Ett bortkastat liv (Om jag ändå finge leva det igen!)

Jag föddes på en minicirkus. Min ena förälder var en hund, den andra var en cirkusdirektör. En av dem brukade äta smör direkt ur paketet, den andra hade jämt och ständigt på sig en liten, liten bikini. Vem som gjorde vad säger jag inte. Det får ni lista ut själva.

Själv var jag två meter lång och helt täckt av borstig päls som skiftade i brunt och svart. I skolan brukade de reta mig. ”Hunden”, det kallade de mig. ”Ledsen”, det blev jag inte. Bara arg. Efter skolavslutningen i sexan bet jag en av mobbarna. Hans skelett krossades mellan mina tänder.

Jag fick spotta ut benflisor i flera dagar därpå.

Det fanns tre trick jag kunde. 1) Vacker tass. 2) Fot. 3) Rulla runt. Detta var inget jag var särskilt stolt över. Jag skämdes så på släktkalasen. Cirkusdirektörens släkt brukade säga ”Rulla runt, rulla runt” och skratta medan jag låg där på gräset och rullade varv efter varv efter varv.

Om nätterna drömde jag om blod och död. Om dagarna fantiserade jag om revansch. Så jag lämnade min familj. Allt för att slippa gå på fler släktkalas.

Vad jag gjorde istället? Jag flyttade till Östersund. Gick tvåårig ekonomisk linje, mest för att få tiden att gå. Det var på fritiden som jag gjorde sådant jag verkligen ville.

Jag lärde mig att åka skidor. Jag lärde mig att tala sju utdöda språk. Jag lärde mig att förföra både män och kvinnor. Jag lärde mig att dansa magdans.

Bristen på förmåga att stå emot inlärda kommandon var inte det enda jag ärvt av min hundförälder. Trots att jag till hälften var människa åldrades jag som en hund. Efter fullföljd gymnasieutbildning var jag 133 år gammal. Jag kände att slutet började närma sig.

Men inte kunde jag lämna mitt liv utan att ha gjort karriär. Och affärsvärlden lockade mig inte längre. Jag längtade istället till rampljuset. Men på mina villkor. Inga tomma tricks på kommando. Istället skulle jag lösgöra hela min kreativa förmåga i manegens mitt.

Jag skulle slå dem alla med häpnad.

Så jag sökte mig tillbaka till min familj och bad om att få anställning på minicirkusen. Först tvekade de. ”Vi har redan en hund” sa hunden. ”Och en direktör också” sa direktören. Och jag var för stor för att passera som mumsande marsvin, hattbärande höna, gullig griskulting eller något annat som hör hemma på en minicirkus.

Och vad gör man med en multibegåvad två meter lång hundmänniska på en cirkus?

Jo, just det. Jag fick sköta räkenskaperna. ”Du ska ju få användning för din examen” sa de. Ettor och nollor, sjuor och tvåor. I en provisorisk friggebod, hukandes över ett underdimensionerat skrivbord med bankirkeps och ficklampa. Och där satt jag, kväll efter kväll.

Allt medan publiken applåderade åt de hinderhoppande katterna och de morotsslukande kaninerna. Allt medan jag spann storartade planer om att mörda mina föräldrar, om att festa på deras tarmar i månskenet.

Men jag var tvungen att handla snabbt. Jag visste att mitt liv snart skulle vara över.