Innan den faller ner

Färgen är. Nej, himlen är. Det är himlen som är. Den är färglös. Himlen ligger ovanför i luften. Är luften. Är himlen luften. Himlen är helt tom. Går att kasta sig igenom. Himlen är helt full. Men allt verkar så smått, när det är så stort. Himlen är inte oändlig. Efter himlen kommer rymden. Den har inget slut. Himlen är ovan. Den är ovan oss. Jag är ovan. Ovan vid att ha himlen, så tätt inpå. Den trycker mjukt och ordlöst när den sänker sig. Om det är himlen som sänker sig så sänker sig himlen nu. Annars är det natten. Jag tror ofta att det är natten, som kommer. Men det är bara dagen, fast om vintern. Himlen är över mig. Den är över oss nu. Den är färglös, som vatten. Svart är svärta, en avsaknad av färg, är natten. Allt går runt nu. För det finns ingen ände på det. Även om jag tar en bil och kör och kör och kör. Så finns det en ände på bensinen. Det finns en ände på bilen. Det finns till och med en ände på himlen i bensinen i bilen på jorden. Men ingen ände på rymden. Den går istället bara runt, runt, runt. Som orden inom oss. Som kämpar, försöker slå sig loss. Och visst är vi glada att de aldrig - aldrig riktigt riktigt - lyckas. De cirklar alltid runt oss. Nära att ha, nära att ha till hands. Det är så bra att ta till dem, när något smyger sig på eller håller sig för mycket borta. Någon ovan.