Hennessy

Det finns drömmar som inte handlar om sex, lottovinster och att dricka Hennessy till frukost. Det finns drömmar som inte tar med dig till sandiga stränder i lätt sommarbris, till en evighetslång sommar under Söderhavets stekande sol. Det finns en massa drömmar som inte för dig bortåt, framåt, utåt. Det finns miljoner såna drömmar men ingen av dem är värd ett skit.

Vi sitter i en bil, Crissy och jag, och hon trycker ner gaspedalen. Jag har ena handen på ratten och försöker styra. Det enda körkortet vi har är stulet, och vi vet inte ens från vem vi tog det.

”Är vi inte framme snart?” stönar Crissy och trycker ner gaspedalen allt vad hon kan. Jag lägger i fyrans växel och motorn spi-spi-spinner som en katt med tbc. ”Fuck those bastard shit. It’s not the goal that counts but the travel.” Crissy blänger på mig, hennes isblå ögon borrar sönder mina små bruna. ”Jävla nolla”, muttrar hon. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Crissy hade hittat mig under en parkbänk. Någon hade skrivit ”Will fuck for food” på min panna och Crissy hade precis varit på Konsum. Så blev det som det blev och nu sitter vi här. Det finns mer att säga, men inget av det spelar någon roll. Om det är nåt Crissy har lärt mig, så är det att leva i nuet. Och just nu är nuet fyra snurrande hjul på en öde landsväg. Fyra snurrande hjul och Crissy som gör sitt bästa för att sjunga som Ulf Lundell. Jag läser Kerouac / Har du läst honom nån gång? / Bla bla bla bla bla / Stillsamt hålligång.

Men allt handlar inte bara om hastighet. Vi stannar vid vägrenen, jag lägger mig i diket. ”Fuck it Crissy, I’m dead now”. Och så sätter hon sig på huk bredvid, och lägger en hand på min panna. Crissy tittar på mig. Säger att jag har feber. Crissy tittar på mig. Säger att det är min tur att köra.

Fåglarna hänger stilla i luften över oss, någonstans i fjärran hör jag prärievargarna yla. Vi susar fram i vår bil, landsvägsgruset knastrar och slår mot stänkskydden. Febern får min kropp att koka, får min uppmärksamhet att skärpas. Plötsligt ser jag allt klart framför mig. Livet är en mörk tunnel, kärleken en skylt i grön neon. Vi färdas genom tunneln, Crissy och jag, men det enda jag ser är mörker.

När jag vaknar till liv igen känner jag mig som ett nyfött barn, tryckt tätt tätt mot sin mammas famn. Och inte undra på. Jag måste ha tappat medvetandet, för Crissy bär mig. Hon bär min tunna kropp på sina starka armar. Jag hör hur hon flåsar, hur hon svär. Men hon är målmedveten, det är hon. Innan jag glider in i medvetslösheten igen hinner jag tänka att Crissy, hon vet nog vad hon gör.

Vad finns det mer att säga? Finns det något att säga över huvud taget? Ska jag berätta om cirkustältet som tornade upp sig mitt i öknen som en förvriden hägring? Ska jag berätta om den mustaschprydde mannen som mötte mig och Crissy utanför tältöppningen? Den mustaschprydde mannen som gav Crissy en tjock sedelbunt, allt medan jag låg på marken och vred mig i feberframkallad frossa? Ska jag berätta om när jag till slut frisknade till och fann mig instängd i en bur?

Ska jag berätta om när allt gick från att ha gått åt helvete till att bli ännu värre?

Nej. Fuck that. Låt mig istället berätta om mina drömmar. Låt mig istället berätta om hur jag ligger på en vit sandstrand med en flaska Hennessy i ena handen och en nyplockad kokosnöt i andra. Låt mig istället berätta om hur det enda ljudet som hörs i den ljumma sommarbrisen är det knastrande ljudet av Crissys kropp som grillas över en öppen eld.