Skörbjugg

Drömmer virvlande drömmar igen. Julklappsruschen, och jag har inte en aning om vad jag ska köpa. Långa korridorer och pynt och krafs. Sånt som folk kanske suktar efter, men som ingen egentligen vill ha, inget som jag vill ge bort. Ångesten som svettigt kryper upp för ryggraden under den alldeles för tjocka vinterjackan, som förvandlas till ett frustande torkskåp varje gång jag stiger in i en ny butik. Och varje butik är ändlös, vad det verkar. Korridor på korridor, hyllor som sträcker sig mot taket och vidare upp i de tunga och avgasfyllda parkeringshusen. Måste hitta något nu! Måste köpa något bra! Annars blir de ledsna. Men vad ska det va, vad vill de ha? Pulsen som stiger ångande, med svetten som fyller på kroppstermometern som giftigt kvicksilver. Högre och högre. Blicken allt trängre. Tjockt trasigt glitter. En vacker liten ljusstake som inga ljus riktigt passar i, men som själv lätt fattar eld. Målade träprylar. Pumpar utan munstycken. Ballonger utan förslutning. Kondomer öppna i båda ändar. HBT-rosa arkitektböcker om hur man bygger böghus och flata skyskrapor. Stora flodhästar av plast - leksaker i storlek med riktiga hundar, men för slarvigt målade och gjutna, så att de söta djuren till slut bara ger groteska intryck, som vore de smittade av nån smältande sjukdom, där färg och form flyter ut som dåligt läppstift, och där magarna färgas ljusa i små sjuka skabbprickar. Bandmask. Dvärgar. Jättelika infektioner. Virus som suger ut hjärnan genom öronen. Vill du ha det inslaget? JA TACK!

Första tanken när jag vaknar är att jag ligger i tält, eller en kokong. Är invirad i något. Men det visar sig vara lakanet, som jag har snott runt i varv efter varv hela natten, ingen sovsäck. Minns fragment av drömmen jag nyss lämnade. Minns hur jag låg och vred mig flera timmar kvällen innan. Hur jag öppnade och stängde ögonen. Ljusspringan under dörren. Mörkret under locken med små ljusexplosioner i. Det tjocka duntäcket vi köpte i vintras är så varmt om nätterna nu. Är det någon som i smyg vrider upp värmen i sovrummet om nätterna? Så jävla varmt! Kvalmigt under täcket. Men jag vet att om jag sticker ut nån kroppsdel. Låter benet dingla utanför, eller blottar ryggen, en arm. Då kommer de. Surrande jävla djungelinsekter som hugger på allt kött de ser. Men jag ser aldrig dem. Några gånger har jag försökt överraska dem. Legat vaken till fem på natten och sen tänt lampan och försöka attackera dem med en flugsmälla i varje hand. Men jag får inte syn på ett enda flygfä. Ser bara de rödirriterade bitmärkena på morgonen efter. Vädrar ut sovrummet ibland, men det verkar bara bli värre av det. Kanske kommer de utifrån? Kanske bor de i täcket?

När jag ska äta frukost är det något som inte stämmer. Brödet är torrt, vilket inte helt hör till ovanligheterna, men det är nu så torrt att det knappt går att bita i. Segt hårt, som nåt plastigt material, med bara lite porösa lager allra längst ut. Jag är rädd för att göra sönder tänderna och tvingas gå till tandläkaren igen, men å andra sidan vet jag att måste äta, så jag pressar försiktigt tänderna genom den seghårda smörgåsen utan något på. Hårt men långsamt. Trycker mig längre in tills jag är igenom. Låter den första tuggan smältas i munnen i flera minuter. Bara salivet som blöter brödet, inget tuggande, inga fler risker. Sen efter en lång stund tugga nummer två. När jag tittar närmare på brödpåsen ser jag att det saknas ett hörn. Plasten har inte spruckit eller gått sönder vid ett för häftigt ryck. Något ... Någon måste ha klippt, eller möjligen skurit, av ett hörn. För inte fan är det jag. Och inte fan har någon annan varit i min lägenhet. Väl? Och när jag står där på barfota på det gråa köksgolvet, då har jag fortfarande inte öppnat dörren till kylskåpet.

