Popcornhörnet

Popcornhörnet, vid sybehörsbutiken, nere vid kanalen, mellan grusparken och cykelstället. Ingen vet riktigt varför det alltid ligger en svag doft av popcorn där. Någon rak, logisk förklaring verkar inte existera. Inte heller till att gatustenarna på samma plats låter som Johnny Thunders, när de viskar om nätterna. Viskningarna skulle kanske kunna vara helt vanliga hallucinationer. Övertända tripprykten, från knarkarna på bänken och fyllona i parken. Men doften då. Jag känner ju doften, lukten varje gång jag går förbi. Enligt en legend är det spåret av en vålnad. Vålnaden av Claes-Henrik Hernholdt, som den sjuttonde maj 1853 brände upp sin popcornvagn, sin torkade majs, sina två blankmatta saltkar, sina pappersstrutar, sin försäljarmössa och sig själv, just på en plats där popcornhörnet ligger idag. Det sägs att han hade varit popcornförsäljare för en kringresande cirkus. Efter ettstort bråk, som involverade en kärleksaffär med en söt liten indisk cirkuselefant, hade han blivit utslängd från cirkusen och efterlämnad här i staden. Förkrossad och berövad på både sin stolthet och sin älskade, hettade han upp sin cornpoppare till så många hundra grader att allt fattade eld, och till slut lämnade han världen, brinnande, med ett stort POP. Allt han lämnade efter sig var en sorgsen elefant och en vag doft av popcorn i ett hörn.