Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 9-12

Lucka 9
Det är synd om människorna, tänker Den Maskerade Poeten, för de vet icke vad de går miste om, när de nekar mig och ratar. Han frågar dem om de vill lätta på kläderna och ställe upp, men hinner ej till menings ände, innan han får en smäll på käften och en dask på stjärten. Och fast det pirrar till så drar han vidare. Han har ett verk att skapa, en klapp att fylla. En säck av suckar att hala ner till jorden. Det är synd om människorna, som ej får smaka glögg ur Clementines dunk, och det är synd om människorna, som ej får vara duk åt gudomliga konsten, att få vara i och på och underlag för den största utav poesi. Men så känner han den! Den omisskännliga lukten av lycka. Doften av lust och framgång!
På momangen: Framåt march!
Raffl. forts.

Lucka 10
Doften av nybakad pepparkakegumma fyller borrarna på vår Maskerade Poet. Hon har glimt i blicken, pärlsocker under kjolen och lyster utav mjölrodnad på båda sina kinder. Hon låter sig charmas med vackra ord, stark glögg och en av papper tillvikt pepparkakegris. Hon låter lyfta på sin kjörtel, och han tatuerar hennes vad, ett ömsint poem om tre vandrare, mot ett eget varmt och härligt land, om den godaste hud han har smakat, det pepprigaste, kakigaste han känt – sådant som får bockar att brusa, månar att ljusna och hjärtan att gräddas till gyllene färg.
Nästa morgon: Ett bar-om-bom-bom-pom. Raffl. forts.

Lucka 11
Den Maskerade Poeten vandrar runt den dagen, snö på kragen, mat i magen och masken slimmad fräckt och schysst. I ett gatuhörn står en trumslagarpojk som duckar för snuten och jojkar en jojk. De sjunger en sång – ba-ram-bam-pam-pam-bam – och delar en glögg. Det tatueras en dikt en dagen, om rytmer som bultas fria från lagen. Den fästes på pojkhud, den fästes på skinn, som sitter på trumman: di-di-di-bin!
Ett prassel i hörnet, och Den Maskerade Poeten rycker till. En snut, en tjyv – eller dunderboven doktor Knussel?! Nej, intet av de tre, var det denna gång, blott en fågel som ville bidra med sin sång: kvi-vitt-di-ri-ti-ti-titt!
Här näst: Ett annat ljud i skällan. Raffl. forts.

Lucka 12
Ack och ve! Fy & satan! Den Maskerade Poeten tappar modet när han rör sig på den svenska marken. Folk flyr undan för hans spörsmål, gör onda miner eller rör sig inte alls. De tjurar och huttrar, och låser buttert in sig, bakom ytterdörr och innerdörr och haspen ligger på. Ingen bjuder hud, för tatuerad poesi. Är det månne dags att lämna landet? Här finnes icke plats för tvekan. Här finnes icke rum för tid som dra iväg. Här finnes icke ledigt bås för dagarna som drar förbi. Uppdraget är solklart, även en molntäckt dag som den här: Verket skall bli färdigt, det måste stå fullgjort innan jul. Klappen! Visionen! Poesin! Den Maskerade Poeten har lyckats var gång innan, varföre då icke nu? Nej! Nytt mod i bröstet, och nya ord i svart, svart bläck. Dags att dra, att lätta ankar, men först: ett ljus som nalkas där runt hörnet, en natt som går på tunga fjät!
På andra sidan midnatt: Glitter & glamour. Raffl. forts.