Spånmakaren

Varje byggnad och varje dröm kräver en pålitlig grund. Husen och slotten sina stenar, drömmar och tankar sina bultande hjärtan och livliga ådror. En riktig cirkus kräver även den sin grund, sitt underlag. Detta ansvar vilar på mina axlar. Det är jag som är sågspånsmakaren.

Jag har alltid en kniv i handen och en yxa i väskan. Stöter jag på en bit trä som lovligen eller hemligen kan tagas, då tar jag den, delar, skär och täljer sönder. På kvällen innan galan, innan föreställningen trampas igång, springs och dansas igenom, går jag varsamt runt manegen. Solen brukar ännu vara uppe. Strilar mjukt genom de röda och vita ränderna i tältduken, sjunker varmt i öppningen mot himlen. Till synes slumpartat, men in i märgen noggrant, sprider jag spån och flis och flagor. Rätta doften, rätta tyngden, rätta lystern. Det är inte någon vetenskap, det där. Det är en konst.

Visst tar jag inte allt jag kommer över. Rötan faller bort, så klart, men även annat. Kanske saknar just den biten rätta spänsten, kanske allt för genomträngd av frånstötande inpregnation. Men det är inte alltid det finns att välja. Även träd och trä tryter tidvis. Då får jag finna andra vägar, för spånet måste fram. Ingen show och ingen lycka det förutan. Ibland så stjäl jag, eller kanske bara lånar. Nå, ja, det händer ganska ofta. Bäst är ved att ta, för den går ju gott att ge tillbaka. Mindre bitar, men lika eldningsbar. Värre är med plank, staket och nylagda altaner. Sånt gäller det att sköta snyggt. Men titta täten hittar jag ett timmerlass, som skänkes till en man som jag. Då tackar jag och bockar, visar upp en tår av lika delar artighet som ärla.

Att jag kan allt jag kan? Mycket lär jag mig med tiden. Jag ser vad som får publiken att jubla, artisterna att lysa och hovarna att studsa lätt. Och jag ser felen. Ofta felen. Men jag vet att nästa - ja, just nästa - kväll, då blir det rätt. Sen har jag fått i arv, av far min och far hans innan dess. Vi följer och fyller på ett långt band av spånmakare, genom hundranden och tusenden av år. Det vackraste spån vår släkt lyckats hyvla, var det som kom av jesu kors. Tänk er röda stänket, tänk er mjukt, mjukt marmor, utav trä. Den showen, på det spånet, ska ha varit som förtrollad. Eld, magi, svartkonst, volter, djävulsgrin och cirkus i sin allra yttersta form.

Men vad vet jag om vad som egentligen har hänt. Vad vet egentligen jag om cirkus. Jag vet att nästa golv ska vara klart ikväll, jag ser att flagor flyger från min kniv.