´Copter Love - Eve of Destruction

Helikoptern brinner snabbt. Högt upp i luften. Som en långsam ballard, spelad på tio tusen tysta strängar. Som ett kolmörkt fotografi, tio gånger tio tusen svarta diamanter. Svart rök fyller lungorna, som varmluft i ett tält. Tomma, slängda blicken, rakt upp i luften. Mot rotorbladen som skär luften, som felkuggade motorsågar. Mot mörka eldsflammor som penetrerar rymden, som felkukade lusttörstiga vibrerande späckhuggare av gummi. Du lyfter doktorn, som om koptern drar dig med sig. Du svävar doktorn, som om helion kastar ut sin flygkraft, delar med sig. Vart vill du komma med det här? Vart vill du ta dig till slut? Du kommer ingenstans, förutom igen och igen och igen, i den inkapslande plasten. Svarta luftvirvlarna ovanför dig, sveddar trädens toppar, rör upp orkan i ditt inre, får hårda pulsarna att slå, de små kropparna att svälla, får kroppsvätskan att gå. Se, du dränker dig själv doktor Nathan, se du fyller din grav med något vitt. Se hur allting ovanför försvinner, drar sig undan, drar sin kos. Se hur jorden under slukar upp dig, det du kväver kväver dig. Det du dödar tar ditt liv. Du gjorde upp elden, doktor Nathan, och blev askan själv. Du smälte plasten, packeterade dig själv.