Inhopparen

Känslan av att snart kommer de på mig. Känslan av att de snart vet att jag egentligen inte kan det här, att jag är för liten, för inkompetent och oerfaren. Känslan av att jag snart kommer att avslöjas, även om jag knappt vet vad jag har gjort, vad mitt fuskande gått ut på. Känslan av att ha tagit någon annans plats, någon annan som kan det här mycket bättre än jag. Känslan av att ha nästlat sig in, med överdrivna ord och vita lögner. Känslan av att så fort det blir allvar, då kommer allt att uppenbaras, då kommer allt att rämna, då kommer det gå sönder, jag kommer snubbla, falla, krossas och förstöras. Känslan av att varje steg jag tar är ett felsteg, att varje rörelse jag gör tar mig en bit närmare undergången. Känslan av att magen vänds ut och in. Känslan av att halsen - på den korta stunden, i den snabba farten - vrids om, trasslas ihop till en knut. Känslan av att tårarna rinner för sakta, för att hinna fram innan det är över. Känslan av att det här var visst allt. Känslan av att sakna livlina och skyddsnät. Känslan av att vara ensam, utan någon som tar emot en.

Den känslan, när jag faller. Den känslan, när jag störtar genom tältets luft, så snabbt att strålkastarna knappt hinner följa efter. Den känslan, när linan under mina fötter brister som en sträng. Den känslan, när orkestermusiken tystnar tvärt. Den känslan, när publiken inte hinner tjuta. Den känslan, när spånet på marken i manegen tar emot mig - min näsa, mitt ansikte, min mun, min skalle, min bröstkorg, mina knäna, mina lår, mina fötter. Den känslan, sen inget mer.