Efter lyckosamma träffen med sockerbagar-Tom visar sig Finland lika hårt och kallt och oåtkomligt för vår ärrade poet (ni vet, han hjälten med svarta masken), som landet han nyss flydde från. Han faller ner på knä i snön. Ber en bön och säger ”allt för konsten!”, vänder upp en blick – och se, han skådar! – som fästa sig vid Jesu moder, som en jungfru, vidrörd för en första gång, en showare, en stjärna, en riktig sång-och-dans-man: Madonna är i stan!
Gläns över sjö och strand, stjärna från fjärran! Gläns över finska vidder, gläns och stråla dina toner, över denna maskernas poet och klapparnas knusselbekämpare!
Men så visa det sig, att icke endast vår poet hafva hamnat i trångomål. Ty stjärnan är på nordisk mark för att skapa snöig koreografi och skriva juligaste låten. Men se – inspirationen hafver tynat, gnistan pyr helt kallt och sakta, i detta skapande geni. Så stråla två konstnärer samman, vända sitt trångmål mot varandra, och få det att spraka bort till slut! BARNEN OCH HERDARNA, FÖLJA ER GÄÄ-Ä-RNA!
Madonnan dansar några steg, fyller Den Maskerade Poetens själ med melodier. Han kastar sig i snön, gör änglar och inspirerar koreografier. Han viker snöstjärnor av papper och kastar dem i skyn, och de faller ner – virvlar, dalar, dansar – och landar i glatt lyfta ögonbryn. Stegen finner fram, som gingo de sig själva. Orden faller ur poetens nål och träffar stjärnans mage, strålar där och fastnar, evigt kvar, men ock så evigt yrande – en text till stjärnans låtar. Två strålar strålar samman – ett ljus, ett hopp, en melodi! Dikten är skapad, skaparen, Madonnan, är satt fri!
Och sedan? Åter landsflykt! Raffl. forts.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar