Popcornhörnet

Popcornhörnet, vid sybehörsbutiken, nere vid kanalen, mellan grusparken och cykelstället. Ingen vet riktigt varför det alltid ligger en svag doft av popcorn där. Någon rak, logisk förklaring verkar inte existera. Inte heller till att gatustenarna på samma plats låter som Johnny Thunders, när de viskar om nätterna. Viskningarna skulle kanske kunna vara helt vanliga hallucinationer. Övertända tripprykten, från knarkarna på bänken och fyllona i parken. Men doften då. Jag känner ju doften, lukten varje gång jag går förbi. Enligt en legend är det spåret av en vålnad. Vålnaden av Claes-Henrik Hernholdt, som den sjuttonde maj 1853 brände upp sin popcornvagn, sin torkade majs, sina två blankmatta saltkar, sina pappersstrutar, sin försäljarmössa och sig själv, just på en plats där popcornhörnet ligger idag. Det sägs att han hade varit popcornförsäljare för en kringresande cirkus. Efter ettstort bråk, som involverade en kärleksaffär med en söt liten indisk cirkuselefant, hade han blivit utslängd från cirkusen och efterlämnad här i staden. Förkrossad och berövad på både sin stolthet och sin älskade, hettade han upp sin cornpoppare till så många hundra grader att allt fattade eld, och till slut lämnade han världen, brinnande, med ett stort POP. Allt han lämnade efter sig var en sorgsen elefant och en vag doft av popcorn i ett hörn.

Spånmakaren

Varje byggnad och varje dröm kräver en pålitlig grund. Husen och slotten sina stenar, drömmar och tankar sina bultande hjärtan och livliga ådror. En riktig cirkus kräver även den sin grund, sitt underlag. Detta ansvar vilar på mina axlar. Det är jag som är sågspånsmakaren.

Jag har alltid en kniv i handen och en yxa i väskan. Stöter jag på en bit trä som lovligen eller hemligen kan tagas, då tar jag den, delar, skär och täljer sönder. På kvällen innan galan, innan föreställningen trampas igång, springs och dansas igenom, går jag varsamt runt manegen. Solen brukar ännu vara uppe. Strilar mjukt genom de röda och vita ränderna i tältduken, sjunker varmt i öppningen mot himlen. Till synes slumpartat, men in i märgen noggrant, sprider jag spån och flis och flagor. Rätta doften, rätta tyngden, rätta lystern. Det är inte någon vetenskap, det där. Det är en konst.

Visst tar jag inte allt jag kommer över. Rötan faller bort, så klart, men även annat. Kanske saknar just den biten rätta spänsten, kanske allt för genomträngd av frånstötande inpregnation. Men det är inte alltid det finns att välja. Även träd och trä tryter tidvis. Då får jag finna andra vägar, för spånet måste fram. Ingen show och ingen lycka det förutan. Ibland så stjäl jag, eller kanske bara lånar. Nå, ja, det händer ganska ofta. Bäst är ved att ta, för den går ju gott att ge tillbaka. Mindre bitar, men lika eldningsbar. Värre är med plank, staket och nylagda altaner. Sånt gäller det att sköta snyggt. Men titta täten hittar jag ett timmerlass, som skänkes till en man som jag. Då tackar jag och bockar, visar upp en tår av lika delar artighet som ärla.

Att jag kan allt jag kan? Mycket lär jag mig med tiden. Jag ser vad som får publiken att jubla, artisterna att lysa och hovarna att studsa lätt. Och jag ser felen. Ofta felen. Men jag vet att nästa - ja, just nästa - kväll, då blir det rätt. Sen har jag fått i arv, av far min och far hans innan dess. Vi följer och fyller på ett långt band av spånmakare, genom hundranden och tusenden av år. Det vackraste spån vår släkt lyckats hyvla, var det som kom av jesu kors. Tänk er röda stänket, tänk er mjukt, mjukt marmor, utav trä. Den showen, på det spånet, ska ha varit som förtrollad. Eld, magi, svartkonst, volter, djävulsgrin och cirkus i sin allra yttersta form.

Men vad vet jag om vad som egentligen har hänt. Vad vet egentligen jag om cirkus. Jag vet att nästa golv ska vara klart ikväll, jag ser att flagor flyger från min kniv.

Bulten i Bo

Bulten i Bo
han är rosig och grann,
Bulten i Bo
är en bindgalen man
När han skulle på cirkus
då gick det såhär:
Han sparka och tjoa
och var spektakulär
Det blev som det blev
och Bulten blev kvar,
med byxor i trasor
och bröstkorgen bar
Tjudrad och bunden
som ett stångande djur
Nu reser han runt
som Bulten i Bur

Flying Johnny

I samma ögonblick som Johnny slängde sig rakt upp i luften över de två slagskämparna sladdade den babyblå bilen in på grusplanen. ”Titta!” skrek Theo och pekade på Johnny, ”Där är han!”. Sjuksköterskan Lotti slog händerna för kinderna och ropad ”Oh! Så stilig han är!” Den pålitlige chauffören behöll dock sitt lugn, både för att han var sansad till sättet och för att han var blind. Bills blindhet hindrade honom från att se vad de andra såg – att Johnny fortfarande befann sig i luften, stadigt svävande ovanför rökmolnet som det brutala slagsmålet under honom åstadkom. ”Det är han, det är honom jag vill ha!” fortfor Theo att vråla. I ett huj hoppade han och Lotti ur bilen och sprang med raska steg bort mot bråkstakarna och den flygande mannen.

På marken under Johnny rullade Charlie och Bonzo runt i varandras armar, ihärdigt pucklande på varandra under ilskna tjut. "Å här får du!" skrek den ena och "Här får du av mig!", skrek den andra. För att nå upp till den svävande mannen ställde sig Theo, under en vådlig balansakt, på slagskämparnas ryggar. ”Hörredu, du!” sa Theo till Johnny, ”Om du inte skulle komma med oss och vara med på vår cirkus?” Han fick bara en tyst skeptisk blick till svar. ”Det blir du, som kan sväva; Bill som kan jonglera med levande djur; Lotti som kan sluka svärd och så jag, som kan presentera allt sammans på ett elegant sätt. Vad säger du om det?" Johnny sa ingenting. Han gled bara långsamt bort till den ljusblå bilen och satte sig stillsamt i baksätet. Bill som kände att bilen tyngdes ner en aning hälsade artigt på nykomlingen och startade sedan motorn och körde därifrån, så fort Theo och Lotti hade kommit tillbaka intagit sina platser. Kvar på marken låg Bonzo och Charlie, hårt pressade mot varandra, och slogs ihärdigare än någonsin. ”Där fick du!”, ”Nej, där fick du!”.

---
Text: Jimmy Knickers
Bild: Johnny Jeans

Hennessy

Det finns drömmar som inte handlar om sex, lottovinster och att dricka Hennessy till frukost. Det finns drömmar som inte tar med dig till sandiga stränder i lätt sommarbris, till en evighetslång sommar under Söderhavets stekande sol. Det finns en massa drömmar som inte för dig bortåt, framåt, utåt. Det finns miljoner såna drömmar men ingen av dem är värd ett skit.

Vi sitter i en bil, Crissy och jag, och hon trycker ner gaspedalen. Jag har ena handen på ratten och försöker styra. Det enda körkortet vi har är stulet, och vi vet inte ens från vem vi tog det.

”Är vi inte framme snart?” stönar Crissy och trycker ner gaspedalen allt vad hon kan. Jag lägger i fyrans växel och motorn spi-spi-spinner som en katt med tbc. ”Fuck those bastard shit. It’s not the goal that counts but the travel.” Crissy blänger på mig, hennes isblå ögon borrar sönder mina små bruna. ”Jävla nolla”, muttrar hon. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Crissy hade hittat mig under en parkbänk. Någon hade skrivit ”Will fuck for food” på min panna och Crissy hade precis varit på Konsum. Så blev det som det blev och nu sitter vi här. Det finns mer att säga, men inget av det spelar någon roll. Om det är nåt Crissy har lärt mig, så är det att leva i nuet. Och just nu är nuet fyra snurrande hjul på en öde landsväg. Fyra snurrande hjul och Crissy som gör sitt bästa för att sjunga som Ulf Lundell. Jag läser Kerouac / Har du läst honom nån gång? / Bla bla bla bla bla / Stillsamt hålligång.

