Skörbjugg

Drömmer virvlande drömmar igen. Julklappsruschen, och jag har inte en aning om vad jag ska köpa. Långa korridorer och pynt och krafs. Sånt som folk kanske suktar efter, men som ingen egentligen vill ha, inget som jag vill ge bort. Ångesten som svettigt kryper upp för ryggraden under den alldeles för tjocka vinterjackan, som förvandlas till ett frustande torkskåp varje gång jag stiger in i en ny butik. Och varje butik är ändlös, vad det verkar. Korridor på korridor, hyllor som sträcker sig mot taket och vidare upp i de tunga och avgasfyllda parkeringshusen. Måste hitta något nu! Måste köpa något bra! Annars blir de ledsna. Men vad ska det va, vad vill de ha? Pulsen som stiger ångande, med svetten som fyller på kroppstermometern som giftigt kvicksilver. Högre och högre. Blicken allt trängre. Tjockt trasigt glitter. En vacker liten ljusstake som inga ljus riktigt passar i, men som själv lätt fattar eld. Målade träprylar. Pumpar utan munstycken. Ballonger utan förslutning. Kondomer öppna i båda ändar. HBT-rosa arkitektböcker om hur man bygger böghus och flata skyskrapor. Stora flodhästar av plast - leksaker i storlek med riktiga hundar, men för slarvigt målade och gjutna, så att de söta djuren till slut bara ger groteska intryck, som vore de smittade av nån smältande sjukdom, där färg och form flyter ut som dåligt läppstift, och där magarna färgas ljusa i små sjuka skabbprickar. Bandmask. Dvärgar. Jättelika infektioner. Virus som suger ut hjärnan genom öronen. Vill du ha det inslaget? JA TACK!

Första tanken när jag vaknar är att jag ligger i tält, eller en kokong. Är invirad i något. Men det visar sig vara lakanet, som jag har snott runt i varv efter varv hela natten, ingen sovsäck. Minns fragment av drömmen jag nyss lämnade. Minns hur jag låg och vred mig flera timmar kvällen innan. Hur jag öppnade och stängde ögonen. Ljusspringan under dörren. Mörkret under locken med små ljusexplosioner i. Det tjocka duntäcket vi köpte i vintras är så varmt om nätterna nu. Är det någon som i smyg vrider upp värmen i sovrummet om nätterna? Så jävla varmt! Kvalmigt under täcket. Men jag vet att om jag sticker ut nån kroppsdel. Låter benet dingla utanför, eller blottar ryggen, en arm. Då kommer de. Surrande jävla djungelinsekter som hugger på allt kött de ser. Men jag ser aldrig dem. Några gånger har jag försökt överraska dem. Legat vaken till fem på natten och sen tänt lampan och försöka attackera dem med en flugsmälla i varje hand. Men jag får inte syn på ett enda flygfä. Ser bara de rödirriterade bitmärkena på morgonen efter. Vädrar ut sovrummet ibland, men det verkar bara bli värre av det. Kanske kommer de utifrån? Kanske bor de i täcket?

När jag ska äta frukost är det något som inte stämmer. Brödet är torrt, vilket inte helt hör till ovanligheterna, men det är nu så torrt att det knappt går att bita i. Segt hårt, som nåt plastigt material, med bara lite porösa lager allra längst ut. Jag är rädd för att göra sönder tänderna och tvingas gå till tandläkaren igen, men å andra sidan vet jag att måste äta, så jag pressar försiktigt tänderna genom den seghårda smörgåsen utan något på. Hårt men långsamt. Trycker mig längre in tills jag är igenom. Låter den första tuggan smältas i munnen i flera minuter. Bara salivet som blöter brödet, inget tuggande, inga fler risker. Sen efter en lång stund tugga nummer två. När jag tittar närmare på brödpåsen ser jag att det saknas ett hörn. Plasten har inte spruckit eller gått sönder vid ett för häftigt ryck. Något ... Någon måste ha klippt, eller möjligen skurit, av ett hörn. För inte fan är det jag. Och inte fan har någon annan varit i min lägenhet. Väl? Och när jag står där på barfota på det gråa köksgolvet, då har jag fortfarande inte öppnat dörren till kylskåpet.