Hon var vida känd för sin renlighet. Vissa ansåg hennes fixering vid sanitet och hygien vara osund, andra ansåg den vara ett uttryck för hennes moraliska resning. Hur olika människorna runt omkring henne än valde att beskriva hennes läggning hade de en sak gemensamt: de ville inte veta av henne. Åratal av bannor och åthutelser gällande klädtvättning, rengörande av parkettgolv och intimhygien ledde sakta men säkert fram till att ingen längre ville träffa henne. Till slut insåg hon att hon hade lyckats stöta bort alla som hon en gång sett som sina nära och kära. Hon var ensam i sin lägenhet, utan något annat att göra än att städa.
Så hon städade. Hon rengjorde golven, hon putsade stuckaturen, hon kokade besticken efter varje måltid. Och hon såg sin situation från den ljusa sidan. För nu fanns det ingen oborstad släkting som kunde stövla in i hennes lägenhet och lukta av svett och kön och bli förnärmad när hon inte ville ta i hand. På det stora hela var hon nöjd med sin tillvaro. När hon någon gång då och då längtade efter att prata med någon pustade hon sina ljusstakar istället. Det gav henne en känsla av total harmoni, som om hon och kosmos var en enda rofylld enhet.
En dag vaknade hon och låg och sträckte sig i sängen. Hon kände hur knäna knakade och spretade yvigt med de nyvakna tårna. Hon lät ryggen knaka till så att det kändes riktigt härligt och njöt av solljuset som föll in genom hennes fönster. Ett solljus helt befriat från virvlande små dammkorn. Medan hon låg så tittade hon upp i taket och grunnade på vad denna dag skulle föra med sig. Skulle hon kanske dammsuga soffkuddarna? Eller kanske putsa speglarna? Eller så skulle hon kanske göra bäggedera. Det var ju ändå två dagar sedan någon av de två sysslorna utförts. Det var medan hon låg och tänkte så som hon kände den. Droppen.
Det var inte en speciellt stor droppe, men den kändes ändå tydligt då den damp ner i hennes panna och sedan fortsatte att rinna längs med näsryggen, ner genom amorbågen för att slutligen landa på hennes läppar. Det smakade mögel. Vattendroppen som hon precis fått in i sin mun smakade mögel.
Förskräckt for hon upp ur sin säng och viftade panikslaget runt omkring sig. Det här var inte hur hon hade planerat att det skulle gå till. Rasande for hon runt i lägenheten. Hur hade detta kunnat hända? Det var inte hennes fel. Så mycket visste hon. För luften i lägenheten var inte det minsta fuktig; hon bodde välventilerat på betryggande avstånd från källarplanet. Hon insåg snart att droppen kunde ha sitt ursprung i lägenheten ovanför. Någon hade kanske lämnat en kran på, eller kanske hällt ut en hink med vatten på sitt golv. Folk fann nöje i de allra märkligaste saker.
Hon ringde vicevärden. Hon väntade med telefonen tätt tryckt mot örat, signal efter signal. Men ingen svarade. Medan hon väntade hörde hon hur det kom fler droppar. Dripp dropp dripp dropp. Ner i hennes säng, ner bland hennes lakan. Hon la ifrån sig telefonen och ställde en rostfri bunke som skulle fånga upp dropparna. Hon ringde vicevärden igen men fick inget svar. Hon ringde SOS-alarm, som hänvisade henne till socialtjänsten, som hänvisade henne vicevärden. Hon påbörjade en arg insändare till Svenska Dagbladet. Allt medan bunken började svämma över av de förbannade mögliga dropparna. Likt en huggorms etter föll de ner från taket, förgiftandes såväl hennes lägenhet som hennes liv.
Till sist insåg hon att hon inte hade något val. Hon var tvungen att bege sig upp till lägenheten ovanför och ge grannen den åthutning som denne så väl förtjänade. Med darrande myrsteg tassade hon ut genom lägenhetsdörren och upp för trapporna. Våningen ovanför tedde sig vara en okänd värld. Det kalla grönspräckliga marmorgolvet som hon kände till från sin egen våning och de nedanför var här täckt av en kletig substans som fastnade under hennes galonstövlar. Det luktade instängt och fuktigt och det droppade från taket. Hon kände att hon behövde kräkas. Det märkligaste av allt var dock att det bara fanns en enda dörr där. Det fanns bara en lägenhet på våningen, och den låg precis ovanför hennes.
Efter att ha knackat några gånger utan att få den minsta antydan till svar kände hon på dörrhandtaget. Det var kallt och kletigt men det gick att öppna dörren med. När hon tryckt upp dörren slog en varm våg av luft mot henne. En varm våg av luft som stank av mögelsporer, ruttet kött och hundra år av instängdhet. Hon kunde inte hålla sig. Hon kräktes rätt ut i luften, över sina skor. Skulle hon vända om och gå ner? Ta ett långt bad och skrubba sig ren med klorin? Nej, hade hon kommit så här långt var hon tvungen att fortsätta.
Det var inte bara den hägrande tillfredsställelsen av att få ge någon en rejäl uppsträckning som lockade henne. Det var även en bisarr nyfikenhet, en lust att få veta vem – om någon – som skulle kunna bo i detta mögliga, förruttnade helvete som hon nu befann sig i. För kunde någon människa verkligen bo i denna unkna grotta med svampbefläckade väggar och golv av multnat trä?
För varje steg hon tog blev hon allt mer eggad. Hon kände sig märkligt het, nästan upphetsad. Hon vandrade genom lägenheten som såg exakt ut som hennes, men ändå så olik. För om hon bodde i en pervers mardröm av dammfria lister och välstrukna gardiner, bodde denna någon i samma perversa mardröm, men sedd i en grumlig spegel. Och med denna insikt rungande i sin hjärna stegade hon in i sovrummet och fann sig själv ståendes i ankeldjupt vatten, i färd med att hälla ut ännu en hink som skulle spä ut den stinkande sörjan som hennes båda jag nu vadade i.
Hon stirrade förundrat på sig själv, på sitt andra jag. För detta andra jag var inte någon förruttnad varelse med grumliga ögon och sjögräslikt hår. Tvärtom – det var nästan exakt likt henne själv. Samma strama hårknut, samma snörpta mun. Det enda som skilde dessa båda jag åt var att det ena bar galonstövlar och det andra var barfota. Hon stegade sakta, som förtrollad, mot detta andra jag. Hon smekte dess kind, såg det i ögonen. Hon rörde försiktigt vid dess bröst, dess mage. Och hon njöt när de kysstes och fumlade av varandra kläderna och föll ner i det stinkande, sumpiga vattnet där de besinningslöst tillfredsställde varandra tills de var alldeles blåslagna och ömma i kroppen.
När hon sedan låg i sin säng på kvällen tänkte hon att hon kanske inte var obefläckad längre, men att hon inte heller var smutsig. Det hela var svårt att förstå. För av någon anledning kände hon sig nu renare än vad hon hade gjort på mycket länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar