och så vidare. Därefter placeras de olika grupperna ut i olika områden på spelplanen. Några områden görs mer åtråvärda, där får bara en viss sorts myror vara, godtyckligt utvalda inför varje föreställning. De åtråvärda områdena fylls med socker, honung och tjock mörk sirap. I områdena längst ut på spelplanen, de sämsta, lämnas knappt någon mat alls. De myrorna får äta på sig själva och varandra, för att få i sig någon näring och för att ens få plats där de är hopträngda i små tändsticksaskar. Dessutom rensas spelplanens utkanter rena från barr. Ju mindre jobb och göromål, desto större explosion när kriget slutligen bryter ut.

När grundförutsättningarna är på plats gäller det för myrdomptören att riktigt så split i myrlägrena, hålla isär dem för det mesta, sprida rykten, kalla en grupp för pissmyror, en för "riktig myror", en för parasiter och så vidare.

På dagen för striden kokar det i tältet. Ropen om fantacocacolapoprcorn ekar, läktarplankorna bångnar under publikens tyngd och den statiska elekriciteten svävar som ett moln över myrsamlingen. Sedan, när insektsskarorna drabbar samman, blir det för ett ögonblick alldeles tyst i tältet - varje myrsteg, varje myrbett, varje hatfyllt skräckpip hörs - innan publiken släpper alla hämningar. De skriker halsarna såriga, för att heja på kämparna, hetsa dem mot varandra, ständigt med tummen pekande rakt ner mot marken. Striderna flimrar som ett brus i kikarlinserna, vidare in i åskådarnas ögon. Frsrsrfrschfrsrshfrschfrshshschfrfrsch. Suget i våra bröst, nöjet av att se något som aldrig skulle kunna hända oss.

Den sista föreställningen

En dag hade någon hittat en planet i cirkustältet. Den var förvisso liten och oansenlig och gjorde inget annat än att snurra runt sin egen axel, men ändå. Det var en planet. Många tyckte att den var fin, rödskimrande som den var där den hängde i luften, men de flesta var ense om att den mest var i vägen. Någon kunde få den i ögat eller – än värre – så kunde den distrahera besökarna från föreställningen. Och trots att föreställningen kanske inte kunde snurra runt sin egen axel, så var den ytterst sevärd. Därför täckte cirkusdirektören över den lilla planeten med ett mörkt tygstycke i hopp om att den skulle bli än mer oansenlig än vad den redan var. Men detta hjälpte inte. Flera föreställningar fick avbrytas för att publiken blev så nyfiken på det snurrande tygstycket. Så man fann det bäst att låta planeten vara. En snurrande planet var ändå mer vardagligt än ett snurrande tygstycke.

Till de flestas förtret dök det dock upp fler planeter i cirkustältet. Och inte nog med det: snart var nästan hela tältet fullt av en gnistrande stjärnhimmel som spred sin glans över sågspånsgolvet. När cirkusdirektören i vrede och hast klättrade upp på en stege och försökte plocka ner en av stjärnorna brände han sig på fingrarna. Stjärnorna var alldeles för varma för att någon skulle kunna röra vid dem. Då kallade cirkusdirektören på clownbrandkåren som kom i sina stora röda lackskor och med vattenslangen i högsta hugg. Men vattnet som de sprutade omkring sig hjälpte inte mot de glimrande stjärnorna. Så fort vattnet kom i kontakt med en stjärna så förångades det. Och allt vatten som bara sprutats ut i luften utan att landa på en stjärna föll istället ner mot marken och gjorde sågspånsgolvet alldeles klibbigt och obehagligt att gå på.

Folk på cirkusen började bli oroliga. Fler och fler planeter, stjärnor och andra himlakroppar hade dykt upp i tältet. Även de som till en början hade varit positiva till alla nymodigheter började oroa sig. Varför höll ett universum på att bildas i deras tält? Det var ju ändå deras arbetsplats. Var det verkligen för mycket begärt att kunna jonglera utan att få en komet i håret? Och borde man inte, trots allt, kunna gå på sina jättehöga styltor utan att slå huvudet i en måne? Månarna var visserligen väldigt små, men det gjorde ändå väldigt ont att slå i huvudet i en av dem. Alla enades om att något borde göras. Men ingen visste vad. En del skyllde på de ryska akrobaterna och menade att det var de som låg bakom allt det konstiga som hände. Men akrobaterna själva sa att de inte hade något med det att göra. De brukade ändå bara sitta i sin husvagn och spela tärning hela tiden. Det visste väl alla?

Så en dag hände det som alla fruktade men som ingen hade väntat sig skulle hända: man hade hittat ett svart hål. Det låg undangömt i mörkret under östra läktaren, men visst var det ett svart hål. Det såg man på att det höll på att dra till sig en liten blå planet, som snart skulle försvinna in i det svarta hålet och aldrig hittas igen. Och ju längre tiden gick, desto större skulle det svarta hålet bli. Och ju större det blev, desto större saker skulle det sluka upp. Till sist skulle det svarta hålet sluka hela cirkustältet och då skulle det inte längre finnas någon plats för cirkusfolket att jobba på. Men man bestämde sig för att fortsätta som vanligt. Livet – och cirkusen – var för roligt för att låta sig hejdas av något så obetydligt som ett svart hål.

Till slut hände det alla hade väntat på: östra läktaren sögs in i det svarta hålet. Och när den östra läktaren väl var försvunnen, fanns det inget hinder kvar innan det svarta hålet skulle kunna sluka hela tältet. Så nu var dagen kommen. Det var dags för cirkusens sista föreställning. Och eftersom en cirkus sista föreställning är bland det största som finns här i livet fylldes tältet på nolltid efter middagen, då föreställningen skulle komma igång. Grevar och baroner, torpare och storbönder, fattighjon och backstugusittare – alla fanns de på plats när cirkusdirektören stegade in i manegens mitt och sade att kvällens föreställning skulle börja.

Och vilken föreställning det blev! Eldslukarna slukade eld som aldrig förr, clownerna jonglerade med elva bollar var istället för de sedvanliga fyra och magdansörerna lät sina magar bölja och gunga och skutta och hoppa och dansa både foxtrot och twist. Styltgångarna gick på sina allra högsta styltor, tallrikssnurrarna snurrade med pizzatallrikar och knivkastarna brydde sig inte om de skulle råka träffa sina levande måltavlor. Allt medan publiken hurrade och jublade. Allt medan stjärnorna gnistrade och glimmade och planeterna snurrade runt runt runt och kometerna for genom tältet och brände håret på den som satt i vägen. Allt medan det svarta hålet slukade allt i sin väg. Först några planeter, sen sågspånet, sen cirkusdirektören. Det svarta hålet växte sig allt större och knubbigare medan allt runt omkring började virvla runt och förlängas och förvrängas. Det slukade en clown här, en meteorit där. Det slukade än en supernova, än en tärningsspelande akrobat. Det var en fantastisk föreställning. En av de bästa, det var alla ense om.

Och passande nog var det sista som hördes innan cirkustältet till sist försvann det enastående, rusiga och förvrängda vrålet av en överförtjust folkmassa som sakta sugs in i tomma intet.

Stördhångel

Vackraste kvinnan jag sett. Det är väl stora ord, det. Men vacker det var hon, vacker som en brud och stilig som en karl, med ett visst något. Yvigt hår inte längre än till öronen, och stora mörka ögon som suger, sög mig in i hennes ansikte. Jag älskar att hångla, har alltid älskat att hångla. Händerna visst, och nära kramen, men framförallt tungorna och munnarna, och sen hela helheten, den kombinationen. Länge innan drömde jag om henne, om att få hålla hennes mun i min, låta blickan sugas in i hennes ögon när hon suger in min tunga. Länge drömde jag och fantiserade, sen jag sett henne, innan någonting blev av. Det var hon sen, hon som tog det steget, drog mig till sig efter en av mina uppträdanden. Hon slängde min klarinett på sängen, och la en arm om mina axlar, föste mig åt sidan och tog med öppna ögon emot mig, min mun.

Sen är det så som det är och väl ofta har varit, att saker inte alltid blir som man drömt och faktiskt tänkt. Hon hade svårt att vara allvarlig, svårt att inte skoja till det jämt, det var väl så det var. Att hon vanligtvis var vacker - och hon var väl hela tiden vacker, det är kanske inte det jag säger - men så fort vi skulle till att börja, det blev av och allvar med våra hånglerier fanns det inget allvar kvar i henne, inget sånt i hennes blick. Så fort våra läppar fick kontakt förvreds hennes ansikte i stundom hemska, stundom tokroliga, grimaser. De djupa blickarna ett uns av vansinne och oskärpa, armarna ett knyck mot bröstet och från mungipan en tråd utav saliv. Efterbliven är väl inte ordet, det rätta, det som man utåt sett ska bruka, men det var utan tvekan bilden. Så fort vi hånglat färdigt var det över, då log hon oskyldigt - normalt, även om det väl inte är ordet, det korrekta - och så fort vi började igen så blev det så. Ingen sans för stundens allvar, det var väl så det var.

Hur vacker, attraktiv, jag ännu fann henne till vardags vanligtvis, när våra kroppar inte möttes; hur mycket jag än tilltalades av hånglets ljuvliga magi, så kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att dra mig undan, undvika så smått. För hennes skämtsamhet gav mig känslan att jag med mina närmanden drog henne i fördärvet, kysste bort all sans och vett och intelligens. Hon vreds ihop, förvrängde sig till någon annan.

Efter många försök och ansträngningar rann vårt förhållande till slut ut i sanden. Det var smärtsamt en tid, men sen dess har vi åter tagit upp kontakten. Jag ordnade jobb åt henne på cirkusen där jag sitter i orkestern med min klarinett. Gummiansiktet, heter hennes nummer. Clownerier och skämt, grimaser och stoj. Sånt där som jag inte är så mycket för, men de som gillar det och känner till, det säger det är bra. Det händer fortfarande ibland att vi möts för korta, tillfälliga sejourer utav hångel. Men bara inne i i stora tältet, mitt på natten, med varje lampa släckt. Då behöver jag inte se hur hon skämtsamt krumbuktar, bara känna hur hennes läppar suger åt sig mina, och kanske lite hur hennes kropp förvrids.

Ett bortkastat liv (Om jag ändå finge leva det igen!)

Jag föddes på en minicirkus. Min ena förälder var en hund, den andra var en cirkusdirektör. En av dem brukade äta smör direkt ur paketet, den andra hade jämt och ständigt på sig en liten, liten bikini. Vem som gjorde vad säger jag inte. Det får ni lista ut själva.

Själv var jag två meter lång och helt täckt av borstig päls som skiftade i brunt och svart. I skolan brukade de reta mig. ”Hunden”, det kallade de mig. ”Ledsen”, det blev jag inte. Bara arg. Efter skolavslutningen i sexan bet jag en av mobbarna. Hans skelett krossades mellan mina tänder.

Jag fick spotta ut benflisor i flera dagar därpå.

Det fanns tre trick jag kunde. 1) Vacker tass. 2) Fot. 3) Rulla runt. Detta var inget jag var särskilt stolt över. Jag skämdes så på släktkalasen. Cirkusdirektörens släkt brukade säga ”Rulla runt, rulla runt” och skratta medan jag låg där på gräset och rullade varv efter varv efter varv.

Om nätterna drömde jag om blod och död. Om dagarna fantiserade jag om revansch. Så jag lämnade min familj. Allt för att slippa gå på fler släktkalas.

Vad jag gjorde istället? Jag flyttade till Östersund. Gick tvåårig ekonomisk linje, mest för att få tiden att gå. Det var på fritiden som jag gjorde sådant jag verkligen ville.

Jag lärde mig att åka skidor. Jag lärde mig att tala sju utdöda språk. Jag lärde mig att förföra både män och kvinnor. Jag lärde mig att dansa magdans.

Bristen på förmåga att stå emot inlärda kommandon var inte det enda jag ärvt av min hundförälder. Trots att jag till hälften var människa åldrades jag som en hund. Efter fullföljd gymnasieutbildning var jag 133 år gammal. Jag kände att slutet började närma sig.

Men inte kunde jag lämna mitt liv utan att ha gjort karriär. Och affärsvärlden lockade mig inte längre. Jag längtade istället till rampljuset. Men på mina villkor. Inga tomma tricks på kommando. Istället skulle jag lösgöra hela min kreativa förmåga i manegens mitt.

Jag skulle slå dem alla med häpnad.

Så jag sökte mig tillbaka till min familj och bad om att få anställning på minicirkusen. Först tvekade de. ”Vi har redan en hund” sa hunden. ”Och en direktör också” sa direktören. Och jag var för stor för att passera som mumsande marsvin, hattbärande höna, gullig griskulting eller något annat som hör hemma på en minicirkus.

Och vad gör man med en multibegåvad två meter lång hundmänniska på en cirkus?

Jo, just det. Jag fick sköta räkenskaperna. ”Du ska ju få användning för din examen” sa de. Ettor och nollor, sjuor och tvåor. I en provisorisk friggebod, hukandes över ett underdimensionerat skrivbord med bankirkeps och ficklampa. Och där satt jag, kväll efter kväll.

Allt medan publiken applåderade åt de hinderhoppande katterna och de morotsslukande kaninerna. Allt medan jag spann storartade planer om att mörda mina föräldrar, om att festa på deras tarmar i månskenet.

Men jag var tvungen att handla snabbt. Jag visste att mitt liv snart skulle vara över.

Inhopparen

Känslan av att snart kommer de på mig. Känslan av att de snart vet att jag egentligen inte kan det här, att jag är för liten, för inkompetent och oerfaren. Känslan av att jag snart kommer att avslöjas, även om jag knappt vet vad jag har gjort, vad mitt fuskande gått ut på. Känslan av att ha tagit någon annans plats, någon annan som kan det här mycket bättre än jag. Känslan av att ha nästlat sig in, med överdrivna ord och vita lögner. Känslan av att så fort det blir allvar, då kommer allt att uppenbaras, då kommer allt att rämna, då kommer det gå sönder, jag kommer snubbla, falla, krossas och förstöras. Känslan av att varje steg jag tar är ett felsteg, att varje rörelse jag gör tar mig en bit närmare undergången. Känslan av att magen vänds ut och in. Känslan av att halsen - på den korta stunden, i den snabba farten - vrids om, trasslas ihop till en knut. Känslan av att tårarna rinner för sakta, för att hinna fram innan det är över. Känslan av att det här var visst allt. Känslan av att sakna livlina och skyddsnät. Känslan av att vara ensam, utan någon som tar emot en.

Den känslan, när jag faller. Den känslan, när jag störtar genom tältets luft, så snabbt att strålkastarna knappt hinner följa efter. Den känslan, när linan under mina fötter brister som en sträng. Den känslan, när orkestermusiken tystnar tvärt. Den känslan, när publiken inte hinner tjuta. Den känslan, när spånet på marken i manegen tar emot mig - min näsa, mitt ansikte, min mun, min skalle, min bröstkorg, mina knäna, mina lår, mina fötter. Den känslan, sen inget mer.

Funky Monkey

Det första du ser när du slår upp dina ögon är skogen. Yeah, stora skogen. Massor av träd. Och så klänger du dig fast, hårt hårt med små fingrar i mammas päls. Och se på tusan! Mamma hoppar. Mamma hoppar långt. Mellan träd och grenar, genom lövverk och lianer. Och I’ll be damned om livet inte är underbart. Fantastiska livet med mammas sötluktande päls och vinden som viner omkring er där ni flyger fram i skogen. Ni är ostoppbara.

Men en dag har mamma fått nog. Du får ingen mat av henne längre, inga svällande knubbiga bananer och inga knapriga gräshoppor. You’re on your own. Och det fixar du rätt bra, flygandes från träd till träd. Du har vuxit upp, är stor och stark. Och när du slänger dig från lian till lian så gör du det med tungan ute. För vad är härligare än skogens luft mot en fuktig tunga?

Bara en sak, och det är också fuktigt. Mhm, you know what I’m talking about. Du är I tonåren, hormonerna får din kropp att rycka. Du vill sätta avtryck och nog lyckas du. Mmm, funky monkey. You’re one fuckin’ funky monkey. Oh oh, push it! Push it in me. Hot hot monkey sex.

Du erövrar och blir erövrad, du griper tag i svansar och andra behårade lemmar. Och du älskar det, hur dina läppar sakta glider upp och blottar de sylvassa framtänderna då du når klimax. Fast ändå, det kan bli lite tomt. Funky monkey, one of the big gorilla boyz. Du har nått toppen, du har nått klimax. Du är kung i djungeln. Kejsarinna av skogen. Men du känner på dig att det finns något mer. Men hur ska finna det? Och var?

I staden, såklart. No more dragging your knogar i marken. Stand up straight, rak i ryggen. Du tar dig bort från träden, till höghusen och de svarta taxibilarna som skriker BEEP BEEP när du krossar gatan. Skriver in dig på arbetsförmedlingen, fixar kneg. Inget speciellt jobb, men det duger. Du tjänar pengar, hyr en lya. Mr. Monkey Man, wearing his svart kostym and slips. Räknar pengar om dagarna, spelar tärning om kvällarna. ”One more whiskey for the road”, muttrar du och får lite mer av den där bärnstensbruna vätskan i ditt glas.

Kväll efter kväll, inget nytt händer. Hey man, what’s up? Same old, same old. Fuckin’ monkey. Du tröttnar på blickarna, på att inte få till det med en enda het girl/boy. Well, fuck it. Du ska tillbaka, hem till skogen. Låt gå att det inte var en utmaning längre, att du var Top Monkey, att du slingat dig i varenda lian, tuggat på varje banan. Det var ett värdigt liv ändå.

But what the fuck? Skogen ekar ödslig och tyst, du kan höra hur jorden roterar kring sin egen axel. Alla dina vänner, alla andra monkeys, är försvunna. Borta, helt väck. Är det kanske nu äventyret börjar? Är det kanske nu det händer? Well, we’ll see. Du har några träd att klättra i först.

Popcornhörnet

Popcornhörnet, vid sybehörsbutiken, nere vid kanalen, mellan grusparken och cykelstället. Ingen vet riktigt varför det alltid ligger en svag doft av popcorn där. Någon rak, logisk förklaring verkar inte existera. Inte heller till att gatustenarna på samma plats låter som Johnny Thunders, när de viskar om nätterna. Viskningarna skulle kanske kunna vara helt vanliga hallucinationer. Övertända tripprykten, från knarkarna på bänken och fyllona i parken. Men doften då. Jag känner ju doften, lukten varje gång jag går förbi. Enligt en legend är det spåret av en vålnad. Vålnaden av Claes-Henrik Hernholdt, som den sjuttonde maj 1853 brände upp sin popcornvagn, sin torkade majs, sina två blankmatta saltkar, sina pappersstrutar, sin försäljarmössa och sig själv, just på en plats där popcornhörnet ligger idag. Det sägs att han hade varit popcornförsäljare för en kringresande cirkus. Efter ettstort bråk, som involverade en kärleksaffär med en söt liten indisk cirkuselefant, hade han blivit utslängd från cirkusen och efterlämnad här i staden. Förkrossad och berövad på både sin stolthet och sin älskade, hettade han upp sin cornpoppare till så många hundra grader att allt fattade eld, och till slut lämnade han världen, brinnande, med ett stort POP. Allt han lämnade efter sig var en sorgsen elefant och en vag doft av popcorn i ett hörn.

Spånmakaren

Varje byggnad och varje dröm kräver en pålitlig grund. Husen och slotten sina stenar, drömmar och tankar sina bultande hjärtan och livliga ådror. En riktig cirkus kräver även den sin grund, sitt underlag. Detta ansvar vilar på mina axlar. Det är jag som är sågspånsmakaren.

Jag har alltid en kniv i handen och en yxa i väskan. Stöter jag på en bit trä som lovligen eller hemligen kan tagas, då tar jag den, delar, skär och täljer sönder. På kvällen innan galan, innan föreställningen trampas igång, springs och dansas igenom, går jag varsamt runt manegen. Solen brukar ännu vara uppe. Strilar mjukt genom de röda och vita ränderna i tältduken, sjunker varmt i öppningen mot himlen. Till synes slumpartat, men in i märgen noggrant, sprider jag spån och flis och flagor. Rätta doften, rätta tyngden, rätta lystern. Det är inte någon vetenskap, det där. Det är en konst.

Visst tar jag inte allt jag kommer över. Rötan faller bort, så klart, men även annat. Kanske saknar just den biten rätta spänsten, kanske allt för genomträngd av frånstötande inpregnation. Men det är inte alltid det finns att välja. Även träd och trä tryter tidvis. Då får jag finna andra vägar, för spånet måste fram. Ingen show och ingen lycka det förutan. Ibland så stjäl jag, eller kanske bara lånar. Nå, ja, det händer ganska ofta. Bäst är ved att ta, för den går ju gott att ge tillbaka. Mindre bitar, men lika eldningsbar. Värre är med plank, staket och nylagda altaner. Sånt gäller det att sköta snyggt. Men titta täten hittar jag ett timmerlass, som skänkes till en man som jag. Då tackar jag och bockar, visar upp en tår av lika delar artighet som ärla.

Att jag kan allt jag kan? Mycket lär jag mig med tiden. Jag ser vad som får publiken att jubla, artisterna att lysa och hovarna att studsa lätt. Och jag ser felen. Ofta felen. Men jag vet att nästa - ja, just nästa - kväll, då blir det rätt. Sen har jag fått i arv, av far min och far hans innan dess. Vi följer och fyller på ett långt band av spånmakare, genom hundranden och tusenden av år. Det vackraste spån vår släkt lyckats hyvla, var det som kom av jesu kors. Tänk er röda stänket, tänk er mjukt, mjukt marmor, utav trä. Den showen, på det spånet, ska ha varit som förtrollad. Eld, magi, svartkonst, volter, djävulsgrin och cirkus i sin allra yttersta form.

Men vad vet jag om vad som egentligen har hänt. Vad vet egentligen jag om cirkus. Jag vet att nästa golv ska vara klart ikväll, jag ser att flagor flyger från min kniv.

Bulten i Bo

Bulten i Bo
han är rosig och grann,
Bulten i Bo
är en bindgalen man
När han skulle på cirkus
då gick det såhär:
Han sparka och tjoa
och var spektakulär
Det blev som det blev
och Bulten blev kvar,
med byxor i trasor
och bröstkorgen bar
Tjudrad och bunden
som ett stångande djur
Nu reser han runt
som Bulten i Bur

Flying Johnny

I samma ögonblick som Johnny slängde sig rakt upp i luften över de två slagskämparna sladdade den babyblå bilen in på grusplanen. ”Titta!” skrek Theo och pekade på Johnny, ”Där är han!”. Sjuksköterskan Lotti slog händerna för kinderna och ropad ”Oh! Så stilig han är!” Den pålitlige chauffören behöll dock sitt lugn, både för att han var sansad till sättet och för att han var blind. Bills blindhet hindrade honom från att se vad de andra såg – att Johnny fortfarande befann sig i luften, stadigt svävande ovanför rökmolnet som det brutala slagsmålet under honom åstadkom. ”Det är han, det är honom jag vill ha!” fortfor Theo att vråla. I ett huj hoppade han och Lotti ur bilen och sprang med raska steg bort mot bråkstakarna och den flygande mannen.

På marken under Johnny rullade Charlie och Bonzo runt i varandras armar, ihärdigt pucklande på varandra under ilskna tjut. "Å här får du!" skrek den ena och "Här får du av mig!", skrek den andra. För att nå upp till den svävande mannen ställde sig Theo, under en vådlig balansakt, på slagskämparnas ryggar. ”Hörredu, du!” sa Theo till Johnny, ”Om du inte skulle komma med oss och vara med på vår cirkus?” Han fick bara en tyst skeptisk blick till svar. ”Det blir du, som kan sväva; Bill som kan jonglera med levande djur; Lotti som kan sluka svärd och så jag, som kan presentera allt sammans på ett elegant sätt. Vad säger du om det?" Johnny sa ingenting. Han gled bara långsamt bort till den ljusblå bilen och satte sig stillsamt i baksätet. Bill som kände att bilen tyngdes ner en aning hälsade artigt på nykomlingen och startade sedan motorn och körde därifrån, så fort Theo och Lotti hade kommit tillbaka intagit sina platser. Kvar på marken låg Bonzo och Charlie, hårt pressade mot varandra, och slogs ihärdigare än någonsin. ”Där fick du!”, ”Nej, där fick du!”.

---
Text: Jimmy Knickers
Bild: Johnny Jeans

Hennessy

Det finns drömmar som inte handlar om sex, lottovinster och att dricka Hennessy till frukost. Det finns drömmar som inte tar med dig till sandiga stränder i lätt sommarbris, till en evighetslång sommar under Söderhavets stekande sol. Det finns en massa drömmar som inte för dig bortåt, framåt, utåt. Det finns miljoner såna drömmar men ingen av dem är värd ett skit.

Vi sitter i en bil, Crissy och jag, och hon trycker ner gaspedalen. Jag har ena handen på ratten och försöker styra. Det enda körkortet vi har är stulet, och vi vet inte ens från vem vi tog det.

”Är vi inte framme snart?” stönar Crissy och trycker ner gaspedalen allt vad hon kan. Jag lägger i fyrans växel och motorn spi-spi-spinner som en katt med tbc. ”Fuck those bastard shit. It’s not the goal that counts but the travel.” Crissy blänger på mig, hennes isblå ögon borrar sönder mina små bruna. ”Jävla nolla”, muttrar hon. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Crissy hade hittat mig under en parkbänk. Någon hade skrivit ”Will fuck for food” på min panna och Crissy hade precis varit på Konsum. Så blev det som det blev och nu sitter vi här. Det finns mer att säga, men inget av det spelar någon roll. Om det är nåt Crissy har lärt mig, så är det att leva i nuet. Och just nu är nuet fyra snurrande hjul på en öde landsväg. Fyra snurrande hjul och Crissy som gör sitt bästa för att sjunga som Ulf Lundell. Jag läser Kerouac / Har du läst honom nån gång? / Bla bla bla bla bla / Stillsamt hålligång.

Men allt handlar inte bara om hastighet. Vi stannar vid vägrenen, jag lägger mig i diket. ”Fuck it Crissy, I’m dead now”. Och så sätter hon sig på huk bredvid, och lägger en hand på min panna. Crissy tittar på mig. Säger att jag har feber. Crissy tittar på mig. Säger att det är min tur att köra.

Fåglarna hänger stilla i luften över oss, någonstans i fjärran hör jag prärievargarna yla. Vi susar fram i vår bil, landsvägsgruset knastrar och slår mot stänkskydden. Febern får min kropp att koka, får min uppmärksamhet att skärpas. Plötsligt ser jag allt klart framför mig. Livet är en mörk tunnel, kärleken en skylt i grön neon. Vi färdas genom tunneln, Crissy och jag, men det enda jag ser är mörker.

När jag vaknar till liv igen känner jag mig som ett nyfött barn, tryckt tätt tätt mot sin mammas famn. Och inte undra på. Jag måste ha tappat medvetandet, för Crissy bär mig. Hon bär min tunna kropp på sina starka armar. Jag hör hur hon flåsar, hur hon svär. Men hon är målmedveten, det är hon. Innan jag glider in i medvetslösheten igen hinner jag tänka att Crissy, hon vet nog vad hon gör.

Vad finns det mer att säga? Finns det något att säga över huvud taget? Ska jag berätta om cirkustältet som tornade upp sig mitt i öknen som en förvriden hägring? Ska jag berätta om den mustaschprydde mannen som mötte mig och Crissy utanför tältöppningen? Den mustaschprydde mannen som gav Crissy en tjock sedelbunt, allt medan jag låg på marken och vred mig i feberframkallad frossa? Ska jag berätta om när jag till slut frisknade till och fann mig instängd i en bur?

Ska jag berätta om när allt gick från att ha gått åt helvete till att bli ännu värre?

Nej. Fuck that. Låt mig istället berätta om mina drömmar. Låt mig istället berätta om hur jag ligger på en vit sandstrand med en flaska Hennessy i ena handen och en nyplockad kokosnöt i andra. Låt mig istället berätta om hur det enda ljudet som hörs i den ljumma sommarbrisen är det knastrande ljudet av Crissys kropp som grillas över en öppen eld.

Svärdslukaren: en huvudfotings historia

Vakums tystnad i publiken. Så stilla att det till och med hörs när någon inte pratar. Alla ögon följer svärdet. Blanka bladet, vassa egen. En rinnande tår av saliv längs blodrännan. Och så den kraftiga handen med ett stadigt grepp om handtaget. Han spärrar gapet som ormen, för att sluka det nästan helt. Centimeter för centimeter som sjunker ner, genom munnen, svalget, halsen och ända ner i magen, ända tills inget annat än knappen längst upp svärdet ser ut att finnas kvar. Till och med parerstången buktar under kindernas spända hud. Långsamt ner och ännu försiktigare upp. Först när yttersta spetsen är fri igen, när han svingar svärdet i luften, låter det löpa en båge och sen ner i marken, svajande i sågspånsgruset. Först då fyller publiken hela tältet med applåd. En applåd, en applåd, och han slukar så girigt, grinar så stort, visar alla tänder. Han suger åt sig, drar i sig och bockar djupt, bugar huvudet mot golvet och pressar runda magen mot de runda knäna. Och går ut.

---

Så fort jag kommer ut från manegen börjar allt igen. Jag äter min mat. Tuggar chilin och sväljer kokosfettet helt. Magen bara tjatar. Säger nej. Skriker nej med alla sina munnar. ALLA MAGENS MUNNAR I EN KÖR! Att jag rispar den i väggarna, att jag spänner den med stress. Att jag äter dåligt, att jag är för kylig först och sen för varm. Men jag måste göra tricken - svälja svärden, slicka kniven och tugga alla ninjapinnar. Mest var det en slump att jag blev vad jag blev. Det var min första pojkvän som sa - kanske på skämt och i övermod - att jag är en riktig svärdslukare. Så jag blev vad jag blev, och det är ju mig som folket vill se. Och nog betalar jag och gör rätt för mig. Jag betalar magens föda, magens säng och boningsplats. Jag är ju magens punkt i livet! Så jag gör det jag brukar göra: struntar i magen tjat. Trycker i mig mer chips, tänker fler tricks och lever det liv jag lever.

Men nästa morgon händer, det var väl bara en fråga om tid innan det blev av. Magen har tagit sitt pick och pack, flytt från mig och stuckit i väg. Redan där och då började jag sakna den. Hur rund den hade varit under mina lena händer. Dess kurrande ljud och skakande känsla. Sättet den böjde linnets ränder på. Tänk, den smälte all min mat! Så står jag alltså här. Nyss stor och grann om buken, nästan ståtlig som en björn. Nu är jag plötsligt bara huvud och fötter, en huvudfoting som vankar av och an.

Till en början prövar jag mina konster. Men svärden fungerar inte, det finns ingen hals och mage att svälja ner dem i. Bara munnen, svalget - sen börjar foten. Jag gör nya försök med knivar. Allra sist en trubbig smörkniv av trä, men inte heller den kommer längre ner än till spetsen - som att slicka av den efter maten, sen tar det bara stopp.

Vart tog den vägen då, min mage? Snälla svara om du vet! Darran fruktar inom mig: Kanske hela vägen utomlands!

Så jag tar hastigt avsked ifrån cirkusen, spänner fölet för min vagn. Hej då direktören! Hej då akrobaten! Morsning på dig sälen! Adjö då, vackra tigertämjarfrun! Jag lämnar popcorn bakom mig. Lämnar mina svärd och mitt hus på hjul. Nu finns bara ett att finna: Magen min, allra käraste magen!

Vi far till Sunne, rider till Skanör, seglar till Gotland och tar droskan över sundet. Kattegatt som brusar under oss. Därefter följer dråpligheter, tusen problem som jag tvingas ta mig ur. Där efter följer hundra äventyrlighter. Men hela tiden finns bara ett mål i mitt sinne - min mage, för vad är jag utan den?

På Korsika jagas jag av banditer och på Elba låter man måla mitt porträtt. Sen i Singapore går jag vilse i djungeln, på ett stort stort varuhus. På flyget till Amerika mister jag mitt bagage och bland Perus fjälltoppar förlorar jag min sista följeslagare, fölet som hade hunnit bli märr. Jag korsade vägar med jungfrur, skökomän och stinsar. Jag dansade magdans, quickstep och polonäs. Jag samlade frimärken, sudd och pins, men ingenstans hittade jag min vän.

Sen plötsligt, efter många långa år och minst lika många tunga steg och mil på vägen: På en bar i Amsterdam, i ett stort kar med majonäs, fann jag till slut min ädla, vackra mage. En aning nergången på gräs, men ändå motvilligt glad att få se mig.

Och så en avslutning:

Efter famntag, gräl och avtal slog vi sen följe igen. Jag skulle nog vilja kalla oss åtefunna vänner, obeaktat vad som hände sen. För en sista plan, ett sista mäktigt nummer, hade magen tänkt ut åt mig. Min återkomst till manegen. Och mitt absolut utträde därifrån. Jag flöjde min mages anvisningar, allteftersom den gav regi: Jag satte svärdet mot naveln, siktade noga, sen tryckte jag till. Så slukade magen svärdet och spånet på marken slukade blod. Sen slukade tältet applåder. Sen slukade svärdet mig.