Oj, oj, det bultar och det bankar, när Den Maskerade Poeten gemytligt drämmer näven mot en port. Ögonblicket senare drämmer han näven i tomma luften, för porten far upp och innanför står den fruktade och hembrännande sjörövardrottningen Clementine. De kindpussas och tackar varandra för gamla goda äventyrstider, medan poeten stiger över tröskeln.
– Sist du var här var du minsann inte lika hövlig! tar drottningen vid efter en liten stunds tystnad framför drivvedsbrasan. Då tog du mitt hjärta och rev det i tu! Sen dess har det varit fullkomligt omöjligt att laga…
– Men kära, stora vän, svarade Den Maskerade Poeten avvärjande. Det var ju så länge sedan! Dessutom var det ju icke mer än en hjärtkorg flätad av papper, som jag fann i din gran.
– Men ändock!
– Russinerna du hade fyllt ditt hjärta med doftade så ljuvligt, och jag var så hungrig, den gången som var då! Förlåten mig.
Sjörövaren skänkte poeten ett varmt ögonkast, en förlåtelse halvvägs kommen. Då grep Den Maskerade Poeten ett ark ur sin inre ficka, och ur sin andra fick ännu ett. Under hummande tystnad vek och skar och flätade han, tills ett präktigare korgehjärta än vad som tidigledes nånsin varit skådat, fanns till städes, hungrigt väntande på russiner i Clementines julegran.
– Förlåten, nickade hon. För denna gång …
Sen delade de ypperliga och julkryddade kyssar, och Den Maskerade Poeten fick vad han var kommen för: En rederlig dunk av den bästa sorts hembränd starkvinsglögg till bedövning.
Då den sjunde dagen i december var kommen, skapades så den första dikten i verket, på Clementines rygg. Svart bläck och vassa nålar. Ett surr, samt flödande rader om glittergodis och gnomers guld.
Imorgon: Nästa dikt. Raffl. forts.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar