Så småningom, då dag blir natt och natt blir dag, stöter Den Maskerade Poetens pappersbåt i strand, vid flodhästarnas varma land. Feliz Navidad! utropar han. Men endast skeptisk grymtning fås till svar.
–Äro icke detta djungelen? Äro detta icke de minimala flodhästarnas hemvist och boning? spörjer nedslaget Den Maskerade Poeten.
– Jovisst, får han till svar.
– Men ändock vill ni icke möta mig och låta huden er bli del av julens fröjder?
– Nejvisst.
Icke vill de låta tatuera sig. Icke vill de fira julen. Ty de har minsann varit med om det och det, och vill inte vara med om mer. Någon julgran har de inte, här ute i djungelen, och heller inte något annat pynt. De få granar som här växte, har andra redan huggit ned. Det pynt som förut satt och glänste, har vita männen redan tagit, det finns ej längre mer. De vill inte ha poetens pengar, och de vill inte hans papperskonst, som ändå bara smälter sönder i monsunen. Han vill nog bara ta, resonerar de minsta utav flodhästar. Han vill nog bara ha, utan att ge någonting tillbaka.
Skall han då ge rum för hoppet, att sakta sina ut och vika? Den Maskerade Poeten fattar posto på en stubbe för att grubbla, medan alla minimala flodhästar samlas i en mastig hög för att sova genom natten. Lusse-Lelle, Lusse-Lelle, bara sex nätter kvar.
Imorgon: Fast i djungelen och slut på framgången? Raffl. forts.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar