Den sista föreställningen

En dag hade någon hittat en planet i cirkustältet. Den var förvisso liten och oansenlig och gjorde inget annat än att snurra runt sin egen axel, men ändå. Det var en planet. Många tyckte att den var fin, rödskimrande som den var där den hängde i luften, men de flesta var ense om att den mest var i vägen. Någon kunde få den i ögat eller – än värre – så kunde den distrahera besökarna från föreställningen. Och trots att föreställningen kanske inte kunde snurra runt sin egen axel, så var den ytterst sevärd. Därför täckte cirkusdirektören över den lilla planeten med ett mörkt tygstycke i hopp om att den skulle bli än mer oansenlig än vad den redan var. Men detta hjälpte inte. Flera föreställningar fick avbrytas för att publiken blev så nyfiken på det snurrande tygstycket. Så man fann det bäst att låta planeten vara. En snurrande planet var ändå mer vardagligt än ett snurrande tygstycke.

Till de flestas förtret dök det dock upp fler planeter i cirkustältet. Och inte nog med det: snart var nästan hela tältet fullt av en gnistrande stjärnhimmel som spred sin glans över sågspånsgolvet. När cirkusdirektören i vrede och hast klättrade upp på en stege och försökte plocka ner en av stjärnorna brände han sig på fingrarna. Stjärnorna var alldeles för varma för att någon skulle kunna röra vid dem. Då kallade cirkusdirektören på clownbrandkåren som kom i sina stora röda lackskor och med vattenslangen i högsta hugg. Men vattnet som de sprutade omkring sig hjälpte inte mot de glimrande stjärnorna. Så fort vattnet kom i kontakt med en stjärna så förångades det. Och allt vatten som bara sprutats ut i luften utan att landa på en stjärna föll istället ner mot marken och gjorde sågspånsgolvet alldeles klibbigt och obehagligt att gå på.

Folk på cirkusen började bli oroliga. Fler och fler planeter, stjärnor och andra himlakroppar hade dykt upp i tältet. Även de som till en början hade varit positiva till alla nymodigheter började oroa sig. Varför höll ett universum på att bildas i deras tält? Det var ju ändå deras arbetsplats. Var det verkligen för mycket begärt att kunna jonglera utan att få en komet i håret? Och borde man inte, trots allt, kunna gå på sina jättehöga styltor utan att slå huvudet i en måne? Månarna var visserligen väldigt små, men det gjorde ändå väldigt ont att slå i huvudet i en av dem. Alla enades om att något borde göras. Men ingen visste vad. En del skyllde på de ryska akrobaterna och menade att det var de som låg bakom allt det konstiga som hände. Men akrobaterna själva sa att de inte hade något med det att göra. De brukade ändå bara sitta i sin husvagn och spela tärning hela tiden. Det visste väl alla?

Så en dag hände det som alla fruktade men som ingen hade väntat sig skulle hända: man hade hittat ett svart hål. Det låg undangömt i mörkret under östra läktaren, men visst var det ett svart hål. Det såg man på att det höll på att dra till sig en liten blå planet, som snart skulle försvinna in i det svarta hålet och aldrig hittas igen. Och ju längre tiden gick, desto större skulle det svarta hålet bli. Och ju större det blev, desto större saker skulle det sluka upp. Till sist skulle det svarta hålet sluka hela cirkustältet och då skulle det inte längre finnas någon plats för cirkusfolket att jobba på. Men man bestämde sig för att fortsätta som vanligt. Livet – och cirkusen – var för roligt för att låta sig hejdas av något så obetydligt som ett svart hål.

Till slut hände det alla hade väntat på: östra läktaren sögs in i det svarta hålet. Och när den östra läktaren väl var försvunnen, fanns det inget hinder kvar innan det svarta hålet skulle kunna sluka hela tältet. Så nu var dagen kommen. Det var dags för cirkusens sista föreställning. Och eftersom en cirkus sista föreställning är bland det största som finns här i livet fylldes tältet på nolltid efter middagen, då föreställningen skulle komma igång. Grevar och baroner, torpare och storbönder, fattighjon och backstugusittare – alla fanns de på plats när cirkusdirektören stegade in i manegens mitt och sade att kvällens föreställning skulle börja.

Och vilken föreställning det blev! Eldslukarna slukade eld som aldrig förr, clownerna jonglerade med elva bollar var istället för de sedvanliga fyra och magdansörerna lät sina magar bölja och gunga och skutta och hoppa och dansa både foxtrot och twist. Styltgångarna gick på sina allra högsta styltor, tallrikssnurrarna snurrade med pizzatallrikar och knivkastarna brydde sig inte om de skulle råka träffa sina levande måltavlor. Allt medan publiken hurrade och jublade. Allt medan stjärnorna gnistrade och glimmade och planeterna snurrade runt runt runt och kometerna for genom tältet och brände håret på den som satt i vägen. Allt medan det svarta hålet slukade allt i sin väg. Först några planeter, sen sågspånet, sen cirkusdirektören. Det svarta hålet växte sig allt större och knubbigare medan allt runt omkring började virvla runt och förlängas och förvrängas. Det slukade en clown här, en meteorit där. Det slukade än en supernova, än en tärningsspelande akrobat. Det var en fantastisk föreställning. En av de bästa, det var alla ense om.

Och passande nog var det sista som hördes innan cirkustältet till sist försvann det enastående, rusiga och förvrängda vrålet av en överförtjust folkmassa som sakta sugs in i tomma intet.