Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 24 (Julafton!)

Bedrövad sitter Pellerin på trappen till slottet: Allt är förbi och förstört!
– Stopp i källarbacken! säger Den Maskerade Poeten. Än är ej loppet kört!
Och så visar sig vad som dittills har varit fördolt: Poeten med masken har återigen inkrävt en gentjänst från en kär gammal vän. Nämligen var det så, att han skrev ”bröllopsdikten” när Tomten ingick partnerskap med sin ”Tomtemor”.
– Därföre har vi nu fått låna Tomtens egen släde, och till den alla käcka renar! I sitt ursprung hade denna idé sitt syfte i att vi tre skulle färdas runt för att ta del av den stora juleklappen. Men om vi dessutom på vägen passar på att rädda baronessan, ska väl ingen fara illa utav det.
Och med Swisch och Swosch och kloppeti-kleppeti-klopp gör så renarna entré. Opp i släden och sen sus & dus & far iväg!
Med julens ande i ryggen dröja tiden icke lång, innan släden angör brygga vid det högsta utav fjäll. Och se! Där på toppen sitter baronessan Stenfäldt, blå av köld och adelsskap, med en min av frid och lycka lekandes på sina läppar.
– Nog gav jag han på trynet, den kidnappsknusslaren, sade Stenfäldt till sin kära Pellerin. Men icke så han stupade, ty jag tackar näppeligen nej till äfventyr!
Där på toppen spritta det i alla leder, av lycka, lust och julefrid! Se – de fann tillbaka till varandra, se – de hann ju fram i tid! Ömma kyssar, blöta kramar – se paret famna om varann!
– Men huru, jag måtte spörja, tog ni er ut ur äppelknäckeburen, fröken Ninja-madame? sporde Den Maskerade Poeten.
– Oh, poet med masken på, se det var ingen konst. Mänsklig tand kan kanske inte tvinga sig igenom en sådan präktig vägg, men se vad jag fick i julas fjol av den lille älsklingsvärde Pellerin: tand av titan, två hela långa rader, sen var det bara frammen fritt att tugga på!
Återförenade goda och glada, taga de då plats – Den Maskerade Poeten, Pellerinen och baronessan Stenfäldt – i Tomtens släde, denna julens afton. Undan för undan stiga fröjd i deras kroppar, punkt för punkt stiga glittret i baronessans blick, när hon således får sin gåva – får öppna och läsa vad hon fick.
Första anhalt hos tatuerar-Harald, som under sång och dans får tillbaka sin maskin. Och innan de far vidare lägger han själv sista handen vid den diktsamling som baronessan i julklapp fått skänkt, av sin lille Pellerin. På ryggen till Pellerin fäster Harald så bilden, som utgöra omslag till samlingen: Den Poetiska Jaktens Klapp
Vidare med släden, framåt fort & snart! Hos Clementine läser Stenfäldt första dikten, tårögt, om glittergodis och lömska gnomers guld. Sen bjudas det på stark och kryddig glögg, innan de far vidare, för att åter vända blad. På ryggen, ovan vackra gropar, läsa adelskvinnan nästa verk om bjällerklanger, frostkallhet och himlens julehumlor. Sen fästa hon en kyss ovan spetsunderklädets svarta linning, och så far de iväg!
På peppargummans vad sprakar ännu dikten nybakat och frasigt. Hos trumslagarpojken läser hon om fria rytmer, på hud och på trummans skinn. I släden mellan dikterna vankas must och varmhet gröt, det skummar över bredderna, och nöten är så söt. Glamrockaren och stjärngossen Lusse-Bullen, visar stolt ett präktigt lyriskt ben. I Finland läser de om lödigt granris, medan sockerbagar-Tom låter lårets muskler dansa ringens dans. Dansar och sjunger gör också Madonnan, när de läsa julpoemet som står skrivet, rakt på sexpacket på hennes buk. Tre som röda luvor och en fårskinnsfäll skumpa runt om kring, när släden far i juleluften, mjukt på vita fling. Över stad och hav och land i kväll, går julens glada brus! Tjoget glada sjömän visar muntert upp sin hud, dansar, tjoar, tjimmar och sänker sen på vattnets yta, flytande lyktor med juleljus. Färden far mot varma bredder, där flodhästhudar breder ut sig nu. Baronessan slukar läskat svarta bläckets poesi. De stanna så en stund – smaka ischoklad, doppespad och djungeljulens varma vrål. Sen stiga de igen, med släden, hemåt, hem! Bara en dikt återstår, endast sista bladet i den julklapp Pellerinen skänkte, i den julklapp som var fin.
Då släden och dess renar åter tar mark råder ingen tvekan om var de håller hus. Släden skall självklart återbördas till sin rätte ägare, efter denna dag av sus och lyriskt dus! Som en galen Sankt Bernhardshundvalp rusar Tomten hoppande ut i snön, yr av glädje att få se dem, med ”Tomtemor” hack i häl.
– GOOOD JUUUL! skrockar han som en välsinnad vettvilling. GOOOD JUUUL! Hohohoho! Maskerade Poeten, gamle vän och glöggarbroder! Och ni andra, kära paret, välkomna, välkomna in!
– God jul! stämmer ”Tomtemor” in med djup och raspig röst.
Och in i stugan steg de, upp för stegen klev de, framför Tomten neg de allesammans, innan de mitt på storstugans golv famnades av Tomten i en väldig björnkram. Kinder hettade och en jättelik brasa sprakade i rummets ena ände. Det dracks varmtoddy och åts pepparkakor. Det drogs i smällkarameller och det drogs snällparalleller. Levande julmusik dundrade från stugans alla hörn, och ljus stod tända på var ledig plats. Lukten av mat idkade i luften älskog med den doft som granens barr vulgärt och ohejdat spred omkring sig. Flammorna stod höga, när plumpudding lagrad i 200 år, bars in och flamberades på bordet. Stora krus fylldes ständigt på av must ur väldiga tunnor, och mellan varven rensade nubbarna halsarnas pister.
Då stämningen stod på topp lät Tomten tillkalla sig alla de närvarandes uppmärksamhet.
– Hör opp, god vänner! Se nu hit. Jag vänder mig särskilt till kvällens hedersgäst, den charmanta och ninjalärde baronessan Stenfäldt. Ty snart följer sista delen i den svit av dikter, som utgjort årets julklapp från unge junkern Pellerin – med viss assistans av Den Maskerade Poeten – som du under denna dag för första, men kanske inte sista, gången har fått läsa och njuta av. PASS PÅ!
Med två raska drag i rocken, ett händigt ryck i skjortan och ett knyck i röda byxan stod Tomten där sedan naken, från svarta stövlarna och till vita skägget opp. Och skåden, gott folk! Men skåden mest, du baronessa! Ty, Tomten voro pyntad och präntad med evigt svart bläck, över hela den trinda kroppen. Märkbart rörd, men utan att darra på manschetten, steg så baronessan opp från stolen, efter att ha fästat två tackens kyssar på sin Pellerinens mun. Fram till Tomten stegade hon, och läste sedan med fast och stadig röst det känslosamt och pricksäkert diktade epos, som bära samma titel som hela den samling det avsluta: Den Poetiska Jaktens Klapp
Och få ej dånens dimp av överraskelse och förvåning kära läsare, när det bland dessa böljande rader och hjärtnupna rim, det återfanns en rad figurer och en saga, som vi känna väldigt väl: En baronessa som hafver allt, men trängta efter mer. En förälskad yngling, som vilja gifva det som aldrig getts. Samt en maskerad poet, en hindrens övermannare, som på äventyrens väg, låter allt detta ske.
Intet öga voro torrlagt, när läsningen sent om sider lät sig slutas. Intet hjärta, ingen hjärna, ej ett sagosinne, fann sig efter oberört.
Som stor final på Tomtens julaftonsfest bar ”Tomtemor” in julegrisen. Broder till asagudarnas Särimner, men gjord av marsipan, lät sig grisen slaktas varje jul, doppas i choklad och ätas opp, för att dagen därpå åter stå vid liv utanför porten och grymta lika glatt och friskt som aldrig förr.
Med sin släde och sina renar låter Tomten sedan köra hem det mustbubbliga, glöggfryntliga och sockerpudrade kärleksparet till deras kristallinklädda kärleksnäste. Julesött sova de snart i varandras famnar, under varm och härlig fårskinnsfäll, efter att ha tagit hjärtligt tack och avsked.
Vid Tomtens sida sitter sedan Den Maskerade Poeten, då släden far vidare ut i natten, för att fullfölja sitt klapputdelaruppdrag. De delar glögg och diktar julerim i sista stund, för de paket som ännu saknar. De far runt på julens himmel, sprider gnister, vikta vackra pappersstjärnor och skänker varma röda tankar. Och de önskar dig en riktigt, riktigt god jul!