Som en spegel i en spegel: Studs

Dagen är tom på liv. Apornas viskande har bytts ut mot människornas vänskapssorll. Ajram reser sig. Kisar mot vattenpölarna. Hoppas att de kommer ånga upp.

Utanför allt detta finns Ajram. Ajram med en doftande blomma, låter blomblad efter blomblad pryda människor som kommer förbi henne. Blombadet varar till långt in på dagen. Musiken är levande, det hörs inga skrik. De som kommit fram vaggas ner till sina bäddar. Ajram ställer sig upp. Slänger några blomfrön mot månens ljus.

Ur ljuset glider de in i sina inhägnader, bort från folkmassan. Trycker händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna besvara det. Kysser sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En människa kan gosa en apa hel. En trollerist, en fyllerist – de kan inget värre än så. De apor som har otur flyr. Men ikväll är det inte många som har otur.

Molnen är organiskt blå mot kritvit sky. Den heta luften töms på dragspelsmusik och technobeats. Ljuden blir vänner med varandra, släpper övertaget. Men ingen förlorar. De som vinner är apor. Sorlande, skrikande. Den som skriker lägst förlorar.. Och skriker lägst, det gör den som hittar en levande pojke ovanpå pariserhjulet. Skriker lägst det gör den som får skalpen klappad av en brunstig apa.

Det finns händelser som måste hindras, kugghjul som aldrig får haka tag i varandra. Ett rullande gruskorn kan få hela maskineriet att starta utan chans till stopp, oavsett om det heter Leimad eller inte. Ett gruskorn ställer aldrig frågor, ett gruskorn kan alltid förstå och förlåta. En blomsterkvist ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt plockas fram och visas upp av Ajram. Skakande går hon. Alla inhägnader har hon redan låst.

I ljuset från pariserhjulet ligger Ajram. Ajram med blomman i handen. Ajram utan skam. Och samtidigt: Ajram med ånger. Ajram tom på kontroll. Hennes ögon är vaksamma. Pigga av att aldrig se det andra ser. Frisläppta apor med avslappnade blickar. Och under blickarnas apati inget annat. Inget skrämmande, men ändå värre. En ovilja till hämnd.

För inget finns på Monkey Park. Inget förutom en sak: lustiga huset med alla sina gråtspeglar som vrider och vänder till igenkännlighet. Det spelar all roll. Gråtspeglar finns ändå inte där. För på Monkey Park är de döda gråtseglarna i frihet och äter plankstek. Kanske runkar de av sig ibland. Kanske kramas de då och då. Vad de gör spelar roll. För det gör så att aporna kan gråta och blunda.

Monkey Park. De tusen människornas hem. Horkarlar, eldslukare, strippor, försäljare, månglare, prånglare och schamaner. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen apor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att inte åka pariserhjul, karuseller eller bergochdalbanan. För att slippa sockervadd och varmkorv.

Neranför ser molnen lätta ut. Det ser ut som att de när som helst kommer försvinna ur synhåll från marken. Leimad tittar långsamt upp när han drar sig förbi staketet. Han undrar vad ett moln kostar. En sista, cynisk tanke innan kulan träffar honom rakt under vänster öra. Leimad faller uppåt, slår i himlen och rör ner en sjö av damm som flyter bort från Monkey Park.

Utanför Monkey Park är grindarna öppna. Hänglåset ligger tungt på marken. Leimad spottar på det, kastar det med handen. Den metalliska tyngden suger kyla ur huden. Om han kunde skulle han sätta tillbaka det, dra igen grindarna och gå därifrån. Nu måste han gå igenom dem om han vill sluta träffa Ajram.

Innanför kiosken står Josef och Ivan. Deras ansikten smälter samman med skrikiga fairtradeskyltarna. ”Fan vad ni ser lattjo ut” läspar Leimad. ”Har ni hört Ajram någonstans?” Ivan och Josef kisar mot honom, låter axlarna vila. ”Glöm Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle aldrig jobba där.”

Det finns dagar som är tomma på liv, det finns dagar som är fulla av allt. Det är kväll nu. Leimad knuffar fram under trottoarerna. Lyckas glömma vad det är för slags dag idag. Bilarna rusar bakåt, helhjärtade knallar smeker taggiga toppar i väven av motorbilder. Leimad stannar upp.