Helikoptern brinner snabbt. Så snabbt att han knappt märker att plastsätet smält in i hans rygg, bildat en andra hud. Glatt skinn, stryk din hand över det. Men vänta tills han kallnat. Rotorbladet slår sönder vattenytan, kastar upp kaskader som sen faller ner. Bensinblandat regn. Regnbågsskimmer i varje droppe. Inget kan hindra att det sen fattar eld. Du lägger din hand på plastmannen men inte ens du kan bota honom. Sätet ligger tätt mot ryggen, hjälmen har smältformats runt hans huvud. Han är förpackad, försluten, fulländad. Det enda som stör perfektionen är ögonen som smält och hunnit rinna ur sina hålor. Du tänker att han är underbar. Han är en plastleksak, han är Venus de Milo. Han är en jättelik dildo åt den frodiga urmodern. Du ser honom framför dig, sträckt och stolt i den mörkaste skogen. Han har fått ögonen åter, de gnistrar som svarta diamanter. Vildarna kryper mot honom, brunhåriga och svedda av solen. Du ser deras seniga kroppar, deras trälfötter. Hur de tar spjärn mot den bubblande myllan och pressar sig mot varandra. Du ser dem och du vill ta på dem. Du vill ta av dig dina kläder, smutsa dina kinder med jord. Inne bland träden, inne i fuktmarkerna. Inne i städer som täcks av tvåtusen års skog. Du är inne med dem, de är inne i dig. Och medan allt händer tittar han på. Skriket hörs genom hans hölje av plast. De svarta diamanterna gnistrar ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar