Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 1 - 6

Lucka 1
Sakta dalar den ner från den ullbulliga himmelen, och lägger sig sedan till rätta på hennes adliga näsa. Så har hon slutligen allt, även en snöflinga på nosen. Baronessan Stenfäldt öppnar den transparanta dörren av äkta kristall och stiger åter in i slottsvärmen.
– Ute var kallt, och jag hafver allt! utropade den mycket poesiförtjusta blåblodskvinnan.
I soffan skvalpar det till i päronkonjaksglaset, när hennes fästman Pellerin rycker till.
– Men vad önskar du dig då, spörjer han underdånigt, om du nu redan hafver allt?
– Jag önskar mig en fin julklapp!
Och själv önskar han nästan, nästan att han slapp, för han har ingen aning om vad för slags klapp han ska skaffa.
Raffl. forts.


Lucka 2
Pellerin vankar av och an över det marmorösa stengolvet. Tankarna stångas och bultas, fäktas charmant och gnuggas vulgärt. Men intet spår finner han, att löpa vidare längs. Blott cirkelens spår, ty det är i just den form han går. Han måste finna fram en tanke, en ypperlig idé! Nu är tid att hitta på klappen till sin älskade, dunvackra trolovade. Hon önskar sig något fint! Men hon har ju allaredan allt!
Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Titantänder? Nej, det köpte han i fjol. Bordsharar som matchar hennes stövlar? Nej, icke fint nog. En guldtandborste? Nej, hon har en sådan, och den saknar dessutom poesin. Långa dessertskedar? Poetiskt, ja visst, men de ligga redan i drösar i hennes chiffonjé. Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Han finner fram ett förslag, det går en dag, andra december redan.
Raffl. forts.


Lucka 3
I nattens stillhet kom det till honom, den Pellerin, på toppen av dunbädd. Rytmiskt snusar blåblodshjärtat bredvid honom, ger han just den skjuts hans tankar behöver. Sakta men målmedvetet trava de mot sitt rätta mål. Hej, Brutus! Hej Brunte! Trava på! Så manar han sin hjärna framåt, först höger halva, sedan vänster. Hej, Brutus! Hej Brunte! Fort sak det gå! Och drömmarnas landskap drar släden fram, till lyktor i skyn och till bjällerklang, och så når han väl porten och stiger där in, stampar av snön och ser sig omkring. Ett bibliotek! Ja, visst! En diktsamling av guds nåde, det blir det enda rätta!
Dagen ler ljuvligt mot honom, när Pellerin stiger opp. En idé, det är just vad han har fått! Visst har hon många diktsamlingar redan, hans drömmars brud, men faktiskt ännu icke alla. Han far med sparken runt kröken, och knackar på hos sin gode vän. De tisslar och tasslar ett slag, så som gossar gärna gör, sen bjuder vännen Pellerinen på ett tips: Den Maskerade Poeten! Han kan nog hjälpa, han nog finna på råd. Så länge ärkeboven Knusslaren ej krossat honom ännu, men det får väl ingen tro.
Så styr Pellerin åter kosan sin, denna gång mot julens, poesins och den brinnande kärlekens räddare: Den Maskerade Poeten.
Raffl. forts.


Lucka 4
Väl på plats på angiven adress finner icke Pellerin någon hjältig poet. Blott ett intet, blott en tomhet, finns där att hämta. Men hör! Från granens toppar, ord av dikt och poesi. Ja, se! Ett moln av rök! Oh, känn! Här bultar dina kinder utav spänning. Pass på! Här är han så, hjälten vår: Den Maskerade Poeten.
Ett glimrande leende. Svarta masken för ögonen. Stetsonhatten käckt på svaj. Det är han. En konstnär, en solitär, en vagabond – den sanne poeten. Rådigt ställer han sig till Pellerinens tjänst, när denne framlagt sin innerliga önskan: att få uppfylla någon annans önskan.
– Jag ställer mig till er tjänst, herr Pellerin! utropar poeten. Jag ska hjälpa er uppfylla er önskan, att uppfylla er kärleks önskan!
Han äger icke bara snille, utan ävenledes charm, hälsa, penna, papper och ORIGAMIN – vikandets värdiga konst. Den sitter djupt i mannens flinka fingrar.
– Jag hafver rock’n’rollen i hjärtat, Pellerin! utropar han sedan. Så räds ej icke ej, ty detta skall vi klara av! Under mina vådliga uppläsningar har så väl pennor brutits av, tangentbord slagits sönder och – i instrumentartisten J. Hendrix anda – pappersblad eldats på scenen. Jag räds inget! Allt för konsten, Pellerin, allt för konsten! Ge mig nu ett handslag, och krama mina flinka fingrar, så ger jag mig sedan iväg. Vi råkas igen, innan allt är över!
Och så steg ånyo ett moln av rök från marken, och så var han åter bort: Den Maskerade Poeten. I Pellerins hjärta: förtröstan. I poetens hjärta: ett uppdrag.
Här näst: Vad näst? Raffl. forts.


Lucka 5
Mästerhjärnan vilar inte för ett ögonblick. Sedan dagen innan har hans tankar vandrat geniets ban. All kraft, all uppmärksamhet på en enda sak: Uppdraget. Dikten, poesin och klappen, som ska ta världen, och framförallt värden, den blåblodiga baronessan Stenfäldt, med snöstorm! Endast en gnista av sitt intellekt avvarar han till annat: ett vaksamt maskerat öga, för att icke för sent bli varse om hans onda ärkefiende skulle finna på att dyka opp – den ökände Knusslaren. Men icke idag, väl? Han ruvar nog ännu i sitt bo, sedan deras senaste drabbning.
Vad skall detta konstverk, denna konstklapp, bestå i? I vilken form skall den gestaltas? Runsten? Nej, för tungt. Graffiti? Allt för ungt. Origamin? Den är för välbeprövad. Och en diktsamling på papper är väl ej att tänka på – vem äger icke en sådan? Han själv för visso, men han äger knappt ens något alls. Baronessan däremot, nästan allt.
Sen kommer det som skänk från skyn. Ett snöras i nacken. Han ilar till av plötslig smärta. Sen insikten och klarsynen! Dags att hämta ut en gentjänst.
Här näst: Den Maskerade Poeten besöker en vän. Raffl. forts.


Lucka 6
Den Maskerade Poeten besöker en vän. Harald hänger upp Stängt-skylten i tatuerarstudions dörrfönster, för att helt och fullt kunna ägna sig åt sin varmt välkomna gäst. Ett par år tidigare gjorde Den Maskerade Poeten en sann hjälteinsats för Harald. När denne höll på att gå under helt, begära ut konstnärlig konkurs och lägga ner hela verksamheten på grund av bristande inspiration ställde diktarvännen upp. Ett helt dygn i sträck läste han dikter, gjorde scenkonster och vek de mest spektakulära origamifigurer av läskpapper, ända tills tatueraren slutligen var inspirerad nog, och den konstnärliga gnistan åter, likt ett tomtebloss, var tänd.
Den Maskerade Poeten förklarar läget för Harald, som utan knussel lämnar över sin bärbara tatueringsmaskin och en stor flaska svart bläck, att låna under en julig månad. Med väskan under armen beger sig den maskprydde åter ut ur butiken. Vidare mot nästa mål. Men vart hän? Med vilken intention?
Raffl. forts.