Cirkus Baus

Skörbjugg

2011-03-18T10:32:00.002+01:00

Drömmer virvlande drömmar igen. Julklappsruschen, och jag har inte en aning om vad jag ska köpa. Långa korridorer och pynt och krafs. Sånt som folk kanske suktar efter, men som ingen egentligen vill ha, inget som jag vill ge bort. Ångesten som svettigt kryper upp för ryggraden under den alldeles för tjocka vinterjackan, som förvandlas till ett frustande torkskåp varje gång jag stiger in i en ny butik. Och varje butik är ändlös, vad det verkar. Korridor på korridor, hyllor som sträcker sig mot taket och vidare upp i de tunga och avgasfyllda parkeringshusen. Måste hitta något nu! Måste köpa något bra! Annars blir de ledsna. Men vad ska det va, vad vill de ha? Pulsen som stiger ångande, med svetten som fyller på kroppstermometern som giftigt kvicksilver. Högre och högre. Blicken allt trängre. Tjockt trasigt glitter. En vacker liten ljusstake som inga ljus riktigt passar i, men som själv lätt fattar eld. Målade träprylar. Pumpar utan munstycken. Ballonger utan förslutning. Kondomer öppna i båda ändar. HBT-rosa arkitektböcker om hur man bygger böghus och flata skyskrapor. Stora flodhästar av plast - leksaker i storlek med riktiga hundar, men för slarvigt målade och gjutna, så att de söta djuren till slut bara ger groteska intryck, som vore de smittade av nån smältande sjukdom, där färg och form flyter ut som dåligt läppstift, och där magarna färgas ljusa i små sjuka skabbprickar. Bandmask. Dvärgar. Jättelika infektioner. Virus som suger ut hjärnan genom öronen. Vill du ha det inslaget? JA TACK!

Första tanken när jag vaknar är att jag ligger i tält, eller en kokong. Är invirad i något. Men det visar sig vara lakanet, som jag har snott runt i varv efter varv hela natten, ingen sovsäck. Minns fragment av drömmen jag nyss lämnade. Minns hur jag låg och vred mig flera timmar kvällen innan. Hur jag öppnade och stängde ögonen. Ljusspringan under dörren. Mörkret under locken med små ljusexplosioner i. Det tjocka duntäcket vi köpte i vintras är så varmt om nätterna nu. Är det någon som i smyg vrider upp värmen i sovrummet om nätterna? Så jävla varmt! Kvalmigt under täcket. Men jag vet att om jag sticker ut nån kroppsdel. Låter benet dingla utanför, eller blottar ryggen, en arm. Då kommer de. Surrande jävla djungelinsekter som hugger på allt kött de ser. Men jag ser aldrig dem. Några gånger har jag försökt överraska dem. Legat vaken till fem på natten och sen tänt lampan och försöka attackera dem med en flugsmälla i varje hand. Men jag får inte syn på ett enda flygfä. Ser bara de rödirriterade bitmärkena på morgonen efter. Vädrar ut sovrummet ibland, men det verkar bara bli värre av det. Kanske kommer de utifrån? Kanske bor de i täcket?

När jag ska äta frukost är det något som inte stämmer. Brödet är torrt, vilket inte helt hör till ovanligheterna, men det är nu så torrt att det knappt går att bita i. Segt hårt, som nåt plastigt material, med bara lite porösa lager allra längst ut. Jag är rädd för att göra sönder tänderna och tvingas gå till tandläkaren igen, men å andra sidan vet jag att måste äta, så jag pressar försiktigt tänderna genom den seghårda smörgåsen utan något på. Hårt men långsamt. Trycker mig längre in tills jag är igenom. Låter den första tuggan smältas i munnen i flera minuter. Bara salivet som blöter brödet, inget tuggande, inga fler risker. Sen efter en lång stund tugga nummer två. När jag tittar närmare på brödpåsen ser jag att det saknas ett hörn. Plasten har inte spruckit eller gått sönder vid ett för häftigt ryck. Något ... Någon måste ha klippt, eller möjligen skurit, av ett hörn. För inte fan är det jag. Och inte fan har någon annan varit i min lägenhet. Väl? Och när jag står där på barfota på det gråa köksgolvet, då har jag fortfarande inte öppnat dörren till kylskåpet.

Monstret. Kissekatten.

2011-03-17T10:22:00.000+01:00

dom kallar mig för monster
jag går i kloster
dom kallar mig för moster
när jag kommer hem
för allt jag lämna bakom mig
allt som kom i fatt
var monstertänder
småbarnshänder
från syskonbarn och nunnorna

dom kallar mig för monster
jag går till sjöss
dom kallar mig för monster
när jag jagar möss
men vad är jag mer
än kissekatten
jag vill va söt
ha spänst
och leka med min mat

dom kallar mig för monster
för att jag går och stretar som jag vill
dom kallar mig för monster
för att jag står och petar och bara sitter still

dom kallar mig för monster
när jag plöjer upp allt som dom har
dom kallar mig för monster
för att jag går, för att jag stannar kvar

dom kallar mig för monster
dom kallar mig för drägg
dom kallar mig för en jävla jävel
och ett äckel utan skägg

dom kallar mig för monster
när jag rakar mig
och skär min haka
dom kallar mig för monster
när jag äter råa ägg,
när jag steker, kokar,
och jag försöker ge tillbaka

dom kallar mig för monster
monster är vad dom kallar mig
jag kallnar som ett monster
jag kallnar utan dig
dom kallar mig för monster
du är en del av dom
dom kallar mig
dom kallar mig
du kallar på mig, du
du kallar som ett monster
du kallar på mig nu

HH: Trä en sista dans

2011-03-16T19:21:00.000+01:00

Över sjön samlar vinden kraft. Rör sig större och bredare, ökar farten, omgrupperar sina pustar. Tätare, mer komprimerat. Stort utbolmat, och sen på led. Ffff, ffff, ffff. Ett dovt sus, för de som ids lyssna. En sirlig samling stänk, när vinden lekfullt kysser vattenytan, retar upp den i några korta, låga vågor. Sen upp igen, högre, bort. Uppe på höjden ser björkarna ut att stå i brand. En av höstens vackraste dagar. Uppe på himlen tävlar solen lojt med den flåsande vinden om uppmärksamhet. Löven små. Minns precis hur de nyss var gröna, men nu gula, orangea, några riktigt röda. Vissa ännu med den böjliga spänsten kvar, men det frasar och fladdrar allt mer om träden, för var dag som går. Och så når vinden – fortfarande med stänk av kyligt och regnbågsblänkande sjövatten kvar i pälsen – upp i kronorna och ruskar om. Sliter i stjälkarna, så att ytterligare några tappar taget. Det singlar ner mot stationstaket, de grusbelagda gångvägarna, perrongerna och spårvallen. Lägger sig till rätta för att kanske rasslas runt ett tag, sen svepas utav vintertäcket och långsamt börja ruttna bort. Men ett ensamt orangespräckligt löv lägger sig till rätta på det glanspolerade spåret. Fångas för en sista gång i blickfånget av de väntande människorna på perrongen, som tidigare på året har höjt sina blickar mot dess modersträd och sätt det svaja högt där upp, grönt och spänstigt, motståndskraftigt för varje vind som blåst förbi. Och likt en försoningsgest ger vinden som slet ner av lövet från dess trygga gren en sista puff, en knuff i den gulådriga ryggen, och lövet trär en sista dans på spåret, en finaluppvisning för de väntande som stannat till och tittar på. Sen hjulen, tåget, loken. En dovt susande dunk i rälsen. En lovande rök med doft av någonannastans i luften. Ridå. Tillplattad, sönderkrossad. Ett slut värdigt en stjärna som fallit gul från himlen. Hellre krossas nu, än att långsamt multna bort. Och bortskrämd utav det inbromsade tågets pysande, kastar sig vinden upp igen, genom hattar och hastigt uppsatta hårknutar, glidande över kupérutorna, uppåt, bortåt, över spåren, genom kyrkogårdens träd och buskar, över torget, ännu högre, sista husen, ut ur staden. Högre, högre. Skogen. Vidderna.

HH: Banvallen & osten

2011-03-15T21:20:00.000+01:00

Inte mer än femtio meter bort skulle det – i all hemlighet – sedan borras och sprängas upp ett stort hålrum i berget, för att inkvartera hela staden i skydd mot stormakternas atomklyverier. Hela stenklumpen under det framtida sjukhuset skulle bli till en stor hård ost, omöjlig att hyvla. De slitna hus och kvarnar, råttätna kyffen, som alla nu flydde bästa de kunde, till ståtligare stenhus på andra sidan vägen, eller till frodigare marker på andra sidan Stilla havet, skulle komma att bevaras upp på kullen, som kuriosa museiföremål, en pittoresk påminnelse om det som en gång varit. Nu var de i allra högsta grad konkreta, med sina blekröda träväggar och flisor, maskätna golv och igensotade spisar. Omöjliga att glömma bort för de som sov, åt och framlevde sina dagar i dem, hur noga de än påminde sig om att inte försöka komma minnas.

JD Jätten

2011-02-05T16:42:00.000+01:00

Flygplanskadavret smakar smutsigt. Ruttet, om det skulle kunnat ruttna. Men det är väl jorden. Det mörka kring nosen, som skrapas av i svalget på mig. Är jag jätten nu? Är jag väldig och massiv? Kväljningarna stör mig inte. Om jag slukar hela nu. Hela flygplanskroppen. Tuggar i mig vingarna och suger i mig resten. Är det kuken då? Är det kuken som kan flyga? För jag vill bort. Ta mig härifrån. Jag är rymdvarelsen. Jag är en hårig flygkapten. Jag är en laserstrålad snyggpilot. Stråla mig nu. Utstråla mig nånstans. Ta mig till en annan dimenson. För jag dricker kaffe från UFO:n. Jag tar ett flygplan, djupt, djupt ner i svalget. Kommer åt med tänderna. Men de är inget mot metall.

Istället för ansökan

2011-02-01T20:11:00.002+01:00

Vaknar upp en morgon
hela havet svämmar över
solen går på grund
och hunden skäller.
Men värst av allt,
min mage kurrar,
den ropar och hungrar
efter sylt, sylt,
oh den vill ha sylt!

Ger mig ut ur huset
och letar efter sylt.
Sylt, sylt,
jag vill ha sylt!
Sticker ner på stan
och ser en liten skylt,
sylt, sylt,
här vare sylt!

Under skylten
om sylten
finns det en affär,
men där finns bara tomma hyllor,
ingenting att hämta,
inte ens en sked med marmelad.
Och hur kan det va möjligt
att bli det minsta glad,
när det finns skylt,
men ingen sylt?

Glider vidare
på dojor vallade med vax,
surfar fram på asfalten,
och känner det är dags
att käka
sylt sylt,
FUCK, ge mig sylt!

Ut på landet,
fråga bonden:
Har du bären jag kan koka av?
Han säger "Nej,
och vad ger du mig för den?"
Och ni vet att fingret
var det enda som jag gav,
när jag stod där
och han vägra ge mig bär
och utan bär frukt
får man aldrig känna lukt
av SYLT, SYLT!
Fy fan,
ge mig sylt!

Så jag pallrar mig till skogen,
frågar älgen, spörjar björnen,
och frågar efter bär,
men de pekar på isen
och tittar på snön,
säger "inget här, inget här".
Va, fan,
jag pallar inte längre,
snart så ger jag upp,
ge mig SYLT!

Men då tar jag sista blejden
och köper ett kuvert,
stoppar mig själv i det
sen skriver jag så här:
Till fabriken,
skicka mig till Önos & till BOB.
Och när jag vaknar,
andra sidan
ser jag sylt, sylt!
Jag äter sylt sylt!
Tills jag magen fyllt, fyllt!
ÅH, YEAH!
DET ÄR JAM, JAM!
DET ÄR WAM-BAM!
DET ÄR SYLT!
DET ÄR SYLT!
Det är slut.

----

Förslag till Johnny (och nån annan om nån bryr sig): Skriva nya rader om hur han letar efter sylten utan att finna. Olika hinder, olika hamnar. Med eller utan rim, en lång eller mången korten rad. Eller så kan man bara skita i det om det hellre känns så, vet man ju sällan sådäran på förhanden.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 24 (Julafton!)

2010-12-24T21:04:00.000+01:00

Bedrövad sitter Pellerin på trappen till slottet: Allt är förbi och förstört!
– Stopp i källarbacken! säger Den Maskerade Poeten. Än är ej loppet kört!
Och så visar sig vad som dittills har varit fördolt: Poeten med masken har återigen inkrävt en gentjänst från en kär gammal vän. Nämligen var det så, att han skrev ”bröllopsdikten” när Tomten ingick partnerskap med sin ”Tomtemor”.
– Därföre har vi nu fått låna Tomtens egen släde, och till den alla käcka renar! I sitt ursprung hade denna idé sitt syfte i att vi tre skulle färdas runt för att ta del av den stora juleklappen. Men om vi dessutom på vägen passar på att rädda baronessan, ska väl ingen fara illa utav det.
Och med Swisch och Swosch och kloppeti-kleppeti-klopp gör så renarna entré. Opp i släden och sen sus & dus & far iväg!
Med julens ande i ryggen dröja tiden icke lång, innan släden angör brygga vid det högsta utav fjäll. Och se! Där på toppen sitter baronessan Stenfäldt, blå av köld och adelsskap, med en min av frid och lycka lekandes på sina läppar.
– Nog gav jag han på trynet, den kidnappsknusslaren, sade Stenfäldt till sin kära Pellerin. Men icke så han stupade, ty jag tackar näppeligen nej till äfventyr!
Där på toppen spritta det i alla leder, av lycka, lust och julefrid! Se – de fann tillbaka till varandra, se – de hann ju fram i tid! Ömma kyssar, blöta kramar – se paret famna om varann!
– Men huru, jag måtte spörja, tog ni er ut ur äppelknäckeburen, fröken Ninja-madame? sporde Den Maskerade Poeten.
– Oh, poet med masken på, se det var ingen konst. Mänsklig tand kan kanske inte tvinga sig igenom en sådan präktig vägg, men se vad jag fick i julas fjol av den lille älsklingsvärde Pellerin: tand av titan, två hela långa rader, sen var det bara frammen fritt att tugga på!
Återförenade goda och glada, taga de då plats – Den Maskerade Poeten, Pellerinen och baronessan Stenfäldt – i Tomtens släde, denna julens afton. Undan för undan stiga fröjd i deras kroppar, punkt för punkt stiga glittret i baronessans blick, när hon således får sin gåva – får öppna och läsa vad hon fick.
Första anhalt hos tatuerar-Harald, som under sång och dans får tillbaka sin maskin. Och innan de far vidare lägger han själv sista handen vid den diktsamling som baronessan i julklapp fått skänkt, av sin lille Pellerin. På ryggen till Pellerin fäster Harald så bilden, som utgöra omslag till samlingen: Den Poetiska Jaktens Klapp
Vidare med släden, framåt fort & snart! Hos Clementine läser Stenfäldt första dikten, tårögt, om glittergodis och lömska gnomers guld. Sen bjudas det på stark och kryddig glögg, innan de far vidare, för att åter vända blad. På ryggen, ovan vackra gropar, läsa adelskvinnan nästa verk om bjällerklanger, frostkallhet och himlens julehumlor. Sen fästa hon en kyss ovan spetsunderklädets svarta linning, och så far de iväg!
På peppargummans vad sprakar ännu dikten nybakat och frasigt. Hos trumslagarpojken läser hon om fria rytmer, på hud och på trummans skinn. I släden mellan dikterna vankas must och varmhet gröt, det skummar över bredderna, och nöten är så söt. Glamrockaren och stjärngossen Lusse-Bullen, visar stolt ett präktigt lyriskt ben. I Finland läser de om lödigt granris, medan sockerbagar-Tom låter lårets muskler dansa ringens dans. Dansar och sjunger gör också Madonnan, när de läsa julpoemet som står skrivet, rakt på sexpacket på hennes buk. Tre som röda luvor och en fårskinnsfäll skumpa runt om kring, när släden far i juleluften, mjukt på vita fling. Över stad och hav och land i kväll, går julens glada brus! Tjoget glada sjömän visar muntert upp sin hud, dansar, tjoar, tjimmar och sänker sen på vattnets yta, flytande lyktor med juleljus. Färden far mot varma bredder, där flodhästhudar breder ut sig nu. Baronessan slukar läskat svarta bläckets poesi. De stanna så en stund – smaka ischoklad, doppespad och djungeljulens varma vrål. Sen stiga de igen, med släden, hemåt, hem! Bara en dikt återstår, endast sista bladet i den julklapp Pellerinen skänkte, i den julklapp som var fin.
Då släden och dess renar åter tar mark råder ingen tvekan om var de håller hus. Släden skall självklart återbördas till sin rätte ägare, efter denna dag av sus och lyriskt dus! Som en galen Sankt Bernhardshundvalp rusar Tomten hoppande ut i snön, yr av glädje att få se dem, med ”Tomtemor” hack i häl.
– GOOOD JUUUL! skrockar han som en välsinnad vettvilling. GOOOD JUUUL! Hohohoho! Maskerade Poeten, gamle vän och glöggarbroder! Och ni andra, kära paret, välkomna, välkomna in!
– God jul! stämmer ”Tomtemor” in med djup och raspig röst.
Och in i stugan steg de, upp för stegen klev de, framför Tomten neg de allesammans, innan de mitt på storstugans golv famnades av Tomten i en väldig björnkram. Kinder hettade och en jättelik brasa sprakade i rummets ena ände. Det dracks varmtoddy och åts pepparkakor. Det drogs i smällkarameller och det drogs snällparalleller. Levande julmusik dundrade från stugans alla hörn, och ljus stod tända på var ledig plats. Lukten av mat idkade i luften älskog med den doft som granens barr vulgärt och ohejdat spred omkring sig. Flammorna stod höga, när plumpudding lagrad i 200 år, bars in och flamberades på bordet. Stora krus fylldes ständigt på av must ur väldiga tunnor, och mellan varven rensade nubbarna halsarnas pister.
Då stämningen stod på topp lät Tomten tillkalla sig alla de närvarandes uppmärksamhet.
– Hör opp, god vänner! Se nu hit. Jag vänder mig särskilt till kvällens hedersgäst, den charmanta och ninjalärde baronessan Stenfäldt. Ty snart följer sista delen i den svit av dikter, som utgjort årets julklapp från unge junkern Pellerin – med viss assistans av Den Maskerade Poeten – som du under denna dag för första, men kanske inte sista, gången har fått läsa och njuta av. PASS PÅ!
Med två raska drag i rocken, ett händigt ryck i skjortan och ett knyck i röda byxan stod Tomten där sedan naken, från svarta stövlarna och till vita skägget opp. Och skåden, gott folk! Men skåden mest, du baronessa! Ty, Tomten voro pyntad och präntad med evigt svart bläck, över hela den trinda kroppen. Märkbart rörd, men utan att darra på manschetten, steg så baronessan opp från stolen, efter att ha fästat två tackens kyssar på sin Pellerinens mun. Fram till Tomten stegade hon, och läste sedan med fast och stadig röst det känslosamt och pricksäkert diktade epos, som bära samma titel som hela den samling det avsluta: Den Poetiska Jaktens Klapp
Och få ej dånens dimp av överraskelse och förvåning kära läsare, när det bland dessa böljande rader och hjärtnupna rim, det återfanns en rad figurer och en saga, som vi känna väldigt väl: En baronessa som hafver allt, men trängta efter mer. En förälskad yngling, som vilja gifva det som aldrig getts. Samt en maskerad poet, en hindrens övermannare, som på äventyrens väg, låter allt detta ske.
Intet öga voro torrlagt, när läsningen sent om sider lät sig slutas. Intet hjärta, ingen hjärna, ej ett sagosinne, fann sig efter oberört.
Som stor final på Tomtens julaftonsfest bar ”Tomtemor” in julegrisen. Broder till asagudarnas Särimner, men gjord av marsipan, lät sig grisen slaktas varje jul, doppas i choklad och ätas opp, för att dagen därpå åter stå vid liv utanför porten och grymta lika glatt och friskt som aldrig förr.
Med sin släde och sina renar låter Tomten sedan köra hem det mustbubbliga, glöggfryntliga och sockerpudrade kärleksparet till deras kristallinklädda kärleksnäste. Julesött sova de snart i varandras famnar, under varm och härlig fårskinnsfäll, efter att ha tagit hjärtligt tack och avsked.
Vid Tomtens sida sitter sedan Den Maskerade Poeten, då släden far vidare ut i natten, för att fullfölja sitt klapputdelaruppdrag. De delar glögg och diktar julerim i sista stund, för de paket som ännu saknar. De far runt på julens himmel, sprider gnister, vikta vackra pappersstjärnor och skänker varma röda tankar. Och de önskar dig en riktigt, riktigt god jul!

