Fabrikörens hänförelse - del 1

Efter att ha levt hela sitt liv utan att bli imponerad av vare sig det ena eller det andra, lät herr direktör fabrikör Carsten Carlsson sig slutligen hänföras.

Varför föremålet som lockade honom in i hänförelsens febriga rus var en tablettask innehållandes salta lakritsfigurer, tillverkad av företaget Mazetti, kunde ingen förstå, än mindre förklara. Men hänförd var han och snart visste hela staden om det.

”Han kanske tilltalas av lakritsfigurernas jordigt lakritsala flavör?” ponerade någon.
”Det kanske är illustrationen av den lipande katten som vinner hans gehör?” replikerade en annan.

Vad orsaken än var, så snurrade kugghjulen i herr Carlssons fabrik allt mer långsamt för varje salt litet lakritsfrö som föll ner i fabrikörsgommens bördiga mylla.

Istället för att – i enlighet med tidigare planer – påbörja en utbyggnad av fabriken, inleddes byggnationen av en skalenlig kopia av Taj Mahal där fabrikörens älskade tablettask skulle gå till sin sista vila den dag då den var tömd på sitt innehåll.

I staden fylldes luften av förtvivlan och indignation. En brorson vars kometartade karriär aldrig hade förlänats ett enda uppskattande uttalande från fabrikören spann i sin avundsjuka långt gångna planer på att i lönndom ta sig in i sin farbrors kontor och stjäla tablettasken.

En tjänsteman satt i sin nybyggda carport och oroade sig för vad som skulle hända om direktörens hänförelse ledde till fabrikens ekonomiska kollaps och snara nedläggning.

På fackförbundets extramöte vred ordföranden sina händer, hennes vrede riskerade att driva henne till drastiska åtgärder.

Men den aktuella tablettasken tog det mesta med stilla ro.

Innan den faller ner

Färgen är. Nej, himlen är. Det är himlen som är. Den är färglös. Himlen ligger ovanför i luften. Är luften. Är himlen luften. Himlen är helt tom. Går att kasta sig igenom. Himlen är helt full. Men allt verkar så smått, när det är så stort. Himlen är inte oändlig. Efter himlen kommer rymden. Den har inget slut. Himlen är ovan. Den är ovan oss. Jag är ovan. Ovan vid att ha himlen, så tätt inpå. Den trycker mjukt och ordlöst när den sänker sig. Om det är himlen som sänker sig så sänker sig himlen nu. Annars är det natten. Jag tror ofta att det är natten, som kommer. Men det är bara dagen, fast om vintern. Himlen är över mig. Den är över oss nu. Den är färglös, som vatten. Svart är svärta, en avsaknad av färg, är natten. Allt går runt nu. För det finns ingen ände på det. Även om jag tar en bil och kör och kör och kör. Så finns det en ände på bensinen. Det finns en ände på bilen. Det finns till och med en ände på himlen i bensinen i bilen på jorden. Men ingen ände på rymden. Den går istället bara runt, runt, runt. Som orden inom oss. Som kämpar, försöker slå sig loss. Och visst är vi glada att de aldrig - aldrig riktigt riktigt - lyckas. De cirklar alltid runt oss. Nära att ha, nära att ha till hands. Det är så bra att ta till dem, när något smyger sig på eller håller sig för mycket borta. Någon ovan.

Flanören - Del 2

Tecknad serie, del två av två.

Har du inte hunnit läsa den raffl. första delen än? Kolla in den här!

--

Huset Ushers fall

Hon var vida känd för sin renlighet. Vissa ansåg hennes fixering vid sanitet och hygien vara osund, andra ansåg den vara ett uttryck för hennes moraliska resning. Hur olika människorna runt omkring henne än valde att beskriva hennes läggning hade de en sak gemensamt: de ville inte veta av henne. Åratal av bannor och åthutelser gällande klädtvättning, rengörande av parkettgolv och intimhygien ledde sakta men säkert fram till att ingen längre ville träffa henne. Till slut insåg hon att hon hade lyckats stöta bort alla som hon en gång sett som sina nära och kära. Hon var ensam i sin lägenhet, utan något annat att göra än att städa.

Så hon städade. Hon rengjorde golven, hon putsade stuckaturen, hon kokade besticken efter varje måltid. Och hon såg sin situation från den ljusa sidan. För nu fanns det ingen oborstad släkting som kunde stövla in i hennes lägenhet och lukta av svett och kön och bli förnärmad när hon inte ville ta i hand. På det stora hela var hon nöjd med sin tillvaro. När hon någon gång då och då längtade efter att prata med någon pustade hon sina ljusstakar istället. Det gav henne en känsla av total harmoni, som om hon och kosmos var en enda rofylld enhet.

En dag vaknade hon och låg och sträckte sig i sängen. Hon kände hur knäna knakade och spretade yvigt med de nyvakna tårna. Hon lät ryggen knaka till så att det kändes riktigt härligt och njöt av solljuset som föll in genom hennes fönster. Ett solljus helt befriat från virvlande små dammkorn. Medan hon låg så tittade hon upp i taket och grunnade på vad denna dag skulle föra med sig. Skulle hon kanske dammsuga soffkuddarna? Eller kanske putsa speglarna? Eller så skulle hon kanske göra bäggedera. Det var ju ändå två dagar sedan någon av de två sysslorna utförts. Det var medan hon låg och tänkte så som hon kände den. Droppen.

Det var inte en speciellt stor droppe, men den kändes ändå tydligt då den damp ner i hennes panna och sedan fortsatte att rinna längs med näsryggen, ner genom amorbågen för att slutligen landa på hennes läppar. Det smakade mögel. Vattendroppen som hon precis fått in i sin mun smakade mögel.

Förskräckt for hon upp ur sin säng och viftade panikslaget runt omkring sig. Det här var inte hur hon hade planerat att det skulle gå till. Rasande for hon runt i lägenheten. Hur hade detta kunnat hända? Det var inte hennes fel. Så mycket visste hon. För luften i lägenheten var inte det minsta fuktig; hon bodde välventilerat på betryggande avstånd från källarplanet. Hon insåg snart att droppen kunde ha sitt ursprung i lägenheten ovanför. Någon hade kanske lämnat en kran på, eller kanske hällt ut en hink med vatten på sitt golv. Folk fann nöje i de allra märkligaste saker.

Hon ringde vicevärden. Hon väntade med telefonen tätt tryckt mot örat, signal efter signal. Men ingen svarade. Medan hon väntade hörde hon hur det kom fler droppar. Dripp dropp dripp dropp. Ner i hennes säng, ner bland hennes lakan. Hon la ifrån sig telefonen och ställde en rostfri bunke som skulle fånga upp dropparna. Hon ringde vicevärden igen men fick inget svar. Hon ringde SOS-alarm, som hänvisade henne till socialtjänsten, som hänvisade henne vicevärden. Hon påbörjade en arg insändare till Svenska Dagbladet. Allt medan bunken började svämma över av de förbannade mögliga dropparna. Likt en huggorms etter föll de ner från taket, förgiftandes såväl hennes lägenhet som hennes liv.

Till sist insåg hon att hon inte hade något val. Hon var tvungen att bege sig upp till lägenheten ovanför och ge grannen den åthutning som denne så väl förtjänade. Med darrande myrsteg tassade hon ut genom lägenhetsdörren och upp för trapporna. Våningen ovanför tedde sig vara en okänd värld. Det kalla grönspräckliga marmorgolvet som hon kände till från sin egen våning och de nedanför var här täckt av en kletig substans som fastnade under hennes galonstövlar. Det luktade instängt och fuktigt och det droppade från taket. Hon kände att hon behövde kräkas. Det märkligaste av allt var dock att det bara fanns en enda dörr där. Det fanns bara en lägenhet på våningen, och den låg precis ovanför hennes.

Efter att ha knackat några gånger utan att få den minsta antydan till svar kände hon på dörrhandtaget. Det var kallt och kletigt men det gick att öppna dörren med. När hon tryckt upp dörren slog en varm våg av luft mot henne. En varm våg av luft som stank av mögelsporer, ruttet kött och hundra år av instängdhet. Hon kunde inte hålla sig. Hon kräktes rätt ut i luften, över sina skor. Skulle hon vända om och gå ner? Ta ett långt bad och skrubba sig ren med klorin? Nej, hade hon kommit så här långt var hon tvungen att fortsätta.

