Det finns dagar som är fulla av liv, det finns dagar som är fulla av ingenting alls. Det är morgon nu. Damiel drar runt längs gatorna. Försöker ta reda på vad det är för slags dag idag. Bilarna pressar sig långsamt framåt, halvhjärtade tutningar slår trubbiga hål i väven av motorljud. Damiel fortsätter gå.
Utanför kiosken sitter Josef och Ivan. Deras ansikten en skarp kontrast till de skrikiga cocacolaskyltarna. ”Fan vad ni ser trötta ut” grymtar Damiel. ”Har ni sett Marja någonstans?” Josef och Ivan stirrar på honom, rycker på axlarna. ”Kolla Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle jobba där idag.”
Utanför Monkey Park är grindarna stängda. Hänglåset hänger tungt mot gallren. Damiel känner på det, väger det i handen. Den metalliska tyngden strålar kyla mot huden. Om han kunde skulle han slita av det, dra upp grindarna och gå in. Nu måste han klättra över om han vill träffa Marja.
Ovanför ser molnen tunga ut. Det ser ut som att de när som helst kommer störta ner mot marken. Damiel tittar snabbt upp när han drar sig över staketet. Han undrar vad ett moln väger. En sista, poetisk tanke innan kulan träffar honom strax ovanför höger öra. Damiel faller framåt, slår i marken och rör upp ett moln av damm som sprids in mot Monkey Park.
Monkey Park. De tusen apornas hem. Gorillor, makaker, orangutanger, schimpanser. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen människor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att åka pariserhjul, karusell, bergochdalbana. För att äta sockervadd och varmkorv.
För allt finns på Monkey Park. Allt förutom en sak: lustiga huset med alla sina skrattspeglar som vrider och vänder till oigenkännlighet. Men det spelar ingen roll. Skrattspeglar finns där ändå. Men på Monkey Park är de livs levande skrattspeglarna och sitter i sina inhägnader där de äter banan. Kanske parar de sig ibland. Kanske slåss de då och då. Vad de gör spelar ingen roll. Bara det sker så att människorna kan skratta och se på.
I skuggan av pariserhjulet står Marja. Marja med revolvern i handen. Marja full av skam. Men samtidigt: Marja utan ånger. Marja med full kontroll. Hennes ögon är trötta. Trötta av att varje dag se det andra inte ser. Instängda apor med stirrande blickar. Men under blickarnas skenbara apati något annat. Något mer skrämmande men inte värre. En vilja till hämnd.
Det finns händelser som inte får hindras, kugghjul som måste haka tag i varandra. Ett gruskorn kan få hela maskineriet att stanna upp, oavsett om det heter Damiel eller inte. Ett gruskorn ställer alltid frågor, ett gruskorn kan aldrig förstå. Ett revolverskott ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt släpas bort och gömmas av Marja. Stilla står hon. Alla inhägnader har hon redan låst upp.
Molnen är metalliskt blå mot becksvart sky. Den ljumma luften invaderas av dragspelsmusik och technobeats. Ljuden slåss mot varandra, kämpar om övertaget. Men båda förlorar. De som vinner är människorna. Sorlande, skrikande. Den som skriker högst vinner. Och skriker högst, det gör den som hittar en död pojke under pariserhjulet. Skriker högst, det gör den som får skalpen avsliten av en rasande apa.
Ur mörkret kastar de sig ur sina inhägnader, rakt in i folkmassan. Rycker av händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna försvara sig. Sliter sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En schimpans kan slita än människa itu. En gorilla, en orangutang – de kan värre än så. De människor som har tur lyckas fly. Men ikväll är det inte många som har tur.
Mitt i allt detta finns Marja. Marja med en rykande revolver, avfyrar skott efter skott på alla människor som kommer i hennes väg. Blodbadet varar till långt in på natten. Musiken är död, det hörs bara skrik. De som gömt sig slits fram ur sina hålor. Marja sätter sig ner på marken. Fyrar av några skott mot himlens mörker.
Natten är full av liv. Människornas skrik har byts ut mot apornas segervrål. Marja lägger sig ner. Stirrar upp mot molnen. Hoppas att de aldrig kommer falla ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar