Efter lyckosamma träffen med sockerbagar-Tom visar sig Finland lika hårt och kallt och oåtkomligt för vår ärrade poet (ni vet, han hjälten med svarta masken), som landet han nyss flydde från. Han faller ner på knä i snön. Ber en bön och säger ”allt för konsten!”, vänder upp en blick – och se, han skådar! – som fästa sig vid Jesu moder, som en jungfru, vidrörd för en första gång, en showare, en stjärna, en riktig sång-och-dans-man: Madonna är i stan!
Gläns över sjö och strand, stjärna från fjärran! Gläns över finska vidder, gläns och stråla dina toner, över denna maskernas poet och klapparnas knusselbekämpare!
Men så visa det sig, att icke endast vår poet hafva hamnat i trångomål. Ty stjärnan är på nordisk mark för att skapa snöig koreografi och skriva juligaste låten. Men se – inspirationen hafver tynat, gnistan pyr helt kallt och sakta, i detta skapande geni. Så stråla två konstnärer samman, vända sitt trångmål mot varandra, och få det att spraka bort till slut! BARNEN OCH HERDARNA, FÖLJA ER GÄÄ-Ä-RNA!
Madonnan dansar några steg, fyller Den Maskerade Poetens själ med melodier. Han kastar sig i snön, gör änglar och inspirerar koreografier. Han viker snöstjärnor av papper och kastar dem i skyn, och de faller ner – virvlar, dalar, dansar – och landar i glatt lyfta ögonbryn. Stegen finner fram, som gingo de sig själva. Orden faller ur poetens nål och träffar stjärnans mage, strålar där och fastnar, evigt kvar, men ock så evigt yrande – en text till stjärnans låtar. Två strålar strålar samman – ett ljus, ett hopp, en melodi! Dikten är skapad, skaparen, Madonnan, är satt fri!
Och sedan? Åter landsflykt! Raffl. forts.
onsdag 15 december 2010
tisdag 14 december 2010
Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 14
Ut i kylan: Den Maskerade Poeten lämnar varma lusseugnar och söta russinögon, och tar tåget över isen, dras av loket öster ut. Där väntar bastu, granrissmisk och sockerbagaren Tom av Finland, som han en gång vek ut ur en knipa. Byxor och magrutor som spänner och nästan spränger. Knådararmar, sockersäckar och brunbubbligt farin. De hånglar en stund, tatuerar en snutt på Toms fasta lår, om känslan av ett grönlödigt granris, och äter sedan ihop – slukar julröda och vitrandsprydda polkagrisestänger.
Nästa morgon: Ajöss ångan och hey there funky town! Raffl. forts.
Nästa morgon: Ajöss ångan och hey there funky town! Raffl. forts.
måndag 13 december 2010
Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 13
Natten var stor och stum, nu hörs det svingar
i alla tysta rum, rockar med ringar.
Se på vår tröskel står,
glittrig med strut i hår
Lu-u-u-sse Bullen, Lu-u-sse Bullen
Se på vår tröskel står,
glittrig med strut i hår
Lu-u-u-sse Bullen, Lu-u-sse Bullen
Bläcket skall flyta snart, nålen han driver
och så en underbar dikt han där skriver
Bläcket på Bullens ben,
sprider ett sällsamt sken
Po-e-e-e-ten med masken, Poeten med masken
Bläcket på Bullens ben,
sprider ett sällsamt sken
Po-e-e-e-ten med masken, Poeten med masken
i alla tysta rum, rockar med ringar.
Se på vår tröskel står,
glittrig med strut i hår
Lu-u-u-sse Bullen, Lu-u-sse Bullen
Se på vår tröskel står,
glittrig med strut i hår
Lu-u-u-sse Bullen, Lu-u-sse Bullen
Bläcket skall flyta snart, nålen han driver
och så en underbar dikt han där skriver
Bläcket på Bullens ben,
sprider ett sällsamt sken
Po-e-e-e-ten med masken, Poeten med masken
Bläcket på Bullens ben,
sprider ett sällsamt sken
Po-e-e-e-ten med masken, Poeten med masken
Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 9-12
Lucka 9
Det är synd om människorna, tänker Den Maskerade Poeten, för de vet icke vad de går miste om, när de nekar mig och ratar. Han frågar dem om de vill lätta på kläderna och ställe upp, men hinner ej till menings ände, innan han får en smäll på käften och en dask på stjärten. Och fast det pirrar till så drar han vidare. Han har ett verk att skapa, en klapp att fylla. En säck av suckar att hala ner till jorden. Det är synd om människorna, som ej får smaka glögg ur Clementines dunk, och det är synd om människorna, som ej får vara duk åt gudomliga konsten, att få vara i och på och underlag för den största utav poesi. Men så känner han den! Den omisskännliga lukten av lycka. Doften av lust och framgång!
På momangen: Framåt march!
Raffl. forts.
Lucka 10
Doften av nybakad pepparkakegumma fyller borrarna på vår Maskerade Poet. Hon har glimt i blicken, pärlsocker under kjolen och lyster utav mjölrodnad på båda sina kinder. Hon låter sig charmas med vackra ord, stark glögg och en av papper tillvikt pepparkakegris. Hon låter lyfta på sin kjörtel, och han tatuerar hennes vad, ett ömsint poem om tre vandrare, mot ett eget varmt och härligt land, om den godaste hud han har smakat, det pepprigaste, kakigaste han känt – sådant som får bockar att brusa, månar att ljusna och hjärtan att gräddas till gyllene färg.
Nästa morgon: Ett bar-om-bom-bom-pom. Raffl. forts.
Lucka 11
Den Maskerade Poeten vandrar runt den dagen, snö på kragen, mat i magen och masken slimmad fräckt och schysst. I ett gatuhörn står en trumslagarpojk som duckar för snuten och jojkar en jojk. De sjunger en sång – ba-ram-bam-pam-pam-bam – och delar en glögg. Det tatueras en dikt en dagen, om rytmer som bultas fria från lagen. Den fästes på pojkhud, den fästes på skinn, som sitter på trumman: di-di-di-bin!
Ett prassel i hörnet, och Den Maskerade Poeten rycker till. En snut, en tjyv – eller dunderboven doktor Knussel?! Nej, intet av de tre, var det denna gång, blott en fågel som ville bidra med sin sång: kvi-vitt-di-ri-ti-ti-titt!
Här näst: Ett annat ljud i skällan. Raffl. forts.
Lucka 12
Ack och ve! Fy & satan! Den Maskerade Poeten tappar modet när han rör sig på den svenska marken. Folk flyr undan för hans spörsmål, gör onda miner eller rör sig inte alls. De tjurar och huttrar, och låser buttert in sig, bakom ytterdörr och innerdörr och haspen ligger på. Ingen bjuder hud, för tatuerad poesi. Är det månne dags att lämna landet? Här finnes icke plats för tvekan. Här finnes icke rum för tid som dra iväg. Här finnes icke ledigt bås för dagarna som drar förbi. Uppdraget är solklart, även en molntäckt dag som den här: Verket skall bli färdigt, det måste stå fullgjort innan jul. Klappen! Visionen! Poesin! Den Maskerade Poeten har lyckats var gång innan, varföre då icke nu? Nej! Nytt mod i bröstet, och nya ord i svart, svart bläck. Dags att dra, att lätta ankar, men först: ett ljus som nalkas där runt hörnet, en natt som går på tunga fjät!
På andra sidan midnatt: Glitter & glamour. Raffl. forts.
Det är synd om människorna, tänker Den Maskerade Poeten, för de vet icke vad de går miste om, när de nekar mig och ratar. Han frågar dem om de vill lätta på kläderna och ställe upp, men hinner ej till menings ände, innan han får en smäll på käften och en dask på stjärten. Och fast det pirrar till så drar han vidare. Han har ett verk att skapa, en klapp att fylla. En säck av suckar att hala ner till jorden. Det är synd om människorna, som ej får smaka glögg ur Clementines dunk, och det är synd om människorna, som ej får vara duk åt gudomliga konsten, att få vara i och på och underlag för den största utav poesi. Men så känner han den! Den omisskännliga lukten av lycka. Doften av lust och framgång!
På momangen: Framåt march!
Raffl. forts.
Lucka 10
Doften av nybakad pepparkakegumma fyller borrarna på vår Maskerade Poet. Hon har glimt i blicken, pärlsocker under kjolen och lyster utav mjölrodnad på båda sina kinder. Hon låter sig charmas med vackra ord, stark glögg och en av papper tillvikt pepparkakegris. Hon låter lyfta på sin kjörtel, och han tatuerar hennes vad, ett ömsint poem om tre vandrare, mot ett eget varmt och härligt land, om den godaste hud han har smakat, det pepprigaste, kakigaste han känt – sådant som får bockar att brusa, månar att ljusna och hjärtan att gräddas till gyllene färg.