Det var inte bara den hägrande tillfredsställelsen av att få ge någon en rejäl uppsträckning som lockade henne. Det var även en bisarr nyfikenhet, en lust att få veta vem – om någon – som skulle kunna bo i detta mögliga, förruttnade helvete som hon nu befann sig i. För kunde någon människa verkligen bo i denna unkna grotta med svampbefläckade väggar och golv av multnat trä?

För varje steg hon tog blev hon allt mer eggad. Hon kände sig märkligt het, nästan upphetsad. Hon vandrade genom lägenheten som såg exakt ut som hennes, men ändå så olik. För om hon bodde i en pervers mardröm av dammfria lister och välstrukna gardiner, bodde denna någon i samma perversa mardröm, men sedd i en grumlig spegel. Och med denna insikt rungande i sin hjärna stegade hon in i sovrummet och fann sig själv ståendes i ankeldjupt vatten, i färd med att hälla ut ännu en hink som skulle spä ut den stinkande sörjan som hennes båda jag nu vadade i.

Hon stirrade förundrat på sig själv, på sitt andra jag. För detta andra jag var inte någon förruttnad varelse med grumliga ögon och sjögräslikt hår. Tvärtom – det var nästan exakt likt henne själv. Samma strama hårknut, samma snörpta mun. Det enda som skilde dessa båda jag åt var att det ena bar galonstövlar och det andra var barfota. Hon stegade sakta, som förtrollad, mot detta andra jag. Hon smekte dess kind, såg det i ögonen. Hon rörde försiktigt vid dess bröst, dess mage. Och hon njöt när de kysstes och fumlade av varandra kläderna och föll ner i det stinkande, sumpiga vattnet där de besinningslöst tillfredsställde varandra tills de var alldeles blåslagna och ömma i kroppen.

När hon sedan låg i sin säng på kvällen tänkte hon att hon kanske inte var obefläckad längre, men att hon inte heller var smutsig. Det hela var svårt att förstå. För av någon anledning kände hon sig nu renare än vad hon hade gjort på mycket länge.

Flanören - Del 1

Tecknad serie, del ett av två.

-













(Raffl. forts.)

Myrkrig

Kanske är det den skenbara enkelheten som lockar massorna. Varje gång det står myrkrig på programmet är det i alla fall fullsatt i bänkraderna kring manegen. Strålkastarljusen blänker i kikarglasen, som tusen falska stjärnor.

Beträffande enkelheten är det bara en illusion. Myrhetsning kräver hårt arbete, långsiktig planering och ett ständigt tålmodigt tränande.

Först av allt ska alla myror delas upp i grupper. Indelningen görs utifrån myrornas färg, storlek, dialekt och så vidare. Därefter placeras de olika grupperna ut i olika områden på spelplanen. Några områden görs mer åtråvärda, där får bara en viss sorts myror vara, godtyckligt utvalda inför varje föreställning. De åtråvärda områdena fylls med socker, honung och tjock mörk sirap. I områdena längst ut på spelplanen, de sämsta, lämnas knappt någon mat alls. De myrorna får äta på sig själva och varandra, för att få i sig någon näring och för att ens få plats där de är hopträngda i små tändsticksaskar. Dessutom rensas spelplanens utkanter rena från barr. Ju mindre jobb och göromål, desto större explosion när kriget slutligen bryter ut.

När grundförutsättningarna är på plats gäller det för myrdomptören att riktigt så split i myrlägrena, hålla isär dem för det mesta, sprida rykten, kalla en grupp för pissmyror, en för "riktig myror", en för parasiter och så vidare.

På dagen för striden kokar det i tältet. Ropen om fantacocacolapoprcorn ekar, läktarplankorna bångnar under publikens tyngd och den statiska elekriciteten svävar som ett moln över myrsamlingen. Sedan, när insektsskarorna drabbar samman, blir det för ett ögonblick alldeles tyst i tältet - varje myrsteg, varje myrbett, varje hatfyllt skräckpip hörs - innan publiken släpper alla hämningar. De skriker halsarna såriga, för att heja på kämparna, hetsa dem mot varandra, ständigt med tummen pekande rakt ner mot marken. Striderna flimrar som ett brus i kikarlinserna, vidare in i åskådarnas ögon. Frsrsrfrschfrsrshfrschfrshshschfrfrsch. Suget i våra bröst, nöjet av att se något som aldrig skulle kunna hända oss.

Den sista föreställningen

En dag hade någon hittat en planet i cirkustältet. Den var förvisso liten och oansenlig och gjorde inget annat än att snurra runt sin egen axel, men ändå. Det var en planet. Många tyckte att den var fin, rödskimrande som den var där den hängde i luften, men de flesta var ense om att den mest var i vägen. Någon kunde få den i ögat eller – än värre – så kunde den distrahera besökarna från föreställningen. Och trots att föreställningen kanske inte kunde snurra runt sin egen axel, så var den ytterst sevärd. Därför täckte cirkusdirektören över den lilla planeten med ett mörkt tygstycke i hopp om att den skulle bli än mer oansenlig än vad den redan var. Men detta hjälpte inte. Flera föreställningar fick avbrytas för att publiken blev så nyfiken på det snurrande tygstycket. Så man fann det bäst att låta planeten vara. En snurrande planet var ändå mer vardagligt än ett snurrande tygstycke.

Till de flestas förtret dök det dock upp fler planeter i cirkustältet. Och inte nog med det: snart var nästan hela tältet fullt av en gnistrande stjärnhimmel som spred sin glans över sågspånsgolvet. När cirkusdirektören i vrede och hast klättrade upp på en stege och försökte plocka ner en av stjärnorna brände han sig på fingrarna. Stjärnorna var alldeles för varma för att någon skulle kunna röra vid dem. Då kallade cirkusdirektören på clownbrandkåren som kom i sina stora röda lackskor och med vattenslangen i högsta hugg. Men vattnet som de sprutade omkring sig hjälpte inte mot de glimrande stjärnorna. Så fort vattnet kom i kontakt med en stjärna så förångades det. Och allt vatten som bara sprutats ut i luften utan att landa på en stjärna föll istället ner mot marken och gjorde sågspånsgolvet alldeles klibbigt och obehagligt att gå på.

Folk på cirkusen började bli oroliga. Fler och fler planeter, stjärnor och andra himlakroppar hade dykt upp i tältet. Även de som till en början hade varit positiva till alla nymodigheter började oroa sig. Varför höll ett universum på att bildas i deras tält? Det var ju ändå deras arbetsplats. Var det verkligen för mycket begärt att kunna jonglera utan att få en komet i håret? Och borde man inte, trots allt, kunna gå på sina jättehöga styltor utan att slå huvudet i en måne? Månarna var visserligen väldigt små, men det gjorde ändå väldigt ont att slå i huvudet i en av dem. Alla enades om att något borde göras. Men ingen visste vad. En del skyllde på de ryska akrobaterna och menade att det var de som låg bakom allt det konstiga som hände. Men akrobaterna själva sa att de inte hade något med det att göra. De brukade ändå bara sitta i sin husvagn och spela tärning hela tiden. Det visste väl alla?

Så en dag hände det som alla fruktade men som ingen hade väntat sig skulle hända: man hade hittat ett svart hål. Det låg undangömt i mörkret under östra läktaren, men visst var det ett svart hål. Det såg man på att det höll på att dra till sig en liten blå planet, som snart skulle försvinna in i det svarta hålet och aldrig hittas igen. Och ju längre tiden gick, desto större skulle det svarta hålet bli. Och ju större det blev, desto större saker skulle det sluka upp. Till sist skulle det svarta hålet sluka hela cirkustältet och då skulle det inte längre finnas någon plats för cirkusfolket att jobba på. Men man bestämde sig för att fortsätta som vanligt. Livet – och cirkusen – var för roligt för att låta sig hejdas av något så obetydligt som ett svart hål.

Till slut hände det alla hade väntat på: östra läktaren sögs in i det svarta hålet. Och när den östra läktaren väl var försvunnen, fanns det inget hinder kvar innan det svarta hålet skulle kunna sluka hela tältet. Så nu var dagen kommen. Det var dags för cirkusens sista föreställning. Och eftersom en cirkus sista föreställning är bland det största som finns här i livet fylldes tältet på nolltid efter middagen, då föreställningen skulle komma igång. Grevar och baroner, torpare och storbönder, fattighjon och backstugusittare – alla fanns de på plats när cirkusdirektören stegade in i manegens mitt och sade att kvällens föreställning skulle börja.