Monstret. Kissekatten.

dom kallar mig för monster
jag går i kloster
dom kallar mig för moster
när jag kommer hem
för allt jag lämna bakom mig
allt som kom i fatt
var monstertänder
småbarnshänder
från syskonbarn och nunnorna

dom kallar mig för monster
jag går till sjöss
dom kallar mig för monster
när jag jagar möss
men vad är jag mer
än kissekatten
jag vill va söt
ha spänst
och leka med min mat

dom kallar mig för monster
för att jag går och stretar som jag vill
dom kallar mig för monster
för att jag står och petar och bara sitter still

dom kallar mig för monster
när jag plöjer upp allt som dom har
dom kallar mig för monster
för att jag går, för att jag stannar kvar

dom kallar mig för monster
dom kallar mig för drägg
dom kallar mig för en jävla jävel
och ett äckel utan skägg

dom kallar mig för monster
när jag rakar mig
och skär min haka
dom kallar mig för monster
när jag äter råa ägg,
när jag steker, kokar,
och jag försöker ge tillbaka

dom kallar mig för monster
monster är vad dom kallar mig
jag kallnar som ett monster
jag kallnar utan dig
dom kallar mig för monster
du är en del av dom
dom kallar mig
dom kallar mig
du kallar på mig, du
du kallar som ett monster
du kallar på mig nu

HH: Trä en sista dans

Över sjön samlar vinden kraft. Rör sig större och bredare, ökar farten, omgrupperar sina pustar. Tätare, mer komprimerat. Stort utbolmat, och sen på led. Ffff, ffff, ffff. Ett dovt sus, för de som ids lyssna. En sirlig samling stänk, när vinden lekfullt kysser vattenytan, retar upp den i några korta, låga vågor. Sen upp igen, högre, bort. Uppe på höjden ser björkarna ut att stå i brand. En av höstens vackraste dagar. Uppe på himlen tävlar solen lojt med den flåsande vinden om uppmärksamhet. Löven små. Minns precis hur de nyss var gröna, men nu gula, orangea, några riktigt röda. Vissa ännu med den böjliga spänsten kvar, men det frasar och fladdrar allt mer om träden, för var dag som går. Och så når vinden – fortfarande med stänk av kyligt och regnbågsblänkande sjövatten kvar i pälsen – upp i kronorna och ruskar om. Sliter i stjälkarna, så att ytterligare några tappar taget. Det singlar ner mot stationstaket, de grusbelagda gångvägarna, perrongerna och spårvallen. Lägger sig till rätta för att kanske rasslas runt ett tag, sen svepas utav vintertäcket och långsamt börja ruttna bort. Men ett ensamt orangespräckligt löv lägger sig till rätta på det glanspolerade spåret. Fångas för en sista gång i blickfånget av de väntande människorna på perrongen, som tidigare på året har höjt sina blickar mot dess modersträd och sätt det svaja högt där upp, grönt och spänstigt, motståndskraftigt för varje vind som blåst förbi. Och likt en försoningsgest ger vinden som slet ner av lövet från dess trygga gren en sista puff, en knuff i den gulådriga ryggen, och lövet trär en sista dans på spåret, en finaluppvisning för de väntande som stannat till och tittar på. Sen hjulen, tåget, loken. En dovt susande dunk i rälsen. En lovande rök med doft av någonannastans i luften. Ridå. Tillplattad, sönderkrossad. Ett slut värdigt en stjärna som fallit gul från himlen. Hellre krossas nu, än att långsamt multna bort. Och bortskrämd utav det inbromsade tågets pysande, kastar sig vinden upp igen, genom hattar och hastigt uppsatta hårknutar, glidande över kupérutorna, uppåt, bortåt, över spåren, genom kyrkogårdens träd och buskar, över torget, ännu högre, sista husen, ut ur staden. Högre, högre. Skogen. Vidderna.

HH: Banvallen & osten

Inte mer än femtio meter bort skulle det – i all hemlighet – sedan borras och sprängas upp ett stort hålrum i berget, för att inkvartera hela staden i skydd mot stormakternas atomklyverier. Hela stenklumpen under det framtida sjukhuset skulle bli till en stor hård ost, omöjlig att hyvla. De slitna hus och kvarnar, råttätna kyffen, som alla nu flydde bästa de kunde, till ståtligare stenhus på andra sidan vägen, eller till frodigare marker på andra sidan Stilla havet, skulle komma att bevaras upp på kullen, som kuriosa museiföremål, en pittoresk påminnelse om det som en gång varit. Nu var de i allra högsta grad konkreta, med sina blekröda träväggar och flisor, maskätna golv och igensotade spisar. Omöjliga att glömma bort för de som sov, åt och framlevde sina dagar i dem, hur noga de än påminde sig om att inte försöka komma minnas.