Nästa morgon: Ett bar-om-bom-bom-pom. Raffl. forts.
Lucka 11
Den Maskerade Poeten vandrar runt den dagen, snö på kragen, mat i magen och masken slimmad fräckt och schysst. I ett gatuhörn står en trumslagarpojk som duckar för snuten och jojkar en jojk. De sjunger en sång – ba-ram-bam-pam-pam-bam – och delar en glögg. Det tatueras en dikt en dagen, om rytmer som bultas fria från lagen. Den fästes på pojkhud, den fästes på skinn, som sitter på trumman: di-di-di-bin!
Ett prassel i hörnet, och Den Maskerade Poeten rycker till. En snut, en tjyv – eller dunderboven doktor Knussel?! Nej, intet av de tre, var det denna gång, blott en fågel som ville bidra med sin sång: kvi-vitt-di-ri-ti-ti-titt!
Här näst: Ett annat ljud i skällan. Raffl. forts.
Lucka 12
Ack och ve! Fy & satan! Den Maskerade Poeten tappar modet när han rör sig på den svenska marken. Folk flyr undan för hans spörsmål, gör onda miner eller rör sig inte alls. De tjurar och huttrar, och låser buttert in sig, bakom ytterdörr och innerdörr och haspen ligger på. Ingen bjuder hud, för tatuerad poesi. Är det månne dags att lämna landet? Här finnes icke plats för tvekan. Här finnes icke rum för tid som dra iväg. Här finnes icke ledigt bås för dagarna som drar förbi. Uppdraget är solklart, även en molntäckt dag som den här: Verket skall bli färdigt, det måste stå fullgjort innan jul. Klappen! Visionen! Poesin! Den Maskerade Poeten har lyckats var gång innan, varföre då icke nu? Nej! Nytt mod i bröstet, och nya ord i svart, svart bläck. Dags att dra, att lätta ankar, men först: ett ljus som nalkas där runt hörnet, en natt som går på tunga fjät!
På andra sidan midnatt: Glitter & glamour. Raffl. forts.
torsdag 9 december 2010
Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 8
Den åttonde december har redan ramlat in, och Den Maskerade Poeten skrider snabbt vidare med verket, att fullborda den julklapp av oskådad poesi, som den varmhjärtade Pellerin vill skänka sin hjärtas adelsfröjd. Bland älvar och dalar, älvor och sjalar, sjöar och skog, finner han den kvinna som är ståtlig nog att bära hans nästa poem. Han lockar henne med saltstänkta blickar, förtjusar henne med ett treradigt poem, och övertalar henne slutligen med sina mjuka, flinka fingrar. En axelmassage – ett knäpp, knäpp, gnnnnn – rygglandskapet ligger öppet. Glöggbedövning porlar i hennes ådror, tar bort de vassa uddarna i tatueringsmaskinens lågmälda hammer. Rad för rad för rad växer den fram – en rimmad poesi, om julehumlorna som surrar upp i luften, likt bjällerklanger en frostkall dag. Rad för rad, för alltid. Diktens slut når ryggens ände, där det vilar två små gropar av mjäll hud. En för mandel, en för russin. Och en väg för kyssarna emellan. Och sist en mjuk spetsig rand, ett svart tyg, som markerar slutet på ett sagopoem, och början på ett annat. Den Maskerade Poeten låter en kyss bli den punkt, som avslutar dikten, snett ovanför den högra mandelgropen.
Imorgon: Vidare, vidare! Raffl. forts.
Imorgon: Vidare, vidare! Raffl. forts.
onsdag 8 december 2010
Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 7
Oj, oj, det bultar och det bankar, när Den Maskerade Poeten gemytligt drämmer näven mot en port. Ögonblicket senare drämmer han näven i tomma luften, för porten far upp och innanför står den fruktade och hembrännande sjörövardrottningen Clementine. De kindpussas och tackar varandra för gamla goda äventyrstider, medan poeten stiger över tröskeln.
– Sist du var här var du minsann inte lika hövlig! tar drottningen vid efter en liten stunds tystnad framför drivvedsbrasan. Då tog du mitt hjärta och rev det i tu! Sen dess har det varit fullkomligt omöjligt att laga…
– Men kära, stora vän, svarade Den Maskerade Poeten avvärjande. Det var ju så länge sedan! Dessutom var det ju icke mer än en hjärtkorg flätad av papper, som jag fann i din gran.
– Men ändock!
– Russinerna du hade fyllt ditt hjärta med doftade så ljuvligt, och jag var så hungrig, den gången som var då! Förlåten mig.
Sjörövaren skänkte poeten ett varmt ögonkast, en förlåtelse halvvägs kommen. Då grep Den Maskerade Poeten ett ark ur sin inre ficka, och ur sin andra fick ännu ett. Under hummande tystnad vek och skar och flätade han, tills ett präktigare korgehjärta än vad som tidigledes nånsin varit skådat, fanns till städes, hungrigt väntande på russiner i Clementines julegran.
– Förlåten, nickade hon. För denna gång …
Sen delade de ypperliga och julkryddade kyssar, och Den Maskerade Poeten fick vad han var kommen för: En rederlig dunk av den bästa sorts hembränd starkvinsglögg till bedövning.
Då den sjunde dagen i december var kommen, skapades så den första dikten i verket, på Clementines rygg. Svart bläck och vassa nålar. Ett surr, samt flödande rader om glittergodis och gnomers guld.
Imorgon: Nästa dikt. Raffl. forts.
– Sist du var här var du minsann inte lika hövlig! tar drottningen vid efter en liten stunds tystnad framför drivvedsbrasan. Då tog du mitt hjärta och rev det i tu! Sen dess har det varit fullkomligt omöjligt att laga…
– Men kära, stora vän, svarade Den Maskerade Poeten avvärjande. Det var ju så länge sedan! Dessutom var det ju icke mer än en hjärtkorg flätad av papper, som jag fann i din gran.
– Men ändock!
– Russinerna du hade fyllt ditt hjärta med doftade så ljuvligt, och jag var så hungrig, den gången som var då! Förlåten mig.
Sjörövaren skänkte poeten ett varmt ögonkast, en förlåtelse halvvägs kommen. Då grep Den Maskerade Poeten ett ark ur sin inre ficka, och ur sin andra fick ännu ett. Under hummande tystnad vek och skar och flätade han, tills ett präktigare korgehjärta än vad som tidigledes nånsin varit skådat, fanns till städes, hungrigt väntande på russiner i Clementines julegran.
– Förlåten, nickade hon. För denna gång …
Sen delade de ypperliga och julkryddade kyssar, och Den Maskerade Poeten fick vad han var kommen för: En rederlig dunk av den bästa sorts hembränd starkvinsglögg till bedövning.
Då den sjunde dagen i december var kommen, skapades så den första dikten i verket, på Clementines rygg. Svart bläck och vassa nålar. Ett surr, samt flödande rader om glittergodis och gnomers guld.
Imorgon: Nästa dikt. Raffl. forts.
måndag 6 december 2010
Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 1 - 6
Lucka 1
Sakta dalar den ner från den ullbulliga himmelen, och lägger sig sedan till rätta på hennes adliga näsa. Så har hon slutligen allt, även en snöflinga på nosen. Baronessan Stenfäldt öppnar den transparanta dörren av äkta kristall och stiger åter in i slottsvärmen.
– Ute var kallt, och jag hafver allt! utropade den mycket poesiförtjusta blåblodskvinnan.
I soffan skvalpar det till i päronkonjaksglaset, när hennes fästman Pellerin rycker till.
– Men vad önskar du dig då, spörjer han underdånigt, om du nu redan hafver allt?
– Jag önskar mig en fin julklapp!
Och själv önskar han nästan, nästan att han slapp, för han har ingen aning om vad för slags klapp han ska skaffa.
Raffl. forts.
Lucka 2
Pellerin vankar av och an över det marmorösa stengolvet. Tankarna stångas och bultas, fäktas charmant och gnuggas vulgärt. Men intet spår finner han, att löpa vidare längs. Blott cirkelens spår, ty det är i just den form han går. Han måste finna fram en tanke, en ypperlig idé! Nu är tid att hitta på klappen till sin älskade, dunvackra trolovade. Hon önskar sig något fint! Men hon har ju allaredan allt!
Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Titantänder? Nej, det köpte han i fjol. Bordsharar som matchar hennes stövlar? Nej, icke fint nog. En guldtandborste? Nej, hon har en sådan, och den saknar dessutom poesin. Långa dessertskedar? Poetiskt, ja visst, men de ligga redan i drösar i hennes chiffonjé. Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Han finner fram ett förslag, det går en dag, andra december redan.
Raffl. forts.
Lucka 3
I nattens stillhet kom det till honom, den Pellerin, på toppen av dunbädd. Rytmiskt snusar blåblodshjärtat bredvid honom, ger han just den skjuts hans tankar behöver. Sakta men målmedvetet trava de mot sitt rätta mål. Hej, Brutus! Hej Brunte! Trava på! Så manar han sin hjärna framåt, först höger halva, sedan vänster. Hej, Brutus! Hej Brunte! Fort sak det gå! Och drömmarnas landskap drar släden fram, till lyktor i skyn och till bjällerklang, och så når han väl porten och stiger där in, stampar av snön och ser sig omkring. Ett bibliotek! Ja, visst! En diktsamling av guds nåde, det blir det enda rätta!
Dagen ler ljuvligt mot honom, när Pellerin stiger opp. En idé, det är just vad han har fått! Visst har hon många diktsamlingar redan, hans drömmars brud, men faktiskt ännu icke alla. Han far med sparken runt kröken, och knackar på hos sin gode vän. De tisslar och tasslar ett slag, så som gossar gärna gör, sen bjuder vännen Pellerinen på ett tips: Den Maskerade Poeten! Han kan nog hjälpa, han nog finna på råd. Så länge ärkeboven Knusslaren ej krossat honom ännu, men det får väl ingen tro.
Så styr Pellerin åter kosan sin, denna gång mot julens, poesins och den brinnande kärlekens räddare: Den Maskerade Poeten.
Raffl. forts.
Lucka 4
Väl på plats på angiven adress finner icke Pellerin någon hjältig poet. Blott ett intet, blott en tomhet, finns där att hämta. Men hör! Från granens toppar, ord av dikt och poesi. Ja, se! Ett moln av rök! Oh, känn! Här bultar dina kinder utav spänning. Pass på! Här är han så, hjälten vår: Den Maskerade Poeten.
Ett glimrande leende. Svarta masken för ögonen. Stetsonhatten käckt på svaj. Det är han. En konstnär, en solitär, en vagabond – den sanne poeten. Rådigt ställer han sig till Pellerinens tjänst, när denne framlagt sin innerliga önskan: att få uppfylla någon annans önskan.
– Jag ställer mig till er tjänst, herr Pellerin! utropar poeten. Jag ska hjälpa er uppfylla er önskan, att uppfylla er kärleks önskan!
Han äger icke bara snille, utan ävenledes charm, hälsa, penna, papper och ORIGAMIN – vikandets värdiga konst. Den sitter djupt i mannens flinka fingrar.
– Jag hafver rock’n’rollen i hjärtat, Pellerin! utropar han sedan. Så räds ej icke ej, ty detta skall vi klara av! Under mina vådliga uppläsningar har så väl pennor brutits av, tangentbord slagits sönder och – i instrumentartisten J. Hendrix anda – pappersblad eldats på scenen. Jag räds inget! Allt för konsten, Pellerin, allt för konsten! Ge mig nu ett handslag, och krama mina flinka fingrar, så ger jag mig sedan iväg. Vi råkas igen, innan allt är över!
Och så steg ånyo ett moln av rök från marken, och så var han åter bort: Den Maskerade Poeten. I Pellerins hjärta: förtröstan. I poetens hjärta: ett uppdrag.
Här näst: Vad näst? Raffl. forts.
Lucka 5
Mästerhjärnan vilar inte för ett ögonblick. Sedan dagen innan har hans tankar vandrat geniets ban. All kraft, all uppmärksamhet på en enda sak: Uppdraget. Dikten, poesin och klappen, som ska ta världen, och framförallt värden, den blåblodiga baronessan Stenfäldt, med snöstorm! Endast en gnista av sitt intellekt avvarar han till annat: ett vaksamt maskerat öga, för att icke för sent bli varse om hans onda ärkefiende skulle finna på att dyka opp – den ökände Knusslaren. Men icke idag, väl? Han ruvar nog ännu i sitt bo, sedan deras senaste drabbning.
Vad skall detta konstverk, denna konstklapp, bestå i? I vilken form skall den gestaltas? Runsten? Nej, för tungt. Graffiti? Allt för ungt. Origamin? Den är för välbeprövad. Och en diktsamling på papper är väl ej att tänka på – vem äger icke en sådan? Han själv för visso, men han äger knappt ens något alls. Baronessan däremot, nästan allt.
Sen kommer det som skänk från skyn. Ett snöras i nacken. Han ilar till av plötslig smärta. Sen insikten och klarsynen! Dags att hämta ut en gentjänst.
Här näst: Den Maskerade Poeten besöker en vän. Raffl. forts.
Lucka 6
Den Maskerade Poeten besöker en vän. Harald hänger upp Stängt-skylten i tatuerarstudions dörrfönster, för att helt och fullt kunna ägna sig åt sin varmt välkomna gäst. Ett par år tidigare gjorde Den Maskerade Poeten en sann hjälteinsats för Harald. När denne höll på att gå under helt, begära ut konstnärlig konkurs och lägga ner hela verksamheten på grund av bristande inspiration ställde diktarvännen upp. Ett helt dygn i sträck läste han dikter, gjorde scenkonster och vek de mest spektakulära origamifigurer av läskpapper, ända tills tatueraren slutligen var inspirerad nog, och den konstnärliga gnistan åter, likt ett tomtebloss, var tänd.
Den Maskerade Poeten förklarar läget för Harald, som utan knussel lämnar över sin bärbara tatueringsmaskin och en stor flaska svart bläck, att låna under en julig månad. Med väskan under armen beger sig den maskprydde åter ut ur butiken. Vidare mot nästa mål. Men vart hän? Med vilken intention?
Raffl. forts.
Sakta dalar den ner från den ullbulliga himmelen, och lägger sig sedan till rätta på hennes adliga näsa. Så har hon slutligen allt, även en snöflinga på nosen. Baronessan Stenfäldt öppnar den transparanta dörren av äkta kristall och stiger åter in i slottsvärmen.
– Ute var kallt, och jag hafver allt! utropade den mycket poesiförtjusta blåblodskvinnan.
I soffan skvalpar det till i päronkonjaksglaset, när hennes fästman Pellerin rycker till.
– Men vad önskar du dig då, spörjer han underdånigt, om du nu redan hafver allt?
– Jag önskar mig en fin julklapp!
Och själv önskar han nästan, nästan att han slapp, för han har ingen aning om vad för slags klapp han ska skaffa.
Raffl. forts.
Lucka 2
Pellerin vankar av och an över det marmorösa stengolvet. Tankarna stångas och bultas, fäktas charmant och gnuggas vulgärt. Men intet spår finner han, att löpa vidare längs. Blott cirkelens spår, ty det är i just den form han går. Han måste finna fram en tanke, en ypperlig idé! Nu är tid att hitta på klappen till sin älskade, dunvackra trolovade. Hon önskar sig något fint! Men hon har ju allaredan allt!
Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Titantänder? Nej, det köpte han i fjol. Bordsharar som matchar hennes stövlar? Nej, icke fint nog. En guldtandborste? Nej, hon har en sådan, och den saknar dessutom poesin. Långa dessertskedar? Poetiskt, ja visst, men de ligga redan i drösar i hennes chiffonjé. Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Han finner fram ett förslag, det går en dag, andra december redan.
Raffl. forts.
Lucka 3
I nattens stillhet kom det till honom, den Pellerin, på toppen av dunbädd. Rytmiskt snusar blåblodshjärtat bredvid honom, ger han just den skjuts hans tankar behöver. Sakta men målmedvetet trava de mot sitt rätta mål. Hej, Brutus! Hej Brunte! Trava på! Så manar han sin hjärna framåt, först höger halva, sedan vänster. Hej, Brutus! Hej Brunte! Fort sak det gå! Och drömmarnas landskap drar släden fram, till lyktor i skyn och till bjällerklang, och så når han väl porten och stiger där in, stampar av snön och ser sig omkring. Ett bibliotek! Ja, visst! En diktsamling av guds nåde, det blir det enda rätta!
Dagen ler ljuvligt mot honom, när Pellerin stiger opp. En idé, det är just vad han har fått! Visst har hon många diktsamlingar redan, hans drömmars brud, men faktiskt ännu icke alla. Han far med sparken runt kröken, och knackar på hos sin gode vän. De tisslar och tasslar ett slag, så som gossar gärna gör, sen bjuder vännen Pellerinen på ett tips: Den Maskerade Poeten! Han kan nog hjälpa, han nog finna på råd. Så länge ärkeboven Knusslaren ej krossat honom ännu, men det får väl ingen tro.
Så styr Pellerin åter kosan sin, denna gång mot julens, poesins och den brinnande kärlekens räddare: Den Maskerade Poeten.
Raffl. forts.
Lucka 4
Väl på plats på angiven adress finner icke Pellerin någon hjältig poet. Blott ett intet, blott en tomhet, finns där att hämta. Men hör! Från granens toppar, ord av dikt och poesi. Ja, se! Ett moln av rök! Oh, känn! Här bultar dina kinder utav spänning. Pass på! Här är han så, hjälten vår: Den Maskerade Poeten.
Ett glimrande leende. Svarta masken för ögonen. Stetsonhatten käckt på svaj. Det är han. En konstnär, en solitär, en vagabond – den sanne poeten. Rådigt ställer han sig till Pellerinens tjänst, när denne framlagt sin innerliga önskan: att få uppfylla någon annans önskan.
– Jag ställer mig till er tjänst, herr Pellerin! utropar poeten. Jag ska hjälpa er uppfylla er önskan, att uppfylla er kärleks önskan!
Han äger icke bara snille, utan ävenledes charm, hälsa, penna, papper och ORIGAMIN – vikandets värdiga konst. Den sitter djupt i mannens flinka fingrar.
– Jag hafver rock’n’rollen i hjärtat, Pellerin! utropar han sedan. Så räds ej icke ej, ty detta skall vi klara av! Under mina vådliga uppläsningar har så väl pennor brutits av, tangentbord slagits sönder och – i instrumentartisten J. Hendrix anda – pappersblad eldats på scenen. Jag räds inget! Allt för konsten, Pellerin, allt för konsten! Ge mig nu ett handslag, och krama mina flinka fingrar, så ger jag mig sedan iväg. Vi råkas igen, innan allt är över!
Och så steg ånyo ett moln av rök från marken, och så var han åter bort: Den Maskerade Poeten. I Pellerins hjärta: förtröstan. I poetens hjärta: ett uppdrag.
Här näst: Vad näst? Raffl. forts.
Lucka 5
Mästerhjärnan vilar inte för ett ögonblick. Sedan dagen innan har hans tankar vandrat geniets ban. All kraft, all uppmärksamhet på en enda sak: Uppdraget. Dikten, poesin och klappen, som ska ta världen, och framförallt värden, den blåblodiga baronessan Stenfäldt, med snöstorm! Endast en gnista av sitt intellekt avvarar han till annat: ett vaksamt maskerat öga, för att icke för sent bli varse om hans onda ärkefiende skulle finna på att dyka opp – den ökände Knusslaren. Men icke idag, väl? Han ruvar nog ännu i sitt bo, sedan deras senaste drabbning.
Vad skall detta konstverk, denna konstklapp, bestå i? I vilken form skall den gestaltas? Runsten? Nej, för tungt. Graffiti? Allt för ungt. Origamin? Den är för välbeprövad. Och en diktsamling på papper är väl ej att tänka på – vem äger icke en sådan? Han själv för visso, men han äger knappt ens något alls. Baronessan däremot, nästan allt.
Sen kommer det som skänk från skyn. Ett snöras i nacken. Han ilar till av plötslig smärta. Sen insikten och klarsynen! Dags att hämta ut en gentjänst.
Här näst: Den Maskerade Poeten besöker en vän. Raffl. forts.
Lucka 6
Den Maskerade Poeten besöker en vän. Harald hänger upp Stängt-skylten i tatuerarstudions dörrfönster, för att helt och fullt kunna ägna sig åt sin varmt välkomna gäst. Ett par år tidigare gjorde Den Maskerade Poeten en sann hjälteinsats för Harald. När denne höll på att gå under helt, begära ut konstnärlig konkurs och lägga ner hela verksamheten på grund av bristande inspiration ställde diktarvännen upp. Ett helt dygn i sträck läste han dikter, gjorde scenkonster och vek de mest spektakulära origamifigurer av läskpapper, ända tills tatueraren slutligen var inspirerad nog, och den konstnärliga gnistan åter, likt ett tomtebloss, var tänd.
Den Maskerade Poeten förklarar läget för Harald, som utan knussel lämnar över sin bärbara tatueringsmaskin och en stor flaska svart bläck, att låna under en julig månad. Med väskan under armen beger sig den maskprydde åter ut ur butiken. Vidare mot nästa mål. Men vart hän? Med vilken intention?
Raffl. forts.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
