Stördhångel

Vackraste kvinnan jag sett. Det är väl stora ord, det. Men vacker det var hon, vacker som en brud och stilig som en karl, med ett visst något. Yvigt hår inte längre än till öronen, och stora mörka ögon som suger, sög mig in i hennes ansikte. Jag älskar att hångla, har alltid älskat att hångla. Händerna visst, och nära kramen, men framförallt tungorna och munnarna, och sen hela helheten, den kombinationen. Länge innan drömde jag om henne, om att få hålla hennes mun i min, låta blickan sugas in i hennes ögon när hon suger in min tunga. Länge drömde jag och fantiserade, sen jag sett henne, innan någonting blev av. Det var hon sen, hon som tog det steget, drog mig till sig efter en av mina uppträdanden. Hon slängde min klarinett på sängen, och la en arm om mina axlar, föste mig åt sidan och tog med öppna ögon emot mig, min mun.

Sen är det så som det är och väl ofta har varit, att saker inte alltid blir som man drömt och faktiskt tänkt. Hon hade svårt att vara allvarlig, svårt att inte skoja till det jämt, det var väl så det var. Att hon vanligtvis var vacker - och hon var väl hela tiden vacker, det är kanske inte det jag säger - men så fort vi skulle till att börja, det blev av och allvar med våra hånglerier fanns det inget allvar kvar i henne, inget sånt i hennes blick. Så fort våra läppar fick kontakt förvreds hennes ansikte i stundom hemska, stundom tokroliga, grimaser. De djupa blickarna ett uns av vansinne och oskärpa, armarna ett knyck mot bröstet och från mungipan en tråd utav saliv. Efterbliven är väl inte ordet, det rätta, det som man utåt sett ska bruka, men det var utan tvekan bilden. Så fort vi hånglat färdigt var det över, då log hon oskyldigt - normalt, även om det väl inte är ordet, det korrekta - och så fort vi började igen så blev det så. Ingen sans för stundens allvar, det var väl så det var.

Hur vacker, attraktiv, jag ännu fann henne till vardags vanligtvis, när våra kroppar inte möttes; hur mycket jag än tilltalades av hånglets ljuvliga magi, så kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att dra mig undan, undvika så smått. För hennes skämtsamhet gav mig känslan att jag med mina närmanden drog henne i fördärvet, kysste bort all sans och vett och intelligens. Hon vreds ihop, förvrängde sig till någon annan.

Efter många försök och ansträngningar rann vårt förhållande till slut ut i sanden. Det var smärtsamt en tid, men sen dess har vi åter tagit upp kontakten. Jag ordnade jobb åt henne på cirkusen där jag sitter i orkestern med min klarinett. Gummiansiktet, heter hennes nummer. Clownerier och skämt, grimaser och stoj. Sånt där som jag inte är så mycket för, men de som gillar det och känner till, det säger det är bra. Det händer fortfarande ibland att vi möts för korta, tillfälliga sejourer utav hångel. Men bara inne i i stora tältet, mitt på natten, med varje lampa släckt. Då behöver jag inte se hur hon skämtsamt krumbuktar, bara känna hur hennes läppar suger åt sig mina, och kanske lite hur hennes kropp förvrids.