Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 23

Nipprig och paralyserad, står och ligger Pellerin på en och samma gång. Vad ska hända med hans älskade? Vad ska hända med hans stora klapp? Ska allt – kärleken, julen och konsten – gå om intet den dag som är nu?
– Pass på Pellerin och träd åt sidan, säga plötsligt Den Maskerade Poeten med en uppsyn fortfarande helt frisk och morsk. Än är allt icke loppet löpat, ej har sista doppet icke blifvet gjort!
Den Maskerade Poeten vänder sig så mot sin nemesis, den vidrige Doktor Knussel, och utropar sitt ”en garde!” Och plötsligt – i dagens sken och markens snövita spegling – är det tydligt att Knusslaren trots allt ej är vid så god vigör. Ögat blått och läppen brusten. Kinden skrapad, och en dragen lugg. Nog har han ändock blifvet given en omgång, nog har baronessan idkat karate ändå!
Stora striden rasar mellan gott och ont. Poesin pucklar på knusslet, och masken möter däng av en mustasch! Doktorn mot poeten, i RASANDE, RASANDE fart! Den Maskerade Poeten försöker papercutta Knusslaren, med en papperskniv av flink origami. Men Doktor Knussel har en rustning över hela händerna och kroppen, som inget biter på. Några smäktande kärlekspoem eller av tårar drypande haikun, förmår ej heller att sätta doktorn ur balans, ty hans öron är fyllda med vadd.
Till slut, efter flera timmars duell, på den sargade såriga marken, finner Den Maskerade Poeten på ett sätt att angripa den bracka ex-bratten Knusslaren, i hjärtat av dennes smaklösa stilfullhet: Med tatueringsmaskinen i hand fäster han snabbt och lätt en ny mustasch på Knusslarens läpp – och denna gång är den SNED!
Doktor Knussel faller i förkrossade bitar till jorden. En förorättad hållning och en skevhet i glansiga polityrfasaden, är mer än vad han mäktar med.
I varandras famnar triumferar den segrande maskerade Poeten, och hans vapendragare, den sensible Pellerin. Änteligen – julen äro räddad! … Eller?!
En sak återstår ännu: Att rädda den enleverade baronessan. Men hur? Med vad? Så snabbt? I morgon är ju doppare-dagen!
Raffl. forts.