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 23

2010-12-23T21:03:00.000+01:00

Nipprig och paralyserad, står och ligger Pellerin på en och samma gång. Vad ska hända med hans älskade? Vad ska hända med hans stora klapp? Ska allt – kärleken, julen och konsten – gå om intet den dag som är nu?
– Pass på Pellerin och träd åt sidan, säga plötsligt Den Maskerade Poeten med en uppsyn fortfarande helt frisk och morsk. Än är allt icke loppet löpat, ej har sista doppet icke blifvet gjort!
Den Maskerade Poeten vänder sig så mot sin nemesis, den vidrige Doktor Knussel, och utropar sitt ”en garde!” Och plötsligt – i dagens sken och markens snövita spegling – är det tydligt att Knusslaren trots allt ej är vid så god vigör. Ögat blått och läppen brusten. Kinden skrapad, och en dragen lugg. Nog har han ändock blifvet given en omgång, nog har baronessan idkat karate ändå!
Stora striden rasar mellan gott och ont. Poesin pucklar på knusslet, och masken möter däng av en mustasch! Doktorn mot poeten, i RASANDE, RASANDE fart! Den Maskerade Poeten försöker papercutta Knusslaren, med en papperskniv av flink origami. Men Doktor Knussel har en rustning över hela händerna och kroppen, som inget biter på. Några smäktande kärlekspoem eller av tårar drypande haikun, förmår ej heller att sätta doktorn ur balans, ty hans öron är fyllda med vadd.
Till slut, efter flera timmars duell, på den sargade såriga marken, finner Den Maskerade Poeten på ett sätt att angripa den bracka ex-bratten Knusslaren, i hjärtat av dennes smaklösa stilfullhet: Med tatueringsmaskinen i hand fäster han snabbt och lätt en ny mustasch på Knusslarens läpp – och denna gång är den SNED!
Doktor Knussel faller i förkrossade bitar till jorden. En förorättad hållning och en skevhet i glansiga polityrfasaden, är mer än vad han mäktar med.
I varandras famnar triumferar den segrande maskerade Poeten, och hans vapendragare, den sensible Pellerin. Änteligen – julen äro räddad! … Eller?!
En sak återstår ännu: Att rädda den enleverade baronessan. Men hur? Med vad? Så snabbt? I morgon är ju doppare-dagen!
Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 22

2010-12-22T21:02:00.000+01:00

Pellerin lyser upp, när hans hjälpare på decembers tjugoandra dag åter ger sig till känna. För visst har det funnits plats för tvivel, i det hjärta som endast vill den älskade baronessan väl.
– Allt är i hamn! försäkrar poeten och bjuder sen Pellerin på ett immat glöggaglas.
Precis i den stund då Den Maskerade Poeten skall höja sin glögg till en skål. Precis i den stund då Pellerins spänning till slut skola lätta. Precis i den stund, står han där! Den neslige, skymflige skambäraren – ärkefienden som aldrig tycks vila: DOKTER KNUSSEL (eller för dem som känner honom: Knusslaren!).
Ingen tid spills på fraser eller tom artighet, Doktor Knussel rör sig redan mot kärnan.
– En skål för baronessan Stenfäldt minsann? säger doktorn hånfullt. Då får ni allt skåla hårt för att hon ska kunna höra – ty hon sitter på bergets topp! Isigt och kallt, inlåst och allt, i ett fängsel av hårdaste knäckiga äpplen, styvare än vad någon mänsklig tand någonsin kan bita genom!
– Din lymmel!
– Se så, se så! Min gamle fiende Poeten. Nu får vi inte tappa masken, va? Till fots når ni aldrig bergets topp innan julens afton äro här. Flyga med ett av dina vikta plan kan ni nog testa, men stormen sliter er isär! Och varken automobil eller velociped har ju någon av er i er ägo, det har jag nog försäkrat mig om. Nu – ett raskt och elakt skratt, jag slår till på ett ”MO-HA! MO-HA! Mo-ha-ha-HA!”
Dagen före doppande dagen: Jämmer, sorg och slut på allt? Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 21

2010-12-21T21:00:00.000+01:00

Åter trampar Den Maskerade Poeten nordisk mark. Åter pulsar hans lyriska kängor i snön. Och som maskerat geni och hjälte, tillåts en och annan hemlighet: Han träffar en person, en sista, och vi säga icke vem. Han arrangerar ett litet lån, för en dag, men av vad avslöjas icke än. Det råda mystik. Det bjudas på glögg. Det skrockas, det skrattas och tjoas. Sen sänka sig natten, åter igen, hemlig och fylld av mystik.
Luckan härefter: En skamlig återsyn! Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 20

2010-12-20T20:59:00.000+01:00

Snyft och snyt i avsked när flodhästarna i djungelen och Den Maskerade Poeten tar avsked och adjö. Sedan tar han åter sin vikta skuta, och seglar stilla över haven, vänder kursen åter hem. Det börjar brådska, att hinna fram och lägga sista hand vid julens stora klapp, och diktarkonstens hittills största gärning, innan aftonen, den stora, doppats färdigt och är förbi.
Mitt på havet råkar han åter sitt tjog av glada sjömän, som låter lanternor och livs levande ljusen lysa, och stjärnhimlen tindra och glimra, likt tusen juleljus, över hav och strand ikväll. Mot de nakna delar av poetens ansikte, där masken icke täcker, faller snön mjuk och lätt, likt en öm och varsam hand.
Medan pappersbåten guppa framåt tänker Den Maskerade Poeten på Lusse Lelle, lelle Lusse, som alltid sprang omkring där hemma i lucialinnen och med levande ljus: 111 nätter före jul, 110 nätter före jul, 109 nätter före jul, 108 nätter före jul …
Nu du lelle Lusse, är det bara tre nätter kvar: en för dig, en för mor och en för tomtefar. ”Hoppas bara Knusslaren inte ställer till med något, innan aftonen är kommen. Hoppas bara jag finner ut, vem som ska få bära sista dikten i min samling”, begrundar Den Maskerade Poeten.
Dagen efter detta: Återkomst. Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 19

2010-12-19T20:58:00.000+01:00

Oh, salig lycka, när de finlemmade rultingarna till miniflodhästar slå upp de luckor som om natten täppa deras ögon för all syn! Oh, salig, salig lycka, när deras blickar tindra upp mot skyn!
Mitt i gläntan framför sovarhögen står Den Maskerade Poeten i egen hög person. Men ännu högre vid hans sida, står verket – resultat av hans nattaslit: En origamisk julgran, med pynt och pjåsk och ljuvligt glittergull! Men ej av papper, ty han fann på annan råd. Av palmblad har han vikt och flätat, skapat granen, glädjen, ren och klar. Grönglänsande den tornar upp mot himmelen, med palmers alla skydd mot regn och blåst och rusk!
– Änteligen! ropa en av flodhästarna. En gran för oss, som kan vara hela julen!
Så sött och charmigt, när de av pur glädje skutta runt. Flodhäst efter flodhäst, i ring och ring och vattenpöl. Ett juligt gytter, ett lyckosöl!
Flodhästarna jubla. Först att stärka sig med glöggen och sedan låta bläcket och nålen göra sitt var lilla kung och drottning Flodhäst, och sedan följa lången rad!
Den Maskerade Poeten tatuerar rimmad dikt om djungeljul, palmgranar och små, små tomtar, som bo i skogen och rida på transiga miniflodhästars tjocklena hudar.
När surret tystnat – och Poetens samling kommit ännu ett stort steg mot fullbordan – tar festen och glädjeskratten vid. Det blir dans runt granen och fonduebad i chokladgyttjegropen. När de sedan lägga sig att sova, med Den Maskerade Poeten längst in i den varma flodhästhögen, kan diktaren ej skilja de riktiga flodhästarna från de av marsipan, och nafsar därför kärleksfullt i alla. I djungelen är endast den lilla, lilla tomten vaken, och månen går sin stilla ban.
Här näst: Vad näst? Apati eller vådlig resa? Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 18

2010-12-18T22:18:00.000+01:00

Så småningom, då dag blir natt och natt blir dag, stöter Den Maskerade Poetens pappersbåt i strand, vid flodhästarnas varma land. Feliz Navidad! utropar han. Men endast skeptisk grymtning fås till svar.
–Äro icke detta djungelen? Äro detta icke de minimala flodhästarnas hemvist och boning? spörjer nedslaget Den Maskerade Poeten.
– Jovisst, får han till svar.
– Men ändock vill ni icke möta mig och låta huden er bli del av julens fröjder?
– Nejvisst.
Icke vill de låta tatuera sig. Icke vill de fira julen. Ty de har minsann varit med om det och det, och vill inte vara med om mer. Någon julgran har de inte, här ute i djungelen, och heller inte något annat pynt. De få granar som här växte, har andra redan huggit ned. Det pynt som förut satt och glänste, har vita männen redan tagit, det finns ej längre mer. De vill inte ha poetens pengar, och de vill inte hans papperskonst, som ändå bara smälter sönder i monsunen. Han vill nog bara ta, resonerar de minsta utav flodhästar. Han vill nog bara ha, utan att ge någonting tillbaka.
Skall han då ge rum för hoppet, att sakta sina ut och vika? Den Maskerade Poeten fattar posto på en stubbe för att grubbla, medan alla minimala flodhästar samlas i en mastig hög för att sova genom natten. Lusse-Lelle, Lusse-Lelle, bara sex nätter kvar.
Imorgon: Fast i djungelen och slut på framgången? Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 17

2010-12-17T22:16:00.000+01:00

Vid Bottniska vikens strand stå han – Den Maskerade Poeten – och blicka saligt emot fjärran. Där bortom haven, där ligga hans mål. Ty fara skall han – flyga och fara till flodhästars land! Där fläktar vindar varma, där visas hud som är så grå och tjock och efter poetiska nålar längtande. Blott ett aber dock! Huru skall poeten bekämpa havets våg, huru skall han ta sig öfver? Men så är han icke konstnärssjäl för intet. Flinka fingrar skriver icke bara pulserande poem, de vika veck i vackra papper ock, de slunga sig i origamiska knycklarorgasmer, bland ark och lösa lappar. Så gripa han till verket, sin fickas största ark. Svettens tårar trilla till marken, i form av kristaller och fallande snö. Blodet pumpar charken, för livet, för konsten, mot allt som vill dö. Och se! Sen står den färdig – hans största vikarverk, en båt, ett skepp, en skuta.
Han segla över oceanen. Han kryssa över Kattegatt. Måsarna skria och gloppen står kall, men inte en tum han viker, ej sviktar skeppet sin kurs. Fram, Fram, Santa Maria! Likt ett papprens Raa, likt en fladdrande Kon-Tiki. Sväll härligt, papperssegel! Sväll i vindens dust! Till havs! Till storms! För konstens lust!
Mitt emellan hem och borta – där ögat endast möta salta vattnet – råkar han ett tjog av glada sjömän. Han tatuerar dem på havets våg, och ner i djupeteupeteupet av en dikt han såg – och det var bra! En rad per man – varje rad om ett barr i en gran och Pedro fick va stjärnan i toppen – tillsammans bildade de en vacker lyrisk julegran. Sen resan vidare.
Imorgon: Flodhästarnas land! Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 16

2010-12-16T22:13:00.000+01:00

Bryt upp, bryt upp, maskerade poet!
Låt snön ej samla drivor på dina axlar, låt ej bläcket frysa fast i din maskin! Låt tankarna och dikten flöda! Skapa klappen, fyll din värld med konst och glädje! Låt icke knussel fylla ditt hjärta, låt icke knussel bli en del av din själ, blott för att den skandinaviska luften är för kall, för att den nordiska själen är för hård och stängd, för att finnar, svenskar och vandaler hafva hud som är för tunn.
Bryt upp, bryt upp, maskerade poet!
Far dit där luft är varmare!
Far dit där hud är tjockare!
Finn dem som äro redo för din konst!
Bryt upp!
Här näst: Varthän? Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 15

2010-12-15T22:13:00.000+01:00

Efter lyckosamma träffen med sockerbagar-Tom visar sig Finland lika hårt och kallt och oåtkomligt för vår ärrade poet (ni vet, han hjälten med svarta masken), som landet han nyss flydde från. Han faller ner på knä i snön. Ber en bön och säger ”allt för konsten!”, vänder upp en blick – och se, han skådar! – som fästa sig vid Jesu moder, som en jungfru, vidrörd för en första gång, en showare, en stjärna, en riktig sång-och-dans-man: Madonna är i stan!
Gläns över sjö och strand, stjärna från fjärran! Gläns över finska vidder, gläns och stråla dina toner, över denna maskernas poet och klapparnas knusselbekämpare!
Men så visa det sig, att icke endast vår poet hafva hamnat i trångomål. Ty stjärnan är på nordisk mark för att skapa snöig koreografi och skriva juligaste låten. Men se – inspirationen hafver tynat, gnistan pyr helt kallt och sakta, i detta skapande geni. Så stråla två konstnärer samman, vända sitt trångmål mot varandra, och få det att spraka bort till slut! BARNEN OCH HERDARNA, FÖLJA ER GÄÄ-Ä-RNA!
Madonnan dansar några steg, fyller Den Maskerade Poetens själ med melodier. Han kastar sig i snön, gör änglar och inspirerar koreografier. Han viker snöstjärnor av papper och kastar dem i skyn, och de faller ner – virvlar, dalar, dansar – och landar i glatt lyfta ögonbryn. Stegen finner fram, som gingo de sig själva. Orden faller ur poetens nål och träffar stjärnans mage, strålar där och fastnar, evigt kvar, men ock så evigt yrande – en text till stjärnans låtar. Två strålar strålar samman – ett ljus, ett hopp, en melodi! Dikten är skapad, skaparen, Madonnan, är satt fri!
Och sedan? Åter landsflykt! Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 14

2010-12-14T23:59:00.001+01:00

Ut i kylan: Den Maskerade Poeten lämnar varma lusseugnar och söta russinögon, och tar tåget över isen, dras av loket öster ut. Där väntar bastu, granrissmisk och sockerbagaren Tom av Finland, som han en gång vek ut ur en knipa. Byxor och magrutor som spänner och nästan spränger. Knådararmar, sockersäckar och brunbubbligt farin. De hånglar en stund, tatuerar en snutt på Toms fasta lår, om känslan av ett grönlödigt granris, och äter sedan ihop – slukar julröda och vitrandsprydda polkagrisestänger.
Nästa morgon: Ajöss ångan och hey there funky town! Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 13

2010-12-13T14:12:00.001+01:00

Natten var stor och stum, nu hörs det svingar
i alla tysta rum, rockar med ringar.
Se på vår tröskel står,
glittrig med strut i hår
Lu-u-u-sse Bullen, Lu-u-sse Bullen
Se på vår tröskel står,
glittrig med strut i hår
Lu-u-u-sse Bullen, Lu-u-sse Bullen

Bläcket skall flyta snart, nålen han driver
och så en underbar dikt han där skriver
Bläcket på Bullens ben,
sprider ett sällsamt sken
Po-e-e-e-ten med masken, Poeten med masken
Bläcket på Bullens ben,
sprider ett sällsamt sken
Po-e-e-e-ten med masken, Poeten med masken

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 9-12

2010-12-13T14:03:00.001+01:00

Lucka 9
Det är synd om människorna, tänker Den Maskerade Poeten, för de vet icke vad de går miste om, när de nekar mig och ratar. Han frågar dem om de vill lätta på kläderna och ställe upp, men hinner ej till menings ände, innan han får en smäll på käften och en dask på stjärten. Och fast det pirrar till så drar han vidare. Han har ett verk att skapa, en klapp att fylla. En säck av suckar att hala ner till jorden. Det är synd om människorna, som ej får smaka glögg ur Clementines dunk, och det är synd om människorna, som ej får vara duk åt gudomliga konsten, att få vara i och på och underlag för den största utav poesi. Men så känner han den! Den omisskännliga lukten av lycka. Doften av lust och framgång!
På momangen: Framåt march!
Raffl. forts.

Lucka 10
Doften av nybakad pepparkakegumma fyller borrarna på vår Maskerade Poet. Hon har glimt i blicken, pärlsocker under kjolen och lyster utav mjölrodnad på båda sina kinder. Hon låter sig charmas med vackra ord, stark glögg och en av papper tillvikt pepparkakegris. Hon låter lyfta på sin kjörtel, och han tatuerar hennes vad, ett ömsint poem om tre vandrare, mot ett eget varmt och härligt land, om den godaste hud han har smakat, det pepprigaste, kakigaste han känt – sådant som får bockar att brusa, månar att ljusna och hjärtan att gräddas till gyllene färg.
Nästa morgon: Ett bar-om-bom-bom-pom. Raffl. forts.

Lucka 11
Den Maskerade Poeten vandrar runt den dagen, snö på kragen, mat i magen och masken slimmad fräckt och schysst. I ett gatuhörn står en trumslagarpojk som duckar för snuten och jojkar en jojk. De sjunger en sång – ba-ram-bam-pam-pam-bam – och delar en glögg. Det tatueras en dikt en dagen, om rytmer som bultas fria från lagen. Den fästes på pojkhud, den fästes på skinn, som sitter på trumman: di-di-di-bin!
Ett prassel i hörnet, och Den Maskerade Poeten rycker till. En snut, en tjyv – eller dunderboven doktor Knussel?! Nej, intet av de tre, var det denna gång, blott en fågel som ville bidra med sin sång: kvi-vitt-di-ri-ti-ti-titt!
Här näst: Ett annat ljud i skällan. Raffl. forts.

Lucka 12
Ack och ve! Fy & satan! Den Maskerade Poeten tappar modet när han rör sig på den svenska marken. Folk flyr undan för hans spörsmål, gör onda miner eller rör sig inte alls. De tjurar och huttrar, och låser buttert in sig, bakom ytterdörr och innerdörr och haspen ligger på. Ingen bjuder hud, för tatuerad poesi. Är det månne dags att lämna landet? Här finnes icke plats för tvekan. Här finnes icke rum för tid som dra iväg. Här finnes icke ledigt bås för dagarna som drar förbi. Uppdraget är solklart, även en molntäckt dag som den här: Verket skall bli färdigt, det måste stå fullgjort innan jul. Klappen! Visionen! Poesin! Den Maskerade Poeten har lyckats var gång innan, varföre då icke nu? Nej! Nytt mod i bröstet, och nya ord i svart, svart bläck. Dags att dra, att lätta ankar, men först: ett ljus som nalkas där runt hörnet, en natt som går på tunga fjät!
På andra sidan midnatt: Glitter & glamour. Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 8

2010-12-09T08:59:00.000+01:00

Den åttonde december har redan ramlat in, och Den Maskerade Poeten skrider snabbt vidare med verket, att fullborda den julklapp av oskådad poesi, som den varmhjärtade Pellerin vill skänka sin hjärtas adelsfröjd. Bland älvar och dalar, älvor och sjalar, sjöar och skog, finner han den kvinna som är ståtlig nog att bära hans nästa poem. Han lockar henne med saltstänkta blickar, förtjusar henne med ett treradigt poem, och övertalar henne slutligen med sina mjuka, flinka fingrar. En axelmassage – ett knäpp, knäpp, gnnnnn – rygglandskapet ligger öppet. Glöggbedövning porlar i hennes ådror, tar bort de vassa uddarna i tatueringsmaskinens lågmälda hammer. Rad för rad för rad växer den fram – en rimmad poesi, om julehumlorna som surrar upp i luften, likt bjällerklanger en frostkall dag. Rad för rad, för alltid. Diktens slut når ryggens ände, där det vilar två små gropar av mjäll hud. En för mandel, en för russin. Och en väg för kyssarna emellan. Och sist en mjuk spetsig rand, ett svart tyg, som markerar slutet på ett sagopoem, och början på ett annat. Den Maskerade Poeten låter en kyss bli den punkt, som avslutar dikten, snett ovanför den högra mandelgropen.
Imorgon: Vidare, vidare! Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 7

2010-12-08T08:59:00.000+01:00

Oj, oj, det bultar och det bankar, när Den Maskerade Poeten gemytligt drämmer näven mot en port. Ögonblicket senare drämmer han näven i tomma luften, för porten far upp och innanför står den fruktade och hembrännande sjörövardrottningen Clementine. De kindpussas och tackar varandra för gamla goda äventyrstider, medan poeten stiger över tröskeln.
– Sist du var här var du minsann inte lika hövlig! tar drottningen vid efter en liten stunds tystnad framför drivvedsbrasan. Då tog du mitt hjärta och rev det i tu! Sen dess har det varit fullkomligt omöjligt att laga…
– Men kära, stora vän, svarade Den Maskerade Poeten avvärjande. Det var ju så länge sedan! Dessutom var det ju icke mer än en hjärtkorg flätad av papper, som jag fann i din gran.
– Men ändock!
– Russinerna du hade fyllt ditt hjärta med doftade så ljuvligt, och jag var så hungrig, den gången som var då! Förlåten mig.
Sjörövaren skänkte poeten ett varmt ögonkast, en förlåtelse halvvägs kommen. Då grep Den Maskerade Poeten ett ark ur sin inre ficka, och ur sin andra fick ännu ett. Under hummande tystnad vek och skar och flätade han, tills ett präktigare korgehjärta än vad som tidigledes nånsin varit skådat, fanns till städes, hungrigt väntande på russiner i Clementines julegran.
– Förlåten, nickade hon. För denna gång …
Sen delade de ypperliga och julkryddade kyssar, och Den Maskerade Poeten fick vad han var kommen för: En rederlig dunk av den bästa sorts hembränd starkvinsglögg till bedövning.
Då den sjunde dagen i december var kommen, skapades så den första dikten i verket, på Clementines rygg. Svart bläck och vassa nålar. Ett surr, samt flödande rader om glittergodis och gnomers guld.
Imorgon: Nästa dikt. Raffl. forts.

Julkalender: Den poetiska klappen - Lucka 1 - 6

2010-12-06T23:04:00.000+01:00

Lucka 1
Sakta dalar den ner från den ullbulliga himmelen, och lägger sig sedan till rätta på hennes adliga näsa. Så har hon slutligen allt, även en snöflinga på nosen. Baronessan Stenfäldt öppnar den transparanta dörren av äkta kristall och stiger åter in i slottsvärmen.
– Ute var kallt, och jag hafver allt! utropade den mycket poesiförtjusta blåblodskvinnan.
I soffan skvalpar det till i päronkonjaksglaset, när hennes fästman Pellerin rycker till.
– Men vad önskar du dig då, spörjer han underdånigt, om du nu redan hafver allt?
– Jag önskar mig en fin julklapp!
Och själv önskar han nästan, nästan att han slapp, för han har ingen aning om vad för slags klapp han ska skaffa.
Raffl. forts.

Lucka 2
Pellerin vankar av och an över det marmorösa stengolvet. Tankarna stångas och bultas, fäktas charmant och gnuggas vulgärt. Men intet spår finner han, att löpa vidare längs. Blott cirkelens spår, ty det är i just den form han går. Han måste finna fram en tanke, en ypperlig idé! Nu är tid att hitta på klappen till sin älskade, dunvackra trolovade. Hon önskar sig något fint! Men hon har ju allaredan allt!
Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Titantänder? Nej, det köpte han i fjol. Bordsharar som matchar hennes stövlar? Nej, icke fint nog. En guldtandborste? Nej, hon har en sådan, och den saknar dessutom poesin. Långa dessertskedar? Poetiskt, ja visst, men de ligga redan i drösar i hennes chiffonjé. Han finner fram ett förslag, och förkastar det sedan. Han finner fram ett förslag, det går en dag, andra december redan.
Raffl. forts.

Lucka 3
I nattens stillhet kom det till honom, den Pellerin, på toppen av dunbädd. Rytmiskt snusar blåblodshjärtat bredvid honom, ger han just den skjuts hans tankar behöver. Sakta men målmedvetet trava de mot sitt rätta mål. Hej, Brutus! Hej Brunte! Trava på! Så manar han sin hjärna framåt, först höger halva, sedan vänster. Hej, Brutus! Hej Brunte! Fort sak det gå! Och drömmarnas landskap drar släden fram, till lyktor i skyn och till bjällerklang, och så når han väl porten och stiger där in, stampar av snön och ser sig omkring. Ett bibliotek! Ja, visst! En diktsamling av guds nåde, det blir det enda rätta!
Dagen ler ljuvligt mot honom, när Pellerin stiger opp. En idé, det är just vad han har fått! Visst har hon många diktsamlingar redan, hans drömmars brud, men faktiskt ännu icke alla. Han far med sparken runt kröken, och knackar på hos sin gode vän. De tisslar och tasslar ett slag, så som gossar gärna gör, sen bjuder vännen Pellerinen på ett tips: Den Maskerade Poeten! Han kan nog hjälpa, han nog finna på råd. Så länge ärkeboven Knusslaren ej krossat honom ännu, men det får väl ingen tro.
Så styr Pellerin åter kosan sin, denna gång mot julens, poesins och den brinnande kärlekens räddare: Den Maskerade Poeten.
Raffl. forts.

Lucka 4
Väl på plats på angiven adress finner icke Pellerin någon hjältig poet. Blott ett intet, blott en tomhet, finns där att hämta. Men hör! Från granens toppar, ord av dikt och poesi. Ja, se! Ett moln av rök! Oh, känn! Här bultar dina kinder utav spänning. Pass på! Här är han så, hjälten vår: Den Maskerade Poeten.
Ett glimrande leende. Svarta masken för ögonen. Stetsonhatten käckt på svaj. Det är han. En konstnär, en solitär, en vagabond – den sanne poeten. Rådigt ställer han sig till Pellerinens tjänst, när denne framlagt sin innerliga önskan: att få uppfylla någon annans önskan.
– Jag ställer mig till er tjänst, herr Pellerin! utropar poeten. Jag ska hjälpa er uppfylla er önskan, att uppfylla er kärleks önskan!
Han äger icke bara snille, utan ävenledes charm, hälsa, penna, papper och ORIGAMIN – vikandets värdiga konst. Den sitter djupt i mannens flinka fingrar.
– Jag hafver rock’n’rollen i hjärtat, Pellerin! utropar han sedan. Så räds ej icke ej, ty detta skall vi klara av! Under mina vådliga uppläsningar har så väl pennor brutits av, tangentbord slagits sönder och – i instrumentartisten J. Hendrix anda – pappersblad eldats på scenen. Jag räds inget! Allt för konsten, Pellerin, allt för konsten! Ge mig nu ett handslag, och krama mina flinka fingrar, så ger jag mig sedan iväg. Vi råkas igen, innan allt är över!
Och så steg ånyo ett moln av rök från marken, och så var han åter bort: Den Maskerade Poeten. I Pellerins hjärta: förtröstan. I poetens hjärta: ett uppdrag.
Här näst: Vad näst? Raffl. forts.

Lucka 5
Mästerhjärnan vilar inte för ett ögonblick. Sedan dagen innan har hans tankar vandrat geniets ban. All kraft, all uppmärksamhet på en enda sak: Uppdraget. Dikten, poesin och klappen, som ska ta världen, och framförallt värden, den blåblodiga baronessan Stenfäldt, med snöstorm! Endast en gnista av sitt intellekt avvarar han till annat: ett vaksamt maskerat öga, för att icke för sent bli varse om hans onda ärkefiende skulle finna på att dyka opp – den ökände Knusslaren. Men icke idag, väl? Han ruvar nog ännu i sitt bo, sedan deras senaste drabbning.
Vad skall detta konstverk, denna konstklapp, bestå i? I vilken form skall den gestaltas? Runsten? Nej, för tungt. Graffiti? Allt för ungt. Origamin? Den är för välbeprövad. Och en diktsamling på papper är väl ej att tänka på – vem äger icke en sådan? Han själv för visso, men han äger knappt ens något alls. Baronessan däremot, nästan allt.
Sen kommer det som skänk från skyn. Ett snöras i nacken. Han ilar till av plötslig smärta. Sen insikten och klarsynen! Dags att hämta ut en gentjänst.
Här näst: Den Maskerade Poeten besöker en vän. Raffl. forts.

Lucka 6
Den Maskerade Poeten besöker en vän. Harald hänger upp Stängt-skylten i tatuerarstudions dörrfönster, för att helt och fullt kunna ägna sig åt sin varmt välkomna gäst. Ett par år tidigare gjorde Den Maskerade Poeten en sann hjälteinsats för Harald. När denne höll på att gå under helt, begära ut konstnärlig konkurs och lägga ner hela verksamheten på grund av bristande inspiration ställde diktarvännen upp. Ett helt dygn i sträck läste han dikter, gjorde scenkonster och vek de mest spektakulära origamifigurer av läskpapper, ända tills tatueraren slutligen var inspirerad nog, och den konstnärliga gnistan åter, likt ett tomtebloss, var tänd.
Den Maskerade Poeten förklarar läget för Harald, som utan knussel lämnar över sin bärbara tatueringsmaskin och en stor flaska svart bläck, att låna under en julig månad. Med väskan under armen beger sig den maskprydde åter ut ur butiken. Vidare mot nästa mål. Men vart hän? Med vilken intention?
Raffl. forts.

Kyrkporten

2010-07-25T12:59:00.000+02:00

A. Ända sedan jag var ett litet barn har jag drömt om att känna ljuset stråla i mig. En dag ska jag spy ur mig allt mörker. En dag ska jag bli en riktig pojke.

B. Jag tar gärna hela satsen i ansiktet, trots att det bara är en myt att huden mår bra av det. Jag tar den gärna i munnen också. Men då måste den satsgivande parten ha ätit stora mängder tropisk frukt minst tre timmar innan överföringen av sperma från hans pung till min mun sker. Ananas, mango, banan och litchi bidrar alla till att sänka nivån av svavelsyra i mannens sperma från dödlig till lätt frätande.

C. Jag tar gärna hela satsen i ansiktet, bara jag inte får något i ögonen. Om ett av ögonen – eller båda, för den delen – fylls av en hel sats sperma måste man först applicera en tvättsvamp på det drabbade området. Därefter ska man gnugga in det (det drabbade området) med ananas, mango, banan och litchi.

