HH: Trä en sista dans

Över sjön samlar vinden kraft. Rör sig större och bredare, ökar farten, omgrupperar sina pustar. Tätare, mer komprimerat. Stort utbolmat, och sen på led. Ffff, ffff, ffff. Ett dovt sus, för de som ids lyssna. En sirlig samling stänk, när vinden lekfullt kysser vattenytan, retar upp den i några korta, låga vågor. Sen upp igen, högre, bort. Uppe på höjden ser björkarna ut att stå i brand. En av höstens vackraste dagar. Uppe på himlen tävlar solen lojt med den flåsande vinden om uppmärksamhet. Löven små. Minns precis hur de nyss var gröna, men nu gula, orangea, några riktigt röda. Vissa ännu med den böjliga spänsten kvar, men det frasar och fladdrar allt mer om träden, för var dag som går. Och så når vinden – fortfarande med stänk av kyligt och regnbågsblänkande sjövatten kvar i pälsen – upp i kronorna och ruskar om. Sliter i stjälkarna, så att ytterligare några tappar taget. Det singlar ner mot stationstaket, de grusbelagda gångvägarna, perrongerna och spårvallen. Lägger sig till rätta för att kanske rasslas runt ett tag, sen svepas utav vintertäcket och långsamt börja ruttna bort. Men ett ensamt orangespräckligt löv lägger sig till rätta på det glanspolerade spåret. Fångas för en sista gång i blickfånget av de väntande människorna på perrongen, som tidigare på året har höjt sina blickar mot dess modersträd och sätt det svaja högt där upp, grönt och spänstigt, motståndskraftigt för varje vind som blåst förbi. Och likt en försoningsgest ger vinden som slet ner av lövet från dess trygga gren en sista puff, en knuff i den gulådriga ryggen, och lövet trär en sista dans på spåret, en finaluppvisning för de väntande som stannat till och tittar på. Sen hjulen, tåget, loken. En dovt susande dunk i rälsen. En lovande rök med doft av någonannastans i luften. Ridå. Tillplattad, sönderkrossad. Ett slut värdigt en stjärna som fallit gul från himlen. Hellre krossas nu, än att långsamt multna bort. Och bortskrämd utav det inbromsade tågets pysande, kastar sig vinden upp igen, genom hattar och hastigt uppsatta hårknutar, glidande över kupérutorna, uppåt, bortåt, över spåren, genom kyrkogårdens träd och buskar, över torget, ännu högre, sista husen, ut ur staden. Högre, högre. Skogen. Vidderna.