Och vilken föreställning det blev! Eldslukarna slukade eld som aldrig förr, clownerna jonglerade med elva bollar var istället för de sedvanliga fyra och magdansörerna lät sina magar bölja och gunga och skutta och hoppa och dansa både foxtrot och twist. Styltgångarna gick på sina allra högsta styltor, tallrikssnurrarna snurrade med pizzatallrikar och knivkastarna brydde sig inte om de skulle råka träffa sina levande måltavlor. Allt medan publiken hurrade och jublade. Allt medan stjärnorna gnistrade och glimmade och planeterna snurrade runt runt runt och kometerna for genom tältet och brände håret på den som satt i vägen. Allt medan det svarta hålet slukade allt i sin väg. Först några planeter, sen sågspånet, sen cirkusdirektören. Det svarta hålet växte sig allt större och knubbigare medan allt runt omkring började virvla runt och förlängas och förvrängas. Det slukade en clown här, en meteorit där. Det slukade än en supernova, än en tärningsspelande akrobat. Det var en fantastisk föreställning. En av de bästa, det var alla ense om.

Och passande nog var det sista som hördes innan cirkustältet till sist försvann det enastående, rusiga och förvrängda vrålet av en överförtjust folkmassa som sakta sugs in i tomma intet.

Stördhångel

Vackraste kvinnan jag sett. Det är väl stora ord, det. Men vacker det var hon, vacker som en brud och stilig som en karl, med ett visst något. Yvigt hår inte längre än till öronen, och stora mörka ögon som suger, sög mig in i hennes ansikte. Jag älskar att hångla, har alltid älskat att hångla. Händerna visst, och nära kramen, men framförallt tungorna och munnarna, och sen hela helheten, den kombinationen. Länge innan drömde jag om henne, om att få hålla hennes mun i min, låta blickan sugas in i hennes ögon när hon suger in min tunga. Länge drömde jag och fantiserade, sen jag sett henne, innan någonting blev av. Det var hon sen, hon som tog det steget, drog mig till sig efter en av mina uppträdanden. Hon slängde min klarinett på sängen, och la en arm om mina axlar, föste mig åt sidan och tog med öppna ögon emot mig, min mun.

Sen är det så som det är och väl ofta har varit, att saker inte alltid blir som man drömt och faktiskt tänkt. Hon hade svårt att vara allvarlig, svårt att inte skoja till det jämt, det var väl så det var. Att hon vanligtvis var vacker - och hon var väl hela tiden vacker, det är kanske inte det jag säger - men så fort vi skulle till att börja, det blev av och allvar med våra hånglerier fanns det inget allvar kvar i henne, inget sånt i hennes blick. Så fort våra läppar fick kontakt förvreds hennes ansikte i stundom hemska, stundom tokroliga, grimaser. De djupa blickarna ett uns av vansinne och oskärpa, armarna ett knyck mot bröstet och från mungipan en tråd utav saliv. Efterbliven är väl inte ordet, det rätta, det som man utåt sett ska bruka, men det var utan tvekan bilden. Så fort vi hånglat färdigt var det över, då log hon oskyldigt - normalt, även om det väl inte är ordet, det korrekta - och så fort vi började igen så blev det så. Ingen sans för stundens allvar, det var väl så det var.

Hur vacker, attraktiv, jag ännu fann henne till vardags vanligtvis, när våra kroppar inte möttes; hur mycket jag än tilltalades av hånglets ljuvliga magi, så kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att dra mig undan, undvika så smått. För hennes skämtsamhet gav mig känslan att jag med mina närmanden drog henne i fördärvet, kysste bort all sans och vett och intelligens. Hon vreds ihop, förvrängde sig till någon annan.