D. Mannen får erektion. Hos kvinnor sväller klitoris och blygdläpparna, slidan blir fuktig och brösten större. Erektion och kvinnoreaktion får ALDRIG förväxlas. Män har inga bröst. Kvinnornas blir större.

E. Oberoende undersökningar har visat att Fredrik Reinfeldt snarare förknippas med en erigerad penis än med en erigerad klitoris. Detta anses vara en bidragande faktor till Moderaternas jämförelsevis höga popularitet hos väljarkåren. I ett patriarkalt samhälle är penislikhet oftast att föredra framför klitorislikhet. Vissa forskare menar att inte bara klitoris, utan hela det kvinnliga könsorganet väcker negativa reaktioner hos väljarkåren. Förklaringen till Folkpartiets kontinuerligt minskande väljarstöd ska då vara Jan Björklunds s.k. tandglugg.

F. Min man brukar vilja spruta hela sin sats i mitt ansikte. Innan han sprutar äter han stora mängder tropisk frukt. Jag är 35 år gammal och min man är ett år äldre. Alla andra tjejer i min ålder säger att det är helt normalt att ens man ska vilja spruta sin sperma över ens panna, näsa, kinder och haka. Men något om tropisk frukt har de aldrig sagt.

G. När jag var ett litet barn hade jag stora problem. Ofta när jag skulle spruta min sats i min frus ansikte kom ingen sperma. Istället kom det strålar av palmolja ur min penis.

I. Första gången var på en båt. Andra gången minns jag inte.

J. Forskare har bevisat att upplösningen av naturgivna kategorier såsom man och kvinna har orsakat en alarmerande testosteronbrist hos nyfödda gossebarn. Denna testosteronbrist kommer att ha ödesdigra konsekvenser. Inom trettio till fyrtio år beräknas den genomsnittliga penislängden i Sverige ha krympt till blott sju centimeter. Sett i ett längre perspektiv – nu talar vi om fyra eller fem generationer – kommer den genomsnittliga svenska penisen knappt gå att skilja från en genomsnittlig svensk klitoris. För att tala klarspråk: en dag kommer vi alla att vara så gott som lesbiska.

K. Mitt förnamn har jag valt för att det låter sexigt. Mitt efternamn har jag hämtat från en novell av Oscar Wilde. Jag vill visa att sexighet och intellektualism ofta går hand i hand. Tro det eller ej, men jag har läst på universitet.

L. Det ligger i det kapitalistiska samhällets intresse att få sina medborgare överdrivet intresserade av skönhet, hälsa och kroppsvård. Den unika, totalt avgränsade individen är beroende av att avskilja sig själv från andra – och andra från sig själv. Genom att forma kroppen med hjälp av fysisk aktivitet, fuktbevarande krämer, upprepade frisörbesök etc. förstärks illusionen av en unik identitet.

M. Efter att samhällskroppen styckats upp i dessa s.k. ”fria individer” påbörjas en intensiv process av stratifiering. Vilken sorts fysisk aktivitet man formar kroppen med, vilka sorters fuktbevarande krämer man köper, vilka frisörer man frekventerar – allt detta (och mycket mer) bidrar till att inlemma den fria individen i ett större kollektiv (även kallat ”klass”). Vilket större kollektiv man tillhör avgör i sin tur vilka rättigheter de fria individerna anses ha i samhället i stort.

N. Pris och kvalitet hänger alltid ihop. Jag betalar inte mindre, men gärna mer.

O. Pris och kvalitet hänger alltid ihop. Om min man köper billig ananas smakar hans sperma inte lika gott som om han köper dyr.

P. Pris och kvalitet hänger aldrig ihop. Min sperma smakar alltid gott.

Q. Har du en fråga eller något att tillägga? Ring då genast vår kundtjänst.

R. Små fötter är eftertraktat. Har du det? Då är du förmodligen också begåvad med ett vackert ansikte. 100 amerikanska kvinnor fick delar av stortå, hålfot och trampdyna amputerade. Därefter fick de träffa 77 heterosexuella män. Studier visade att nästan alla männen gärna skulle inleda en sexuell relation med de numera småfotade kvinnorna. Experter menar att detta är ett enormt genombrott. Experter menar att genombrottet är enormt.

S. Eftersom kropp och ansikte formas av samma hormoner går det att avgöra om en kroppsdel är vacker genom att titta på en annan. En stympad fot tyder på ett stympat ansikte, men ett vackert ansikte tyder inte på en stympad fot. Hey ladies! Visa för guds skull inte upp era stympade fötter, visa era vackra ansikten istället!

T. För det första måste vi göra allt för att stödja den fria marknaden. För det andra är det köparen som formar marknaden. Därför måste köparen vara fri, annars blir marknaden fången. FRIGE ALLA KÖPARE! RIV SEXKÖPSLAGEN NU!

U. Nationalekonomiska beräkningar visar att priset på sperma kommer att öka markant om vi inte vidtar åtgärder för att öka mängden sperma och därmed, så att säga, mätta marknaden. 99 procent av alla intervjuade kvinnor medger entusiastiskt att de inte kan få nog av sperma. De är villiga att betala vilket pris som helst, bara de inte får sperman i ögonen.

V. Antalet kvinnor som inte vill ha sperma i ögonen har ökat markant. Nu vill de istället ha den i munnen. Detta har föranlett en oväntad efterfrågan på ananas, banan, mango, litchi, carambole – ja, kort sagt varenda tropisk frukt som finns. Nu är marknaden för tropisk frukt överhettad. Efterfrågan överstiger produktionen, vilket leder till ett stegrat missnöje hos konsumenterna.

W. Fria individer vill ha välsmakande sperma. Fria individer har överhettat marknaden. Fria individer är oftast feminister. Feministerna hotar marknaden. Detta tiger gammelmedia om.

X. Till höger ser du en gratis antifeministisk bild. För muspekaren över bilden, högerklicka och välj ”Spara bild som…”. Spara bilden på lämplig plats.

Y. Nästan alla bilder fungerar som hyperlänkar nu för tiden. Vad detta gör med vår svenska demokrati tiger gammelmedia om.

Z. För varje kvinna som får sperma i ansiktet finns en fri individ. För varje tropisk frukt som äts överhettas marknaden mer och mer.

Å. 77 heterosexuella män satt i en båt. Var de 100 stympade kvinnorna satt är det ingen som vet.

Ä. När jag var ett litet barn trodde jag på mörkret. Det gör jag inte längre. Nu tror jag på ananas, mango, banan och litchi.

Ö. Alarmerande studier visar att svenska män i allt högre grad ejakulerar palmolja snarare än sperma. Palmolja är en produkt som utmärks av sin milda, lena smak och låga halt av svavelsyra. Vad detta kommer att innebära för konsumtionen av tropisk frukt är det ännu ingen som vet, men marknaden visar tecken på oro. Fredrik Reinfeldt måste agera nu.

Som en spegel i en spegel: Studs

2009-09-14T21:37:00.000+02:00

Dagen är tom på liv. Apornas viskande har bytts ut mot människornas vänskapssorll. Ajram reser sig. Kisar mot vattenpölarna. Hoppas att de kommer ånga upp.

Utanför allt detta finns Ajram. Ajram med en doftande blomma, låter blomblad efter blomblad pryda människor som kommer förbi henne. Blombadet varar till långt in på dagen. Musiken är levande, det hörs inga skrik. De som kommit fram vaggas ner till sina bäddar. Ajram ställer sig upp. Slänger några blomfrön mot månens ljus.

Ur ljuset glider de in i sina inhägnader, bort från folkmassan. Trycker händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna besvara det. Kysser sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En människa kan gosa en apa hel. En trollerist, en fyllerist – de kan inget värre än så. De apor som har otur flyr. Men ikväll är det inte många som har otur.

Molnen är organiskt blå mot kritvit sky. Den heta luften töms på dragspelsmusik och technobeats. Ljuden blir vänner med varandra, släpper övertaget. Men ingen förlorar. De som vinner är apor. Sorlande, skrikande. Den som skriker lägst förlorar.. Och skriker lägst, det gör den som hittar en levande pojke ovanpå pariserhjulet. Skriker lägst det gör den som får skalpen klappad av en brunstig apa.

Det finns händelser som måste hindras, kugghjul som aldrig får haka tag i varandra. Ett rullande gruskorn kan få hela maskineriet att starta utan chans till stopp, oavsett om det heter Leimad eller inte. Ett gruskorn ställer aldrig frågor, ett gruskorn kan alltid förstå och förlåta. En blomsterkvist ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt plockas fram och visas upp av Ajram. Skakande går hon. Alla inhägnader har hon redan låst.

I ljuset från pariserhjulet ligger Ajram. Ajram med blomman i handen. Ajram utan skam. Och samtidigt: Ajram med ånger. Ajram tom på kontroll. Hennes ögon är vaksamma. Pigga av att aldrig se det andra ser. Frisläppta apor med avslappnade blickar. Och under blickarnas apati inget annat. Inget skrämmande, men ändå värre. En ovilja till hämnd.

För inget finns på Monkey Park. Inget förutom en sak: lustiga huset med alla sina gråtspeglar som vrider och vänder till igenkännlighet. Det spelar all roll. Gråtspeglar finns ändå inte där. För på Monkey Park är de döda gråtseglarna i frihet och äter plankstek. Kanske runkar de av sig ibland. Kanske kramas de då och då. Vad de gör spelar roll. För det gör så att aporna kan gråta och blunda.

Monkey Park. De tusen människornas hem. Horkarlar, eldslukare, strippor, försäljare, månglare, prånglare och schamaner. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen apor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att inte åka pariserhjul, karuseller eller bergochdalbanan. För att slippa sockervadd och varmkorv.

Neranför ser molnen lätta ut. Det ser ut som att de när som helst kommer försvinna ur synhåll från marken. Leimad tittar långsamt upp när han drar sig förbi staketet. Han undrar vad ett moln kostar. En sista, cynisk tanke innan kulan träffar honom rakt under vänster öra. Leimad faller uppåt, slår i himlen och rör ner en sjö av damm som flyter bort från Monkey Park.

Utanför Monkey Park är grindarna öppna. Hänglåset ligger tungt på marken. Leimad spottar på det, kastar det med handen. Den metalliska tyngden suger kyla ur huden. Om han kunde skulle han sätta tillbaka det, dra igen grindarna och gå därifrån. Nu måste han gå igenom dem om han vill sluta träffa Ajram.

Innanför kiosken står Josef och Ivan. Deras ansikten smälter samman med skrikiga fairtradeskyltarna. ”Fan vad ni ser lattjo ut” läspar Leimad. ”Har ni hört Ajram någonstans?” Ivan och Josef kisar mot honom, låter axlarna vila. ”Glöm Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle aldrig jobba där.”

Det finns dagar som är tomma på liv, det finns dagar som är fulla av allt. Det är kväll nu. Leimad knuffar fram under trottoarerna. Lyckas glömma vad det är för slags dag idag. Bilarna rusar bakåt, helhjärtade knallar smeker taggiga toppar i väven av motorbilder. Leimad stannar upp.

Som i en spegel

2009-09-08T20:57:00.000+02:00

Det finns dagar som är fulla av liv, det finns dagar som är fulla av ingenting alls. Det är morgon nu. Damiel drar runt längs gatorna. Försöker ta reda på vad det är för slags dag idag. Bilarna pressar sig långsamt framåt, halvhjärtade tutningar slår trubbiga hål i väven av motorljud. Damiel fortsätter gå.

Utanför kiosken sitter Josef och Ivan. Deras ansikten en skarp kontrast till de skrikiga cocacolaskyltarna. ”Fan vad ni ser trötta ut” grymtar Damiel. ”Har ni sett Marja någonstans?” Josef och Ivan stirrar på honom, rycker på axlarna. ”Kolla Monkey Park” säger Ivan. ”Hon skulle jobba där idag.”

Utanför Monkey Park är grindarna stängda. Hänglåset hänger tungt mot gallren. Damiel känner på det, väger det i handen. Den metalliska tyngden strålar kyla mot huden. Om han kunde skulle han slita av det, dra upp grindarna och gå in. Nu måste han klättra över om han vill träffa Marja.

Ovanför ser molnen tunga ut. Det ser ut som att de när som helst kommer störta ner mot marken. Damiel tittar snabbt upp när han drar sig över staketet. Han undrar vad ett moln väger. En sista, poetisk tanke innan kulan träffar honom strax ovanför höger öra. Damiel faller framåt, slår i marken och rör upp ett moln av damm som sprids in mot Monkey Park.

Monkey Park. De tusen apornas hem. Gorillor, makaker, orangutanger, schimpanser. Alla är instängda, inlåsta. Det slutgiltiga beviset för människans överlägsenhet. Tusen och åter tusen människor samlas där varje kväll. I frihet. De samlas där för att åka pariserhjul, karusell, bergochdalbana. För att äta sockervadd och varmkorv.

För allt finns på Monkey Park. Allt förutom en sak: lustiga huset med alla sina skrattspeglar som vrider och vänder till oigenkännlighet. Men det spelar ingen roll. Skrattspeglar finns där ändå. Men på Monkey Park är de livs levande skrattspeglarna och sitter i sina inhägnader där de äter banan. Kanske parar de sig ibland. Kanske slåss de då och då. Vad de gör spelar ingen roll. Bara det sker så att människorna kan skratta och se på.

I skuggan av pariserhjulet står Marja. Marja med revolvern i handen. Marja full av skam. Men samtidigt: Marja utan ånger. Marja med full kontroll. Hennes ögon är trötta. Trötta av att varje dag se det andra inte ser. Instängda apor med stirrande blickar. Men under blickarnas skenbara apati något annat. Något mer skrämmande men inte värre. En vilja till hämnd.

Det finns händelser som inte får hindras, kugghjul som måste haka tag i varandra. Ett gruskorn kan få hela maskineriet att stanna upp, oavsett om det heter Damiel eller inte. Ett gruskorn ställer alltid frågor, ett gruskorn kan aldrig förstå. Ett revolverskott ger skydd och andrum. Ett gruskorn kan snabbt släpas bort och gömmas av Marja. Stilla står hon. Alla inhägnader har hon redan låst upp.

Molnen är metalliskt blå mot becksvart sky. Den ljumma luften invaderas av dragspelsmusik och technobeats. Ljuden slåss mot varandra, kämpar om övertaget. Men båda förlorar. De som vinner är människorna. Sorlande, skrikande. Den som skriker högst vinner. Och skriker högst, det gör den som hittar en död pojke under pariserhjulet. Skriker högst, det gör den som får skalpen avsliten av en rasande apa.

Ur mörkret kastar de sig ur sina inhägnader, rakt in i folkmassan. Rycker av händer som är för upptagna av att hålla i sockervadd för att kunna försvara sig. Sliter sönder munnar som öppnas för att tugga en korv. En schimpans kan slita än människa itu. En gorilla, en orangutang – de kan värre än så. De människor som har tur lyckas fly. Men ikväll är det inte många som har tur.

Mitt i allt detta finns Marja. Marja med en rykande revolver, avfyrar skott efter skott på alla människor som kommer i hennes väg. Blodbadet varar till långt in på natten. Musiken är död, det hörs bara skrik. De som gömt sig slits fram ur sina hålor. Marja sätter sig ner på marken. Fyrar av några skott mot himlens mörker.

Natten är full av liv. Människornas skrik har byts ut mot apornas segervrål. Marja lägger sig ner. Stirrar upp mot molnen. Hoppas att de aldrig kommer falla ner.

Roarrrr me, doctor D

2009-09-08T17:56:00.000+02:00

Helikoptern brinner snabbt. Klittan hårdnar, som att ha en morrande jaguar mellan benen. Tryck här. Håll inne så länge det går. Vibrera fingret sakta. Som snurrande spolen, längst in i ett kasettband. Med musiken på. Du minns doktor Nathan, hur du älskade honom så. Snabbt framåt, längre fram, men fortfarande då. Doktor Nathan tar med dig på cirkus. Doktor Nathan handlar popcorn, bjuder, skämtar och kallar dig Babar. Du kallar honom Celeste och skrattar, när han runkar av dig, i halmen efteråt. Spola ännu längre, men håll kvar fingret, snurra runt. Doktor Nathan med skalpell i handen. Doktor Nathan med ditt hjärta på en brits - för sista gången pumpande blodigt, nu stelnat till svart diamant. Doktor Nathan med clownmun kring kuken. Hur han hugger i hjärtat precis när du kommer in. Spola fram helt nu, och låt fingret skynda sig det också, snurra, svirra, helt på punkten, fort men stadigt nu. Nu. När Helikoptern brinner snabbt, flammorna ryter mot himlen. Hur du ser doktor Nathan i en sista föreställning, en sista het fantasi.

MR. B, HARLEY-D

2009-09-08T14:35:00.000+02:00

Helikoptern brinner snabbt. Kuken hårdnar, som att ha en Harley-Davidson mellan benen. Tryck rewind. Håll inne så länge det går. Catherine Austin och du. En styv liten gosse på elva år. Hennes hand på din pojkstjärt känns gammal och trist. Den gör dig utled, utled. Fast forward. Det är du och Dr Nathan. Ni rider en Harley-Davidson, rider den hårt. Däcken gnuggar av sig mot asfalten. Han vänder sig mot dig, lockarna i vinden. Du skulle vilja rida honom istället. Han gav dig ståkuk, du gav honom slapptask. Super-Cannes, en syfilitikers feberdröm. Ni rider in i tältet, in i Hypercirkus. Dr Nathan och du på er stolta springare. Cylindrarna sväller och slår. Tre varv runt manegen, jagar clownerna. Moto clowns, kill 'em all. Sågspånet sprätter runt er, publiken håller för öronen. Senare på kvällen: du åmar dig kring strippstången, juckar i takt till musiken. Röken från ciggen sveper in er i en purple haze. Fast forward, ända till slutet. Dr Nathan i högan låga. Du guppar i vattnet, kan inte sluta se på. Spill din säd i andra munnar. Du kommer aldrig få hans kuk att stå.

´Copter Love - Eve of Destruction

2009-09-07T22:44:00.001+02:00

Helikoptern brinner snabbt. Högt upp i luften. Som en långsam ballard, spelad på tio tusen tysta strängar. Som ett kolmörkt fotografi, tio gånger tio tusen svarta diamanter. Svart rök fyller lungorna, som varmluft i ett tält. Tomma, slängda blicken, rakt upp i luften. Mot rotorbladen som skär luften, som felkuggade motorsågar. Mot mörka eldsflammor som penetrerar rymden, som felkukade lusttörstiga vibrerande späckhuggare av gummi. Du lyfter doktorn, som om koptern drar dig med sig. Du svävar doktorn, som om helion kastar ut sin flygkraft, delar med sig. Vart vill du komma med det här? Vart vill du ta dig till slut? Du kommer ingenstans, förutom igen och igen och igen, i den inkapslande plasten. Svarta luftvirvlarna ovanför dig, sveddar trädens toppar, rör upp orkan i ditt inre, får hårda pulsarna att slå, de små kropparna att svälla, får kroppsvätskan att gå. Se, du dränker dig själv doktor Nathan, se du fyller din grav med något vitt. Se hur allting ovanför försvinner, drar sig undan, drar sin kos. Se hur jorden under slukar upp dig, det du kväver kväver dig. Det du dödar tar ditt liv. Du gjorde upp elden, doktor Nathan, och blev askan själv. Du smälte plasten, packeterade dig själv.

Dr Nathan Svart Diamant

2009-09-07T22:18:00.001+02:00

Helikoptern brinner snabbt. Så snabbt att han knappt märker att plastsätet smält in i hans rygg, bildat en andra hud. Glatt skinn, stryk din hand över det. Men vänta tills han kallnat. Rotorbladet slår sönder vattenytan, kastar upp kaskader som sen faller ner. Bensinblandat regn. Regnbågsskimmer i varje droppe. Inget kan hindra att det sen fattar eld. Du lägger din hand på plastmannen men inte ens du kan bota honom. Sätet ligger tätt mot ryggen, hjälmen har smältformats runt hans huvud. Han är förpackad, försluten, fulländad. Det enda som stör perfektionen är ögonen som smält och hunnit rinna ur sina hålor. Du tänker att han är underbar. Han är en plastleksak, han är Venus de Milo. Han är en jättelik dildo åt den frodiga urmodern. Du ser honom framför dig, sträckt och stolt i den mörkaste skogen. Han har fått ögonen åter, de gnistrar som svarta diamanter. Vildarna kryper mot honom, brunhåriga och svedda av solen. Du ser deras seniga kroppar, deras trälfötter. Hur de tar spjärn mot den bubblande myllan och pressar sig mot varandra. Du ser dem och du vill ta på dem. Du vill ta av dig dina kläder, smutsa dina kinder med jord. Inne bland träden, inne i fuktmarkerna. Inne i städer som täcks av tvåtusen års skog. Du är inne med dem, de är inne i dig. Och medan allt händer tittar han på. Skriket hörs genom hans hölje av plast. De svarta diamanterna gnistrar ändå.