Men allt handlar inte bara om hastighet. Vi stannar vid vägrenen, jag lägger mig i diket. ”Fuck it Crissy, I’m dead now”. Och så sätter hon sig på huk bredvid, och lägger en hand på min panna. Crissy tittar på mig. Säger att jag har feber. Crissy tittar på mig. Säger att det är min tur att köra.

Fåglarna hänger stilla i luften över oss, någonstans i fjärran hör jag prärievargarna yla. Vi susar fram i vår bil, landsvägsgruset knastrar och slår mot stänkskydden. Febern får min kropp att koka, får min uppmärksamhet att skärpas. Plötsligt ser jag allt klart framför mig. Livet är en mörk tunnel, kärleken en skylt i grön neon. Vi färdas genom tunneln, Crissy och jag, men det enda jag ser är mörker.

När jag vaknar till liv igen känner jag mig som ett nyfött barn, tryckt tätt tätt mot sin mammas famn. Och inte undra på. Jag måste ha tappat medvetandet, för Crissy bär mig. Hon bär min tunna kropp på sina starka armar. Jag hör hur hon flåsar, hur hon svär. Men hon är målmedveten, det är hon. Innan jag glider in i medvetslösheten igen hinner jag tänka att Crissy, hon vet nog vad hon gör.

Vad finns det mer att säga? Finns det något att säga över huvud taget? Ska jag berätta om cirkustältet som tornade upp sig mitt i öknen som en förvriden hägring? Ska jag berätta om den mustaschprydde mannen som mötte mig och Crissy utanför tältöppningen? Den mustaschprydde mannen som gav Crissy en tjock sedelbunt, allt medan jag låg på marken och vred mig i feberframkallad frossa? Ska jag berätta om när jag till slut frisknade till och fann mig instängd i en bur?

Ska jag berätta om när allt gick från att ha gått åt helvete till att bli ännu värre?

Nej. Fuck that. Låt mig istället berätta om mina drömmar. Låt mig istället berätta om hur jag ligger på en vit sandstrand med en flaska Hennessy i ena handen och en nyplockad kokosnöt i andra. Låt mig istället berätta om hur det enda ljudet som hörs i den ljumma sommarbrisen är det knastrande ljudet av Crissys kropp som grillas över en öppen eld.

Svärdslukaren: en huvudfotings historia

Vakums tystnad i publiken. Så stilla att det till och med hörs när någon inte pratar. Alla ögon följer svärdet. Blanka bladet, vassa egen. En rinnande tår av saliv längs blodrännan. Och så den kraftiga handen med ett stadigt grepp om handtaget. Han spärrar gapet som ormen, för att sluka det nästan helt. Centimeter för centimeter som sjunker ner, genom munnen, svalget, halsen och ända ner i magen, ända tills inget annat än knappen längst upp svärdet ser ut att finnas kvar. Till och med parerstången buktar under kindernas spända hud. Långsamt ner och ännu försiktigare upp. Först när yttersta spetsen är fri igen, när han svingar svärdet i luften, låter det löpa en båge och sen ner i marken, svajande i sågspånsgruset. Först då fyller publiken hela tältet med applåd. En applåd, en applåd, och han slukar så girigt, grinar så stort, visar alla tänder. Han suger åt sig, drar i sig och bockar djupt, bugar huvudet mot golvet och pressar runda magen mot de runda knäna. Och går ut.

---

Så fort jag kommer ut från manegen börjar allt igen. Jag äter min mat. Tuggar chilin och sväljer kokosfettet helt. Magen bara tjatar. Säger nej. Skriker nej med alla sina munnar. ALLA MAGENS MUNNAR I EN KÖR! Att jag rispar den i väggarna, att jag spänner den med stress. Att jag äter dåligt, att jag är för kylig först och sen för varm. Men jag måste göra tricken - svälja svärden, slicka kniven och tugga alla ninjapinnar. Mest var det en slump att jag blev vad jag blev. Det var min första pojkvän som sa - kanske på skämt och i övermod - att jag är en riktig svärdslukare. Så jag blev vad jag blev, och det är ju mig som folket vill se. Och nog betalar jag och gör rätt för mig. Jag betalar magens föda, magens säng och boningsplats. Jag är ju magens punkt i livet! Så jag gör det jag brukar göra: struntar i magen tjat. Trycker i mig mer chips, tänker fler tricks och lever det liv jag lever.

Men nästa morgon händer, det var väl bara en fråga om tid innan det blev av. Magen har tagit sitt pick och pack, flytt från mig och stuckit i väg. Redan där och då började jag sakna den. Hur rund den hade varit under mina lena händer. Dess kurrande ljud och skakande känsla. Sättet den böjde linnets ränder på. Tänk, den smälte all min mat! Så står jag alltså här. Nyss stor och grann om buken, nästan ståtlig som en björn. Nu är jag plötsligt bara huvud och fötter, en huvudfoting som vankar av och an.

Till en början prövar jag mina konster. Men svärden fungerar inte, det finns ingen hals och mage att svälja ner dem i. Bara munnen, svalget - sen börjar foten. Jag gör nya försök med knivar. Allra sist en trubbig smörkniv av trä, men inte heller den kommer längre ner än till spetsen - som att slicka av den efter maten, sen tar det bara stopp.

Vart tog den vägen då, min mage? Snälla svara om du vet! Darran fruktar inom mig: Kanske hela vägen utomlands!

Så jag tar hastigt avsked ifrån cirkusen, spänner fölet för min vagn. Hej då direktören! Hej då akrobaten! Morsning på dig sälen! Adjö då, vackra tigertämjarfrun! Jag lämnar popcorn bakom mig. Lämnar mina svärd och mitt hus på hjul. Nu finns bara ett att finna: Magen min, allra käraste magen!

Vi far till Sunne, rider till Skanör, seglar till Gotland och tar droskan över sundet. Kattegatt som brusar under oss. Därefter följer dråpligheter, tusen problem som jag tvingas ta mig ur. Där efter följer hundra äventyrlighter. Men hela tiden finns bara ett mål i mitt sinne - min mage, för vad är jag utan den?

På Korsika jagas jag av banditer och på Elba låter man måla mitt porträtt. Sen i Singapore går jag vilse i djungeln, på ett stort stort varuhus. På flyget till Amerika mister jag mitt bagage och bland Perus fjälltoppar förlorar jag min sista följeslagare, fölet som hade hunnit bli märr. Jag korsade vägar med jungfrur, skökomän och stinsar. Jag dansade magdans, quickstep och polonäs. Jag samlade frimärken, sudd och pins, men ingenstans hittade jag min vän.

Sen plötsligt, efter många långa år och minst lika många tunga steg och mil på vägen: På en bar i Amsterdam, i ett stort kar med majonäs, fann jag till slut min ädla, vackra mage. En aning nergången på gräs, men ändå motvilligt glad att få se mig.

Och så en avslutning:

Efter famntag, gräl och avtal slog vi sen följe igen. Jag skulle nog vilja kalla oss åtefunna vänner, obeaktat vad som hände sen. För en sista plan, ett sista mäktigt nummer, hade magen tänkt ut åt mig. Min återkomst till manegen. Och mitt absolut utträde därifrån. Jag flöjde min mages anvisningar, allteftersom den gav regi: Jag satte svärdet mot naveln, siktade noga, sen tryckte jag till. Så slukade magen svärdet och spånet på marken slukade blod. Sen slukade tältet applåder. Sen slukade svärdet mig.