Efter många försök och ansträngningar rann vårt förhållande till slut ut i sanden. Det var smärtsamt en tid, men sen dess har vi åter tagit upp kontakten. Jag ordnade jobb åt henne på cirkusen där jag sitter i orkestern med min klarinett. Gummiansiktet, heter hennes nummer. Clownerier och skämt, grimaser och stoj. Sånt där som jag inte är så mycket för, men de som gillar det och känner till, det säger det är bra. Det händer fortfarande ibland att vi möts för korta, tillfälliga sejourer utav hångel. Men bara inne i i stora tältet, mitt på natten, med varje lampa släckt. Då behöver jag inte se hur hon skämtsamt krumbuktar, bara känna hur hennes läppar suger åt sig mina, och kanske lite hur hennes kropp förvrids.

Ett bortkastat liv (Om jag ändå finge leva det igen!)

Jag föddes på en minicirkus. Min ena förälder var en hund, den andra var en cirkusdirektör. En av dem brukade äta smör direkt ur paketet, den andra hade jämt och ständigt på sig en liten, liten bikini. Vem som gjorde vad säger jag inte. Det får ni lista ut själva.

Själv var jag två meter lång och helt täckt av borstig päls som skiftade i brunt och svart. I skolan brukade de reta mig. ”Hunden”, det kallade de mig. ”Ledsen”, det blev jag inte. Bara arg. Efter skolavslutningen i sexan bet jag en av mobbarna. Hans skelett krossades mellan mina tänder.

Jag fick spotta ut benflisor i flera dagar därpå.

Det fanns tre trick jag kunde. 1) Vacker tass. 2) Fot. 3) Rulla runt. Detta var inget jag var särskilt stolt över. Jag skämdes så på släktkalasen. Cirkusdirektörens släkt brukade säga ”Rulla runt, rulla runt” och skratta medan jag låg där på gräset och rullade varv efter varv efter varv.

Om nätterna drömde jag om blod och död. Om dagarna fantiserade jag om revansch. Så jag lämnade min familj. Allt för att slippa gå på fler släktkalas.

Vad jag gjorde istället? Jag flyttade till Östersund. Gick tvåårig ekonomisk linje, mest för att få tiden att gå. Det var på fritiden som jag gjorde sådant jag verkligen ville.

Jag lärde mig att åka skidor. Jag lärde mig att tala sju utdöda språk. Jag lärde mig att förföra både män och kvinnor. Jag lärde mig att dansa magdans.

Bristen på förmåga att stå emot inlärda kommandon var inte det enda jag ärvt av min hundförälder. Trots att jag till hälften var människa åldrades jag som en hund. Efter fullföljd gymnasieutbildning var jag 133 år gammal. Jag kände att slutet började närma sig.

Men inte kunde jag lämna mitt liv utan att ha gjort karriär. Och affärsvärlden lockade mig inte längre. Jag längtade istället till rampljuset. Men på mina villkor. Inga tomma tricks på kommando. Istället skulle jag lösgöra hela min kreativa förmåga i manegens mitt.

Jag skulle slå dem alla med häpnad.

Så jag sökte mig tillbaka till min familj och bad om att få anställning på minicirkusen. Först tvekade de. ”Vi har redan en hund” sa hunden. ”Och en direktör också” sa direktören. Och jag var för stor för att passera som mumsande marsvin, hattbärande höna, gullig griskulting eller något annat som hör hemma på en minicirkus.

Och vad gör man med en multibegåvad två meter lång hundmänniska på en cirkus?

Jo, just det. Jag fick sköta räkenskaperna. ”Du ska ju få användning för din examen” sa de. Ettor och nollor, sjuor och tvåor. I en provisorisk friggebod, hukandes över ett underdimensionerat skrivbord med bankirkeps och ficklampa. Och där satt jag, kväll efter kväll.

Allt medan publiken applåderade åt de hinderhoppande katterna och de morotsslukande kaninerna. Allt medan jag spann storartade planer om att mörda mina föräldrar, om att festa på deras tarmar i månskenet.

Men jag var tvungen att handla snabbt. Jag visste att mitt liv snart skulle vara över.

