Vid Bottniska vikens strand stå han – Den Maskerade Poeten – och blicka saligt emot fjärran. Där bortom haven, där ligga hans mål. Ty fara skall han – flyga och fara till flodhästars land! Där fläktar vindar varma, där visas hud som är så grå och tjock och efter poetiska nålar längtande. Blott ett aber dock! Huru skall poeten bekämpa havets våg, huru skall han ta sig öfver? Men så är han icke konstnärssjäl för intet. Flinka fingrar skriver icke bara pulserande poem, de vika veck i vackra papper ock, de slunga sig i origamiska knycklarorgasmer, bland ark och lösa lappar. Så gripa han till verket, sin fickas största ark. Svettens tårar trilla till marken, i form av kristaller och fallande snö. Blodet pumpar charken, för livet, för konsten, mot allt som vill dö. Och se! Sen står den färdig – hans största vikarverk, en båt, ett skepp, en skuta.
Han segla över oceanen. Han kryssa över Kattegatt. Måsarna skria och gloppen står kall, men inte en tum han viker, ej sviktar skeppet sin kurs. Fram, Fram, Santa Maria! Likt ett papprens Raa, likt en fladdrande Kon-Tiki. Sväll härligt, papperssegel! Sväll i vindens dust! Till havs! Till storms! För konstens lust!
Mitt emellan hem och borta – där ögat endast möta salta vattnet – råkar han ett tjog av glada sjömän. Han tatuerar dem på havets våg, och ner i djupeteupeteupet av en dikt han såg – och det var bra! En rad per man – varje rad om ett barr i en gran och Pedro fick va stjärnan i toppen – tillsammans bildade de en vacker lyrisk julegran. Sen resan vidare.
Imorgon: Flodhästarnas land! Raffl. forts.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar