Svärdslukaren: en huvudfotings historia

Vakums tystnad i publiken. Så stilla att det till och med hörs när någon inte pratar. Alla ögon följer svärdet. Blanka bladet, vassa egen. En rinnande tår av saliv längs blodrännan. Och så den kraftiga handen med ett stadigt grepp om handtaget. Han spärrar gapet som ormen, för att sluka det nästan helt. Centimeter för centimeter som sjunker ner, genom munnen, svalget, halsen och ända ner i magen, ända tills inget annat än knappen längst upp svärdet ser ut att finnas kvar. Till och med parerstången buktar under kindernas spända hud. Långsamt ner och ännu försiktigare upp. Först när yttersta spetsen är fri igen, när han svingar svärdet i luften, låter det löpa en båge och sen ner i marken, svajande i sågspånsgruset. Först då fyller publiken hela tältet med applåd. En applåd, en applåd, och han slukar så girigt, grinar så stort, visar alla tänder. Han suger åt sig, drar i sig och bockar djupt, bugar huvudet mot golvet och pressar runda magen mot de runda knäna. Och går ut.

---

Så fort jag kommer ut från manegen börjar allt igen. Jag äter min mat. Tuggar chilin och sväljer kokosfettet helt. Magen bara tjatar. Säger nej. Skriker nej med alla sina munnar. ALLA MAGENS MUNNAR I EN KÖR! Att jag rispar den i väggarna, att jag spänner den med stress. Att jag äter dåligt, att jag är för kylig först och sen för varm. Men jag måste göra tricken - svälja svärden, slicka kniven och tugga alla ninjapinnar. Mest var det en slump att jag blev vad jag blev. Det var min första pojkvän som sa - kanske på skämt och i övermod - att jag är en riktig svärdslukare. Så jag blev vad jag blev, och det är ju mig som folket vill se. Och nog betalar jag och gör rätt för mig. Jag betalar magens föda, magens säng och boningsplats. Jag är ju magens punkt i livet! Så jag gör det jag brukar göra: struntar i magen tjat. Trycker i mig mer chips, tänker fler tricks och lever det liv jag lever.

Men nästa morgon händer, det var väl bara en fråga om tid innan det blev av. Magen har tagit sitt pick och pack, flytt från mig och stuckit i väg. Redan där och då började jag sakna den. Hur rund den hade varit under mina lena händer. Dess kurrande ljud och skakande känsla. Sättet den böjde linnets ränder på. Tänk, den smälte all min mat! Så står jag alltså här. Nyss stor och grann om buken, nästan ståtlig som en björn. Nu är jag plötsligt bara huvud och fötter, en huvudfoting som vankar av och an.

Till en början prövar jag mina konster. Men svärden fungerar inte, det finns ingen hals och mage att svälja ner dem i. Bara munnen, svalget - sen börjar foten. Jag gör nya försök med knivar. Allra sist en trubbig smörkniv av trä, men inte heller den kommer längre ner än till spetsen - som att slicka av den efter maten, sen tar det bara stopp.

Vart tog den vägen då, min mage? Snälla svara om du vet! Darran fruktar inom mig: Kanske hela vägen utomlands!

Så jag tar hastigt avsked ifrån cirkusen, spänner fölet för min vagn. Hej då direktören! Hej då akrobaten! Morsning på dig sälen! Adjö då, vackra tigertämjarfrun! Jag lämnar popcorn bakom mig. Lämnar mina svärd och mitt hus på hjul. Nu finns bara ett att finna: Magen min, allra käraste magen!

Vi far till Sunne, rider till Skanör, seglar till Gotland och tar droskan över sundet. Kattegatt som brusar under oss. Därefter följer dråpligheter, tusen problem som jag tvingas ta mig ur. Där efter följer hundra äventyrlighter. Men hela tiden finns bara ett mål i mitt sinne - min mage, för vad är jag utan den?

På Korsika jagas jag av banditer och på Elba låter man måla mitt porträtt. Sen i Singapore går jag vilse i djungeln, på ett stort stort varuhus. På flyget till Amerika mister jag mitt bagage och bland Perus fjälltoppar förlorar jag min sista följeslagare, fölet som hade hunnit bli märr. Jag korsade vägar med jungfrur, skökomän och stinsar. Jag dansade magdans, quickstep och polonäs. Jag samlade frimärken, sudd och pins, men ingenstans hittade jag min vän.

Sen plötsligt, efter många långa år och minst lika många tunga steg och mil på vägen: På en bar i Amsterdam, i ett stort kar med majonäs, fann jag till slut min ädla, vackra mage. En aning nergången på gräs, men ändå motvilligt glad att få se mig.

Och så en avslutning:

Efter famntag, gräl och avtal slog vi sen följe igen. Jag skulle nog vilja kalla oss åtefunna vänner, obeaktat vad som hände sen. För en sista plan, ett sista mäktigt nummer, hade magen tänkt ut åt mig. Min återkomst till manegen. Och mitt absolut utträde därifrån. Jag flöjde min mages anvisningar, allteftersom den gav regi: Jag satte svärdet mot naveln, siktade noga, sen tryckte jag till. Så slukade magen svärdet och spånet på marken slukade blod. Sen slukade tältet applåder. Sen slukade svärdet mig.