Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 8

Den åttonde december har redan ramlat in, och Den Maskerade Poeten skrider snabbt vidare med verket, att fullborda den julklapp av oskådad poesi, som den varmhjärtade Pellerin vill skänka sin hjärtas adelsfröjd. Bland älvar och dalar, älvor och sjalar, sjöar och skog, finner han den kvinna som är ståtlig nog att bära hans nästa poem. Han lockar henne med saltstänkta blickar, förtjusar henne med ett treradigt poem, och övertalar henne slutligen med sina mjuka, flinka fingrar. En axelmassage – ett knäpp, knäpp, gnnnnn – rygglandskapet ligger öppet. Glöggbedövning porlar i hennes ådror, tar bort de vassa uddarna i tatueringsmaskinens lågmälda hammer. Rad för rad för rad växer den fram – en rimmad poesi, om julehumlorna som surrar upp i luften, likt bjällerklanger en frostkall dag. Rad för rad, för alltid. Diktens slut når ryggens ände, där det vilar två små gropar av mjäll hud. En för mandel, en för russin. Och en väg för kyssarna emellan. Och sist en mjuk spetsig rand, ett svart tyg, som markerar slutet på ett sagopoem, och början på ett annat. Den Maskerade Poeten låter en kyss bli den punkt, som avslutar dikten, snett ovanför den högra mandelgropen.
Imorgon: Vidare, vidare! Raffl. forts.