Som en spegel i en spegel: Studs

Dagen är tom på liv. Apornas viskande har bytts ut mot människornas vänskapssorll. Ajram reser sig. Kisar mot vattenpölarna. Hoppas att de kommer ånga upp.

Utanför allt detta finns Ajram. Ajram med en doftande blomma, låter blomblad efter blomblad pryda människor som kommer förbi henne. Blombadet varar till långt in på dagen. Musiken är levande, det hörs inga skrik. De som kommit fram vaggas ner till sina bäddar. Ajram ställer sig upp. Slänger några blomfrön mot månens ljus.

Ur ljuset glider de in i sina inhägnader, bort från folkmassan. Trycker händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna besvara det. Kysser sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En människa kan gosa en apa hel. En trollerist, en fyllerist – de kan inget värre än så. De apor som har otur flyr. Men ikväll är det inte många som har otur.

Molnen är organiskt blå mot kritvit sky. Den heta luften töms på dragspelsmusik och technobeats. Ljuden blir vänner med varandra, släpper övertaget. Men ingen förlorar. De som vinner är apor. Sorlande, skrikande. Den som skriker lägst förlorar.. Och skriker lägst, det gör den som hittar en levande pojke ovanpå pariserhjulet. Skriker lägst det gör den som får skalpen klappad av en brunstig apa.

Det finns händelser som måste hindras, kugghjul som aldrig får haka tag i varandra. Ett rullande gruskorn kan få hela maskineriet att starta utan chans till stopp, oavsett om det heter Leimad eller inte. Ett gruskorn ställer aldrig frågor, ett gruskorn kan alltid förstå och förlåta. En blomsterkvist ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt plockas fram och visas upp av Ajram. Skakande går hon. Alla inhägnader har hon redan låst.

I ljuset från pariserhjulet ligger Ajram. Ajram med blomman i handen. Ajram utan skam. Och samtidigt: Ajram med ånger. Ajram tom på kontroll. Hennes ögon är vaksamma. Pigga av att aldrig se det andra ser. Frisläppta apor med avslappnade blickar. Och under blickarnas apati inget annat. Inget skrämmande, men ändå värre. En ovilja till hämnd.

För inget finns på Monkey Park. Inget förutom en sak: lustiga huset med alla sina gråtspeglar som vrider och vänder till igenkännlighet. Det spelar all roll. Gråtspeglar finns ändå inte där. För på Monkey Park är de döda gråtseglarna i frihet och äter plankstek. Kanske runkar de av sig ibland. Kanske kramas de då och då. Vad de gör spelar roll. För det gör så att aporna kan gråta och blunda.

Monkey Park. De tusen människornas hem. Horkarlar, eldslukare, strippor, försäljare, månglare, prånglare och schamaner. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen apor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att inte åka pariserhjul, karuseller eller bergochdalbanan. För att slippa sockervadd och varmkorv.

Neranför ser molnen lätta ut. Det ser ut som att de när som helst kommer försvinna ur synhåll från marken. Leimad tittar långsamt upp när han drar sig förbi staketet. Han undrar vad ett moln kostar. En sista, cynisk tanke innan kulan träffar honom rakt under vänster öra. Leimad faller uppåt, slår i himlen och rör ner en sjö av damm som flyter bort från Monkey Park.

Utanför Monkey Park är grindarna öppna. Hänglåset ligger tungt på marken. Leimad spottar på det, kastar det med handen. Den metalliska tyngden suger kyla ur huden. Om han kunde skulle han sätta tillbaka det, dra igen grindarna och gå därifrån. Nu måste han gå igenom dem om han vill sluta träffa Ajram.

Innanför kiosken står Josef och Ivan. Deras ansikten smälter samman med skrikiga fairtradeskyltarna. ”Fan vad ni ser lattjo ut” läspar Leimad. ”Har ni hört Ajram någonstans?” Ivan och Josef kisar mot honom, låter axlarna vila. ”Glöm Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle aldrig jobba där.”