Inhopparen

Känslan av att snart kommer de på mig. Känslan av att de snart vet att jag egentligen inte kan det här, att jag är för liten, för inkompetent och oerfaren. Känslan av att jag snart kommer att avslöjas, även om jag knappt vet vad jag har gjort, vad mitt fuskande gått ut på. Känslan av att ha tagit någon annans plats, någon annan som kan det här mycket bättre än jag. Känslan av att ha nästlat sig in, med överdrivna ord och vita lögner. Känslan av att så fort det blir allvar, då kommer allt att uppenbaras, då kommer allt att rämna, då kommer det gå sönder, jag kommer snubbla, falla, krossas och förstöras. Känslan av att varje steg jag tar är ett felsteg, att varje rörelse jag gör tar mig en bit närmare undergången. Känslan av att magen vänds ut och in. Känslan av att halsen - på den korta stunden, i den snabba farten - vrids om, trasslas ihop till en knut. Känslan av att tårarna rinner för sakta, för att hinna fram innan det är över. Känslan av att det här var visst allt. Känslan av att sakna livlina och skyddsnät. Känslan av att vara ensam, utan någon som tar emot en.

Den känslan, när jag faller. Den känslan, när jag störtar genom tältets luft, så snabbt att strålkastarna knappt hinner följa efter. Den känslan, när linan under mina fötter brister som en sträng. Den känslan, när orkestermusiken tystnar tvärt. Den känslan, när publiken inte hinner tjuta. Den känslan, när spånet på marken i manegen tar emot mig - min näsa, mitt ansikte, min mun, min skalle, min bröstkorg, mina knäna, mina lår, mina fötter. Den känslan, sen inget mer.

Funky Monkey

Det första du ser när du slår upp dina ögon är skogen. Yeah, stora skogen. Massor av träd. Och så klänger du dig fast, hårt hårt med små fingrar i mammas päls. Och se på tusan! Mamma hoppar. Mamma hoppar långt. Mellan träd och grenar, genom lövverk och lianer. Och I’ll be damned om livet inte är underbart. Fantastiska livet med mammas sötluktande päls och vinden som viner omkring er där ni flyger fram i skogen. Ni är ostoppbara.

Men en dag har mamma fått nog. Du får ingen mat av henne längre, inga svällande knubbiga bananer och inga knapriga gräshoppor. You’re on your own. Och det fixar du rätt bra, flygandes från träd till träd. Du har vuxit upp, är stor och stark. Och när du slänger dig från lian till lian så gör du det med tungan ute. För vad är härligare än skogens luft mot en fuktig tunga?

Bara en sak, och det är också fuktigt. Mhm, you know what I’m talking about. Du är I tonåren, hormonerna får din kropp att rycka. Du vill sätta avtryck och nog lyckas du. Mmm, funky monkey. You’re one fuckin’ funky monkey. Oh oh, push it! Push it in me. Hot hot monkey sex.

Du erövrar och blir erövrad, du griper tag i svansar och andra behårade lemmar. Och du älskar det, hur dina läppar sakta glider upp och blottar de sylvassa framtänderna då du når klimax. Fast ändå, det kan bli lite tomt. Funky monkey, one of the big gorilla boyz. Du har nått toppen, du har nått klimax. Du är kung i djungeln. Kejsarinna av skogen. Men du känner på dig att det finns något mer. Men hur ska finna det? Och var?

I staden, såklart. No more dragging your knogar i marken. Stand up straight, rak i ryggen. Du tar dig bort från träden, till höghusen och de svarta taxibilarna som skriker BEEP BEEP när du krossar gatan. Skriver in dig på arbetsförmedlingen, fixar kneg. Inget speciellt jobb, men det duger. Du tjänar pengar, hyr en lya. Mr. Monkey Man, wearing his svart kostym and slips. Räknar pengar om dagarna, spelar tärning om kvällarna. ”One more whiskey for the road”, muttrar du och får lite mer av den där bärnstensbruna vätskan i ditt glas.

Kväll efter kväll, inget nytt händer. Hey man, what’s up? Same old, same old. Fuckin’ monkey. Du tröttnar på blickarna, på att inte få till det med en enda het girl/boy. Well, fuck it. Du ska tillbaka, hem till skogen. Låt gå att det inte var en utmaning längre, att du var Top Monkey, att du slingat dig i varenda lian, tuggat på varje banan. Det var ett värdigt liv ändå.

But what the fuck? Skogen ekar ödslig och tyst, du kan höra hur jorden roterar kring sin egen axel. Alla dina vänner, alla andra monkeys, är försvunna. Borta, helt väck. Är det kanske nu äventyret börjar? Är det kanske nu det händer? Well, we’ll see. Du har några träd att klättra i först.