JD Jätten

Flygplanskadavret smakar smutsigt. Ruttet, om det skulle kunnat ruttna. Men det är väl jorden. Det mörka kring nosen, som skrapas av i svalget på mig. Är jag jätten nu? Är jag väldig och massiv? Kväljningarna stör mig inte. Om jag slukar hela nu. Hela flygplanskroppen. Tuggar i mig vingarna och suger i mig resten. Är det kuken då? Är det kuken som kan flyga? För jag vill bort. Ta mig härifrån. Jag är rymdvarelsen. Jag är en hårig flygkapten. Jag är en laserstrålad snyggpilot. Stråla mig nu. Utstråla mig nånstans. Ta mig till en annan dimenson. För jag dricker kaffe från UFO:n. Jag tar ett flygplan, djupt, djupt ner i svalget. Kommer åt med tänderna. Men de är inget mot metall.

Istället för ansökan

Vaknar upp en morgon
hela havet svämmar över
solen går på grund
och hunden skäller.
Men värst av allt,
min mage kurrar,
den ropar och hungrar
efter sylt, sylt,
oh den vill ha sylt!

Ger mig ut ur huset
och letar efter sylt.
Sylt, sylt,
jag vill ha sylt!
Sticker ner på stan
och ser en liten skylt,
sylt, sylt,
här vare sylt!

Under skylten
om sylten
finns det en affär,
men där finns bara tomma hyllor,
ingenting att hämta,
inte ens en sked med marmelad.
Och hur kan det va möjligt
att bli det minsta glad,
när det finns skylt,
men ingen sylt?

Glider vidare
på dojor vallade med vax,
surfar fram på asfalten,
och känner det är dags
att käka
sylt sylt,
FUCK, ge mig sylt!

Ut på landet,
fråga bonden:
Har du bären jag kan koka av?
Han säger "Nej,
och vad ger du mig för den?"
Och ni vet att fingret
var det enda som jag gav,
när jag stod där
och han vägra ge mig bär
och utan bär frukt
får man aldrig känna lukt
av SYLT, SYLT!
Fy fan,
ge mig sylt!

Så jag pallrar mig till skogen,
frågar älgen, spörjar björnen,
och frågar efter bär,
men de pekar på isen
och tittar på snön,
säger "inget här, inget här".
Va, fan,
jag pallar inte längre,
snart så ger jag upp,
ge mig SYLT!

Men då tar jag sista blejden
och köper ett kuvert,
stoppar mig själv i det
sen skriver jag så här:
Till fabriken,
skicka mig till Önos & till BOB.
Och när jag vaknar,
andra sidan
ser jag sylt, sylt!
Jag äter sylt sylt!
Tills jag magen fyllt, fyllt!
ÅH, YEAH!
DET ÄR JAM, JAM!
DET ÄR WAM-BAM!
DET ÄR SYLT!
DET ÄR SYLT!
Det är slut.

----

Förslag till Johnny (och nån annan om nån bryr sig): Skriva nya rader om hur han letar efter sylten utan att finna. Olika hinder, olika hamnar. Med eller utan rim, en lång eller mången korten rad. Eller så kan man bara skita i det om det hellre känns så, vet man ju sällan sådäran på förhanden.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 24 (Julafton!)

Bedrövad sitter Pellerin på trappen till slottet: Allt är förbi och förstört!
– Stopp i källarbacken! säger Den Maskerade Poeten. Än är ej loppet kört!
Och så visar sig vad som dittills har varit fördolt: Poeten med masken har återigen inkrävt en gentjänst från en kär gammal vän. Nämligen var det så, att han skrev ”bröllopsdikten” när Tomten ingick partnerskap med sin ”Tomtemor”.
– Därföre har vi nu fått låna Tomtens egen släde, och till den alla käcka renar! I sitt ursprung hade denna idé sitt syfte i att vi tre skulle färdas runt för att ta del av den stora juleklappen. Men om vi dessutom på vägen passar på att rädda baronessan, ska väl ingen fara illa utav det.
Och med Swisch och Swosch och kloppeti-kleppeti-klopp gör så renarna entré. Opp i släden och sen sus & dus & far iväg!
Med julens ande i ryggen dröja tiden icke lång, innan släden angör brygga vid det högsta utav fjäll. Och se! Där på toppen sitter baronessan Stenfäldt, blå av köld och adelsskap, med en min av frid och lycka lekandes på sina läppar.
– Nog gav jag han på trynet, den kidnappsknusslaren, sade Stenfäldt till sin kära Pellerin. Men icke så han stupade, ty jag tackar näppeligen nej till äfventyr!
Där på toppen spritta det i alla leder, av lycka, lust och julefrid! Se – de fann tillbaka till varandra, se – de hann ju fram i tid! Ömma kyssar, blöta kramar – se paret famna om varann!
– Men huru, jag måtte spörja, tog ni er ut ur äppelknäckeburen, fröken Ninja-madame? sporde Den Maskerade Poeten.
– Oh, poet med masken på, se det var ingen konst. Mänsklig tand kan kanske inte tvinga sig igenom en sådan präktig vägg, men se vad jag fick i julas fjol av den lille älsklingsvärde Pellerin: tand av titan, två hela långa rader, sen var det bara frammen fritt att tugga på!
Återförenade goda och glada, taga de då plats – Den Maskerade Poeten, Pellerinen och baronessan Stenfäldt – i Tomtens släde, denna julens afton. Undan för undan stiga fröjd i deras kroppar, punkt för punkt stiga glittret i baronessans blick, när hon således får sin gåva – får öppna och läsa vad hon fick.
Första anhalt hos tatuerar-Harald, som under sång och dans får tillbaka sin maskin. Och innan de far vidare lägger han själv sista handen vid den diktsamling som baronessan i julklapp fått skänkt, av sin lille Pellerin. På ryggen till Pellerin fäster Harald så bilden, som utgöra omslag till samlingen: Den Poetiska Jaktens Klapp
Vidare med släden, framåt fort & snart! Hos Clementine läser Stenfäldt första dikten, tårögt, om glittergodis och lömska gnomers guld. Sen bjudas det på stark och kryddig glögg, innan de far vidare, för att åter vända blad. På ryggen, ovan vackra gropar, läsa adelskvinnan nästa verk om bjällerklanger, frostkallhet och himlens julehumlor. Sen fästa hon en kyss ovan spetsunderklädets svarta linning, och så far de iväg!
På peppargummans vad sprakar ännu dikten nybakat och frasigt. Hos trumslagarpojken läser hon om fria rytmer, på hud och på trummans skinn. I släden mellan dikterna vankas must och varmhet gröt, det skummar över bredderna, och nöten är så söt. Glamrockaren och stjärngossen Lusse-Bullen, visar stolt ett präktigt lyriskt ben. I Finland läser de om lödigt granris, medan sockerbagar-Tom låter lårets muskler dansa ringens dans. Dansar och sjunger gör också Madonnan, när de läsa julpoemet som står skrivet, rakt på sexpacket på hennes buk. Tre som röda luvor och en fårskinnsfäll skumpa runt om kring, när släden far i juleluften, mjukt på vita fling. Över stad och hav och land i kväll, går julens glada brus! Tjoget glada sjömän visar muntert upp sin hud, dansar, tjoar, tjimmar och sänker sen på vattnets yta, flytande lyktor med juleljus. Färden far mot varma bredder, där flodhästhudar breder ut sig nu. Baronessan slukar läskat svarta bläckets poesi. De stanna så en stund – smaka ischoklad, doppespad och djungeljulens varma vrål. Sen stiga de igen, med släden, hemåt, hem! Bara en dikt återstår, endast sista bladet i den julklapp Pellerinen skänkte, i den julklapp som var fin.
Då släden och dess renar åter tar mark råder ingen tvekan om var de håller hus. Släden skall självklart återbördas till sin rätte ägare, efter denna dag av sus och lyriskt dus! Som en galen Sankt Bernhardshundvalp rusar Tomten hoppande ut i snön, yr av glädje att få se dem, med ”Tomtemor” hack i häl.
– GOOOD JUUUL! skrockar han som en välsinnad vettvilling. GOOOD JUUUL! Hohohoho! Maskerade Poeten, gamle vän och glöggarbroder! Och ni andra, kära paret, välkomna, välkomna in!
– God jul! stämmer ”Tomtemor” in med djup och raspig röst.
Och in i stugan steg de, upp för stegen klev de, framför Tomten neg de allesammans, innan de mitt på storstugans golv famnades av Tomten i en väldig björnkram. Kinder hettade och en jättelik brasa sprakade i rummets ena ände. Det dracks varmtoddy och åts pepparkakor. Det drogs i smällkarameller och det drogs snällparalleller. Levande julmusik dundrade från stugans alla hörn, och ljus stod tända på var ledig plats. Lukten av mat idkade i luften älskog med den doft som granens barr vulgärt och ohejdat spred omkring sig. Flammorna stod höga, när plumpudding lagrad i 200 år, bars in och flamberades på bordet. Stora krus fylldes ständigt på av must ur väldiga tunnor, och mellan varven rensade nubbarna halsarnas pister.
Då stämningen stod på topp lät Tomten tillkalla sig alla de närvarandes uppmärksamhet.
– Hör opp, god vänner! Se nu hit. Jag vänder mig särskilt till kvällens hedersgäst, den charmanta och ninjalärde baronessan Stenfäldt. Ty snart följer sista delen i den svit av dikter, som utgjort årets julklapp från unge junkern Pellerin – med viss assistans av Den Maskerade Poeten – som du under denna dag för första, men kanske inte sista, gången har fått läsa och njuta av. PASS PÅ!
Med två raska drag i rocken, ett händigt ryck i skjortan och ett knyck i röda byxan stod Tomten där sedan naken, från svarta stövlarna och till vita skägget opp. Och skåden, gott folk! Men skåden mest, du baronessa! Ty, Tomten voro pyntad och präntad med evigt svart bläck, över hela den trinda kroppen. Märkbart rörd, men utan att darra på manschetten, steg så baronessan opp från stolen, efter att ha fästat två tackens kyssar på sin Pellerinens mun. Fram till Tomten stegade hon, och läste sedan med fast och stadig röst det känslosamt och pricksäkert diktade epos, som bära samma titel som hela den samling det avsluta: Den Poetiska Jaktens Klapp
Och få ej dånens dimp av överraskelse och förvåning kära läsare, när det bland dessa böljande rader och hjärtnupna rim, det återfanns en rad figurer och en saga, som vi känna väldigt väl: En baronessa som hafver allt, men trängta efter mer. En förälskad yngling, som vilja gifva det som aldrig getts. Samt en maskerad poet, en hindrens övermannare, som på äventyrens väg, låter allt detta ske.
Intet öga voro torrlagt, när läsningen sent om sider lät sig slutas. Intet hjärta, ingen hjärna, ej ett sagosinne, fann sig efter oberört.
Som stor final på Tomtens julaftonsfest bar ”Tomtemor” in julegrisen. Broder till asagudarnas Särimner, men gjord av marsipan, lät sig grisen slaktas varje jul, doppas i choklad och ätas opp, för att dagen därpå åter stå vid liv utanför porten och grymta lika glatt och friskt som aldrig förr.
Med sin släde och sina renar låter Tomten sedan köra hem det mustbubbliga, glöggfryntliga och sockerpudrade kärleksparet till deras kristallinklädda kärleksnäste. Julesött sova de snart i varandras famnar, under varm och härlig fårskinnsfäll, efter att ha tagit hjärtligt tack och avsked.
Vid Tomtens sida sitter sedan Den Maskerade Poeten, då släden far vidare ut i natten, för att fullfölja sitt klapputdelaruppdrag. De delar glögg och diktar julerim i sista stund, för de paket som ännu saknar. De far runt på julens himmel, sprider gnister, vikta vackra pappersstjärnor och skänker varma röda tankar. Och de önskar dig en riktigt, riktigt god jul!

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 23

Nipprig och paralyserad, står och ligger Pellerin på en och samma gång. Vad ska hända med hans älskade? Vad ska hända med hans stora klapp? Ska allt – kärleken, julen och konsten – gå om intet den dag som är nu?
– Pass på Pellerin och träd åt sidan, säga plötsligt Den Maskerade Poeten med en uppsyn fortfarande helt frisk och morsk. Än är allt icke loppet löpat, ej har sista doppet icke blifvet gjort!
Den Maskerade Poeten vänder sig så mot sin nemesis, den vidrige Doktor Knussel, och utropar sitt ”en garde!” Och plötsligt – i dagens sken och markens snövita spegling – är det tydligt att Knusslaren trots allt ej är vid så god vigör. Ögat blått och läppen brusten. Kinden skrapad, och en dragen lugg. Nog har han ändock blifvet given en omgång, nog har baronessan idkat karate ändå!
Stora striden rasar mellan gott och ont. Poesin pucklar på knusslet, och masken möter däng av en mustasch! Doktorn mot poeten, i RASANDE, RASANDE fart! Den Maskerade Poeten försöker papercutta Knusslaren, med en papperskniv av flink origami. Men Doktor Knussel har en rustning över hela händerna och kroppen, som inget biter på. Några smäktande kärlekspoem eller av tårar drypande haikun, förmår ej heller att sätta doktorn ur balans, ty hans öron är fyllda med vadd.
Till slut, efter flera timmars duell, på den sargade såriga marken, finner Den Maskerade Poeten på ett sätt att angripa den bracka ex-bratten Knusslaren, i hjärtat av dennes smaklösa stilfullhet: Med tatueringsmaskinen i hand fäster han snabbt och lätt en ny mustasch på Knusslarens läpp – och denna gång är den SNED!
Doktor Knussel faller i förkrossade bitar till jorden. En förorättad hållning och en skevhet i glansiga polityrfasaden, är mer än vad han mäktar med.
I varandras famnar triumferar den segrande maskerade Poeten, och hans vapendragare, den sensible Pellerin. Änteligen – julen äro räddad! … Eller?!
En sak återstår ännu: Att rädda den enleverade baronessan. Men hur? Med vad? Så snabbt? I morgon är ju doppare-dagen!
Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 22

Pellerin lyser upp, när hans hjälpare på decembers tjugoandra dag åter ger sig till känna. För visst har det funnits plats för tvivel, i det hjärta som endast vill den älskade baronessan väl.
– Allt är i hamn! försäkrar poeten och bjuder sen Pellerin på ett immat glöggaglas.
Precis i den stund då Den Maskerade Poeten skall höja sin glögg till en skål. Precis i den stund då Pellerins spänning till slut skola lätta. Precis i den stund, står han där! Den neslige, skymflige skambäraren – ärkefienden som aldrig tycks vila: DOKTER KNUSSEL (eller för dem som känner honom: Knusslaren!).
Ingen tid spills på fraser eller tom artighet, Doktor Knussel rör sig redan mot kärnan.
– En skål för baronessan Stenfäldt minsann? säger doktorn hånfullt. Då får ni allt skåla hårt för att hon ska kunna höra – ty hon sitter på bergets topp! Isigt och kallt, inlåst och allt, i ett fängsel av hårdaste knäckiga äpplen, styvare än vad någon mänsklig tand någonsin kan bita genom!
– Din lymmel!
– Se så, se så! Min gamle fiende Poeten. Nu får vi inte tappa masken, va? Till fots når ni aldrig bergets topp innan julens afton äro här. Flyga med ett av dina vikta plan kan ni nog testa, men stormen sliter er isär! Och varken automobil eller velociped har ju någon av er i er ägo, det har jag nog försäkrat mig om. Nu – ett raskt och elakt skratt, jag slår till på ett ”MO-HA! MO-HA! Mo-ha-ha-HA!”
Dagen före doppande dagen: Jämmer, sorg och slut på allt? Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 21

Åter trampar Den Maskerade Poeten nordisk mark. Åter pulsar hans lyriska kängor i snön. Och som maskerat geni och hjälte, tillåts en och annan hemlighet: Han träffar en person, en sista, och vi säga icke vem. Han arrangerar ett litet lån, för en dag, men av vad avslöjas icke än. Det råda mystik. Det bjudas på glögg. Det skrockas, det skrattas och tjoas. Sen sänka sig natten, åter igen, hemlig och fylld av mystik.
Luckan härefter: En skamlig återsyn! Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 20

Snyft och snyt i avsked när flodhästarna i djungelen och Den Maskerade Poeten tar avsked och adjö. Sedan tar han åter sin vikta skuta, och seglar stilla över haven, vänder kursen åter hem. Det börjar brådska, att hinna fram och lägga sista hand vid julens stora klapp, och diktarkonstens hittills största gärning, innan aftonen, den stora, doppats färdigt och är förbi.
Mitt på havet råkar han åter sitt tjog av glada sjömän, som låter lanternor och livs levande ljusen lysa, och stjärnhimlen tindra och glimra, likt tusen juleljus, över hav och strand ikväll. Mot de nakna delar av poetens ansikte, där masken icke täcker, faller snön mjuk och lätt, likt en öm och varsam hand.
Medan pappersbåten guppa framåt tänker Den Maskerade Poeten på Lusse Lelle, lelle Lusse, som alltid sprang omkring där hemma i lucialinnen och med levande ljus: 111 nätter före jul, 110 nätter före jul, 109 nätter före jul, 108 nätter före jul …
Nu du lelle Lusse, är det bara tre nätter kvar: en för dig, en för mor och en för tomtefar. ”Hoppas bara Knusslaren inte ställer till med något, innan aftonen är kommen. Hoppas bara jag finner ut, vem som ska få bära sista dikten i min samling”, begrundar Den Maskerade Poeten.
Dagen efter detta: Återkomst. Raffl. forts.