Det finns dagar som är tomma på liv, det finns dagar som är fulla av allt. Det är kväll nu. Leimad knuffar fram under trottoarerna. Lyckas glömma vad det är för slags dag idag. Bilarna rusar bakåt, helhjärtade knallar smeker taggiga toppar i väven av motorbilder. Leimad stannar upp.

Som i en spegel

Det finns dagar som är fulla av liv, det finns dagar som är fulla av ingenting alls. Det är morgon nu. Damiel drar runt längs gatorna. Försöker ta reda på vad det är för slags dag idag. Bilarna pressar sig långsamt framåt, halvhjärtade tutningar slår trubbiga hål i väven av motorljud. Damiel fortsätter gå.

Utanför kiosken sitter Josef och Ivan. Deras ansikten en skarp kontrast till de skrikiga cocacolaskyltarna. ”Fan vad ni ser trötta ut” grymtar Damiel. ”Har ni sett Marja någonstans?” Josef och Ivan stirrar på honom, rycker på axlarna. ”Kolla Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle jobba där idag.”

Utanför Monkey Park är grindarna stängda. Hänglåset hänger tungt mot gallren. Damiel känner på det, väger det i handen. Den metalliska tyngden strålar kyla mot huden. Om han kunde skulle han slita av det, dra upp grindarna och gå in. Nu måste han klättra över om han vill träffa Marja.

Ovanför ser molnen tunga ut. Det ser ut som att de när som helst kommer störta ner mot marken. Damiel tittar snabbt upp när han drar sig över staketet. Han undrar vad ett moln väger. En sista, poetisk tanke innan kulan träffar honom strax ovanför höger öra. Damiel faller framåt, slår i marken och rör upp ett moln av damm som sprids in mot Monkey Park.

Monkey Park. De tusen apornas hem. Gorillor, makaker, orangutanger, schimpanser. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen människor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att åka pariserhjul, karusell, bergochdalbana. För att äta sockervadd och varmkorv.

För allt finns på Monkey Park. Allt förutom en sak: lustiga huset med alla sina skrattspeglar som vrider och vänder till oigenkännlighet. Men det spelar ingen roll. Skrattspeglar finns där ändå. Men på Monkey Park är de livs levande skrattspeglarna och sitter i sina inhägnader där de äter banan. Kanske parar de sig ibland. Kanske slåss de då och då. Vad de gör spelar ingen roll. Bara det sker så att människorna kan skratta och se på.

I skuggan av pariserhjulet står Marja. Marja med revolvern i handen. Marja full av skam. Men samtidigt: Marja utan ånger. Marja med full kontroll. Hennes ögon är trötta. Trötta av att varje dag se det andra inte ser. Instängda apor med stirrande blickar. Men under blickarnas skenbara apati något annat. Något mer skrämmande men inte värre. En vilja till hämnd.

Det finns händelser som inte får hindras, kugghjul som måste haka tag i varandra. Ett gruskorn kan få hela maskineriet att stanna upp, oavsett om det heter Damiel eller inte. Ett gruskorn ställer alltid frågor, ett gruskorn kan aldrig förstå. Ett revolverskott ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt släpas bort och gömmas av Marja. Stilla står hon. Alla inhägnader har hon redan låst upp.

Molnen är metalliskt blå mot becksvart sky. Den ljumma luften invaderas av dragspelsmusik och technobeats. Ljuden slåss mot varandra, kämpar om övertaget. Men båda förlorar. De som vinner är människorna. Sorlande, skrikande. Den som skriker högst vinner. Och skriker högst, det gör den som hittar en död pojke under pariserhjulet. Skriker högst, det gör den som får skalpen avsliten av en rasande apa.

Ur mörkret kastar de sig ur sina inhägnader, rakt in i folkmassan. Rycker av händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna försvara sig. Sliter sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En schimpans kan slita än människa itu. En gorilla, en orangutang – de kan värre än så. De människor som har tur lyckas fly. Men ikväll är det inte många som har tur.

Mitt i allt detta finns Marja. Marja med en rykande revolver, avfyrar skott efter skott på alla människor som kommer i hennes väg. Blodbadet varar till långt in på natten. Musiken är död, det hörs bara skrik. De som gömt sig slits fram ur sina hålor. Marja sätter sig ner på marken. Fyrar av några skott mot himlens mörker.

Natten är full av liv. Människornas skrik har byts ut mot apornas segervrål. Marja lägger sig ner. Stirrar upp mot molnen. Hoppas att de aldrig kommer falla ner.

Roarrrr me, doctor D

Helikoptern brinner snabbt. Klittan hårdnar, som att ha en morrande jaguar mellan benen. Tryck här. Håll inne så länge det går. Vibrera fingret sakta. Som snurrande spolen, längst in i ett kasettband. Med musiken på. Du minns doktor Nathan, hur du älskade honom så. Snabbt framåt, längre fram, men fortfarande då. Doktor Nathan tar med dig på cirkus. Doktor Nathan handlar popcorn, bjuder, skämtar och kallar dig Babar. Du kallar honom Celeste och skrattar, när han runkar av dig, i halmen efteråt. Spola ännu längre, men håll kvar fingret, snurra runt. Doktor Nathan med skalpell i handen. Doktor Nathan med ditt hjärta på en brits - för sista gången pumpande blodigt, nu stelnat till svart diamant. Doktor Nathan med clownmun kring kuken. Hur han hugger i hjärtat precis när du kommer in. Spola fram helt nu, och låt fingret skynda sig det också, snurra, svirra, helt på punkten, fort men stadigt nu. Nu. När Helikoptern brinner snabbt, flammorna ryter mot himlen. Hur du ser doktor Nathan i en sista föreställning, en sista het fantasi.

MR. B, HARLEY-D

Helikoptern brinner snabbt. Kuken hårdnar, som att ha en Harley-Davidson mellan benen. Tryck rewind. Håll inne så länge det går. Catherine Austin och du. En styv liten gosse på elva år. Hennes hand på din pojkstjärt känns gammal och trist. Den gör dig utled, utled. Fast forward. Det är du och Dr Nathan. Ni rider en Harley-Davidson, rider den hårt. Däcken gnuggar av sig mot asfalten. Han vänder sig mot dig, lockarna i vinden. Du skulle vilja rida honom istället. Han gav dig ståkuk, du gav honom slapptask. Super-Cannes, en syfilitikers feberdröm. Ni rider in i tältet, in i Hypercirkus. Dr Nathan och du på er stolta springare. Cylindrarna sväller och slår. Tre varv runt manegen, jagar clownerna. Moto clowns, kill 'em all. Sågspånet sprätter runt er, publiken håller för öronen. Senare på kvällen: du åmar dig kring strippstången, juckar i takt till musiken. Röken från ciggen sveper in er i en purple haze. Fast forward, ända till slutet. Dr Nathan i högan låga. Du guppar i vattnet, kan inte sluta se på. Spill din säd i andra munnar. Du kommer aldrig få hans kuk att stå.

´Copter Love - Eve of Destruction

Helikoptern brinner snabbt. Högt upp i luften. Som en långsam ballard, spelad på tio tusen tysta strängar. Som ett kolmörkt fotografi, tio gånger tio tusen svarta diamanter. Svart rök fyller lungorna, som varmluft i ett tält. Tomma, slängda blicken, rakt upp i luften. Mot rotorbladen som skär luften, som felkuggade motorsågar. Mot mörka eldsflammor som penetrerar rymden, som felkukade lusttörstiga vibrerande späckhuggare av gummi. Du lyfter doktorn, som om koptern drar dig med sig. Du svävar doktorn, som om helion kastar ut sin flygkraft, delar med sig. Vart vill du komma med det här? Vart vill du ta dig till slut? Du kommer ingenstans, förutom igen och igen och igen, i den inkapslande plasten. Svarta luftvirvlarna ovanför dig, sveddar trädens toppar, rör upp orkan i ditt inre, får hårda pulsarna att slå, de små kropparna att svälla, får kroppsvätskan att gå. Se, du dränker dig själv doktor Nathan, se du fyller din grav med något vitt. Se hur allting ovanför försvinner, drar sig undan, drar sin kos. Se hur jorden under slukar upp dig, det du kväver kväver dig. Det du dödar tar ditt liv. Du gjorde upp elden, doktor Nathan, och blev askan själv. Du smälte plasten, packeterade dig själv.

Dr Nathan Svart Diamant

Helikoptern brinner snabbt. Så snabbt att han knappt märker att plastsätet smält in i hans rygg, bildat en andra hud. Glatt skinn, stryk din hand över det. Men vänta tills han kallnat. Rotorbladet slår sönder vattenytan, kastar upp kaskader som sen faller ner. Bensinblandat regn. Regnbågsskimmer i varje droppe. Inget kan hindra att det sen fattar eld. Du lägger din hand på plastmannen men inte ens du kan bota honom. Sätet ligger tätt mot ryggen, hjälmen har smältformats runt hans huvud. Han är förpackad, försluten, fulländad. Det enda som stör perfektionen är ögonen som smält och hunnit rinna ur sina hålor. Du tänker att han är underbar. Han är en plastleksak, han är Venus de Milo. Han är en jättelik dildo åt den frodiga urmodern. Du ser honom framför dig, sträckt och stolt i den mörkaste skogen. Han har fått ögonen åter, de gnistrar som svarta diamanter. Vildarna kryper mot honom, brunhåriga och svedda av solen. Du ser deras seniga kroppar, deras trälfötter. Hur de tar spjärn mot den bubblande myllan och pressar sig mot varandra. Du ser dem och du vill ta på dem. Du vill ta av dig dina kläder, smutsa dina kinder med jord. Inne bland träden, inne i fuktmarkerna. Inne i städer som täcks av tvåtusen års skog. Du är inne med dem, de är inne i dig. Och medan allt händer tittar han på. Skriket hörs genom hans hölje av plast. De svarta diamanterna gnistrar ändå.

Moto circus, mr B.

Helikoptern brinner snabbt. Cock-pitten. Det näst sista som du tänker på. Ett flamsken. Gulrödheten över näthinnan. Du vill ha havet, men du får oljan. Glaset spricker framför dig och sätet smälter bakom ryggen. Hjälmplasten droppar snabbt i bombljudstjut. Slår igenom brasdånet. När bränsletanken exploderar, alldeles för kort därefter, minns du att det finns ingenting som du kan berätta. Dr Nathan backar bakåt vid smällen. Snavar baklänges mot kablarna i manegen. Som att skära i smör. Han hinner undra hur han kan ligga i tre, innan överkroppen rinner ur honom. Du hinner se, innan du blundar. Du hinner blunda, innan ögonlocket brinner upp. Helikoptern hade störtat mot manegens kant. Motocirkus. En kamera hade krossats. Allt ska övervakas. Råttorna på jakt efter osten. Människor på väg mot dörren. Kameramannen försöker fly. Du känner hans rädsla, som en hund får vittring. Skummet sprutar över honom. Som en överdriven bögporrscen. Du hinner undra om han har barn. Men tänker, han har inte. Att han är för fet och tjock, under den brinnande flanellen. Ingen som vill ha en sån. Ingen som vill ha nån som gör tv. Folk vill bara ha tv. Folk vill ha allt klart. Dina tankar imploderar under skummet, men du smälter aldrig helt. Helikoptern lutar framåt. Krossad i manegens mitt och startpunkt. Din kropp ligger över instrumentpanelen. Som en skulpterad, regisserad scen. Skummet bildar vit ull över dina nakna axlar. Skummet liknar snö.