Moto circus, mr B.

2009-09-07T21:48:00.001+02:00

Helikoptern brinner snabbt. Cock-pitten. Det näst sista som du tänker på. Ett flamsken. Gulrödheten över näthinnan. Du vill ha havet, men du får oljan. Glaset spricker framför dig och sätet smälter bakom ryggen. Hjälmplasten droppar snabbt i bombljudstjut. Slår igenom brasdånet. När bränsletanken exploderar, alldeles för kort därefter, minns du att det finns ingenting som du kan berätta. Dr Nathan backar bakåt vid smällen. Snavar baklänges mot kablarna i manegen. Som att skära i smör. Han hinner undra hur han kan ligga i tre, innan överkroppen rinner ur honom. Du hinner se, innan du blundar. Du hinner blunda, innan ögonlocket brinner upp. Helikoptern hade störtat mot manegens kant. Motocirkus. En kamera hade krossats. Allt ska övervakas. Råttorna på jakt efter osten. Människor på väg mot dörren. Kameramannen försöker fly. Du känner hans rädsla, som en hund får vittring. Skummet sprutar över honom. Som en överdriven bögporrscen. Du hinner undra om han har barn. Men tänker, han har inte. Att han är för fet och tjock, under den brinnande flanellen. Ingen som vill ha en sån. Ingen som vill ha nån som gör tv. Folk vill bara ha tv. Folk vill ha allt klart. Dina tankar imploderar under skummet, men du smälter aldrig helt. Helikoptern lutar framåt. Krossad i manegens mitt och startpunkt. Din kropp ligger över instrumentpanelen. Som en skulpterad, regisserad scen. Skummet bildar vit ull över dina nakna axlar. Skummet liknar snö.

Fabrikörens hänförelse - del 1

2009-08-30T14:40:00.000+02:00

Efter att ha levt hela sitt liv utan att bli imponerad av vare sig det ena eller det andra, lät herr direktör fabrikör Carsten Carlsson sig slutligen hänföras.

Varför föremålet som lockade honom in i hänförelsens febriga rus var en tablettask innehållandes salta lakritsfigurer, tillverkad av företaget Mazetti, kunde ingen förstå, än mindre förklara. Men hänförd var han och snart visste hela staden om det.

”Han kanske tilltalas av lakritsfigurernas jordigt lakritsala flavör?” ponerade någon.
”Det kanske är illustrationen av den lipande katten som vinner hans gehör?” replikerade en annan.

Vad orsaken än var, så snurrade kugghjulen i herr Carlssons fabrik allt mer långsamt för varje salt litet lakritsfrö som föll ner i fabrikörsgommens bördiga mylla.

Istället för att – i enlighet med tidigare planer – påbörja en utbyggnad av fabriken, inleddes byggnationen av en skalenlig kopia av Taj Mahal där fabrikörens älskade tablettask skulle gå till sin sista vila den dag då den var tömd på sitt innehåll.

I staden fylldes luften av förtvivlan och indignation. En brorson vars kometartade karriär aldrig hade förlänats ett enda uppskattande uttalande från fabrikören spann i sin avundsjuka långt gångna planer på att i lönndom ta sig in i sin farbrors kontor och stjäla tablettasken.

En tjänsteman satt i sin nybyggda carport och oroade sig för vad som skulle hända om direktörens hänförelse ledde till fabrikens ekonomiska kollaps och snara nedläggning.

På fackförbundets extramöte vred ordföranden sina händer, hennes vrede riskerade att driva henne till drastiska åtgärder.

Men den aktuella tablettasken tog det mesta med stilla ro.

Innan den faller ner

2009-08-28T23:08:00.001+02:00

Färgen är. Nej, himlen är. Det är himlen som är. Den är färglös. Himlen ligger ovanför i luften. Är luften. Är himlen luften. Himlen är helt tom. Går att kasta sig igenom. Himlen är helt full. Men allt verkar så smått, när det är så stort. Himlen är inte oändlig. Efter himlen kommer rymden. Den har inget slut. Himlen är ovan. Den är ovan oss. Jag är ovan. Ovan vid att ha himlen, så tätt inpå. Den trycker mjukt och ordlöst när den sänker sig. Om det är himlen som sänker sig så sänker sig himlen nu. Annars är det natten. Jag tror ofta att det är natten, som kommer. Men det är bara dagen, fast om vintern. Himlen är över mig. Den är över oss nu. Den är färglös, som vatten. Svart är svärta, en avsaknad av färg, är natten. Allt går runt nu. För det finns ingen ände på det. Även om jag tar en bil och kör och kör och kör. Så finns det en ände på bensinen. Det finns en ände på bilen. Det finns till och med en ände på himlen i bensinen i bilen på jorden. Men ingen ände på rymden. Den går istället bara runt, runt, runt. Som orden inom oss. Som kämpar, försöker slå sig loss. Och visst är vi glada att de aldrig - aldrig riktigt riktigt - lyckas. De cirklar alltid runt oss. Nära att ha, nära att ha till hands. Det är så bra att ta till dem, när något smyger sig på eller håller sig för mycket borta. Någon ovan.

Flanören - Del 2

2009-08-20T21:56:00.001+02:00

Tecknad serie, del två av två.

Har du inte hunnit läsa den raffl. första delen än? Kolla in den här!

--

Huset Ushers fall

2009-08-18T15:46:00.000+02:00

Hon var vida känd för sin renlighet. Vissa ansåg hennes fixering vid sanitet och hygien vara osund, andra ansåg den vara ett uttryck för hennes moraliska resning. Hur olika människorna runt omkring henne än valde att beskriva hennes läggning hade de en sak gemensamt: de ville inte veta av henne. Åratal av bannor och åthutelser gällande klädtvättning, rengörande av parkettgolv och intimhygien ledde sakta men säkert fram till att ingen längre ville träffa henne. Till slut insåg hon att hon hade lyckats stöta bort alla som hon en gång sett som sina nära och kära. Hon var ensam i sin lägenhet, utan något annat att göra än att städa.

Så hon städade. Hon rengjorde golven, hon putsade stuckaturen, hon kokade besticken efter varje måltid. Och hon såg sin situation från den ljusa sidan. För nu fanns det ingen oborstad släkting som kunde stövla in i hennes lägenhet och lukta av svett och kön och bli förnärmad när hon inte ville ta i hand. På det stora hela var hon nöjd med sin tillvaro. När hon någon gång då och då längtade efter att prata med någon pustade hon sina ljusstakar istället. Det gav henne en känsla av total harmoni, som om hon och kosmos var en enda rofylld enhet.

En dag vaknade hon och låg och sträckte sig i sängen. Hon kände hur knäna knakade och spretade yvigt med de nyvakna tårna. Hon lät ryggen knaka till så att det kändes riktigt härligt och njöt av solljuset som föll in genom hennes fönster. Ett solljus helt befriat från virvlande små dammkorn. Medan hon låg så tittade hon upp i taket och grunnade på vad denna dag skulle föra med sig. Skulle hon kanske dammsuga soffkuddarna? Eller kanske putsa speglarna? Eller så skulle hon kanske göra bäggedera. Det var ju ändå två dagar sedan någon av de två sysslorna utförts. Det var medan hon låg och tänkte så som hon kände den. Droppen.

Det var inte en speciellt stor droppe, men den kändes ändå tydligt då den damp ner i hennes panna och sedan fortsatte att rinna längs med näsryggen, ner genom amorbågen för att slutligen landa på hennes läppar. Det smakade mögel. Vattendroppen som hon precis fått in i sin mun smakade mögel.

Förskräckt for hon upp ur sin säng och viftade panikslaget runt omkring sig. Det här var inte hur hon hade planerat att det skulle gå till. Rasande for hon runt i lägenheten. Hur hade detta kunnat hända? Det var inte hennes fel. Så mycket visste hon. För luften i lägenheten var inte det minsta fuktig; hon bodde välventilerat på betryggande avstånd från källarplanet. Hon insåg snart att droppen kunde ha sitt ursprung i lägenheten ovanför. Någon hade kanske lämnat en kran på, eller kanske hällt ut en hink med vatten på sitt golv. Folk fann nöje i de allra märkligaste saker.

Hon ringde vicevärden. Hon väntade med telefonen tätt tryckt mot örat, signal efter signal. Men ingen svarade. Medan hon väntade hörde hon hur det kom fler droppar. Dripp dropp dripp dropp. Ner i hennes säng, ner bland hennes lakan. Hon la ifrån sig telefonen och ställde en rostfri bunke som skulle fånga upp dropparna. Hon ringde vicevärden igen men fick inget svar. Hon ringde SOS-alarm, som hänvisade henne till socialtjänsten, som hänvisade henne vicevärden. Hon påbörjade en arg insändare till Svenska Dagbladet. Allt medan bunken började svämma över av de förbannade mögliga dropparna. Likt en huggorms etter föll de ner från taket, förgiftandes såväl hennes lägenhet som hennes liv.

Till sist insåg hon att hon inte hade något val. Hon var tvungen att bege sig upp till lägenheten ovanför och ge grannen den åthutning som denne så väl förtjänade. Med darrande myrsteg tassade hon ut genom lägenhetsdörren och upp för trapporna. Våningen ovanför tedde sig vara en okänd värld. Det kalla grönspräckliga marmorgolvet som hon kände till från sin egen våning och de nedanför var här täckt av en kletig substans som fastnade under hennes galonstövlar. Det luktade instängt och fuktigt och det droppade från taket. Hon kände att hon behövde kräkas. Det märkligaste av allt var dock att det bara fanns en enda dörr där. Det fanns bara en lägenhet på våningen, och den låg precis ovanför hennes.

Efter att ha knackat några gånger utan att få den minsta antydan till svar kände hon på dörrhandtaget. Det var kallt och kletigt men det gick att öppna dörren med. När hon tryckt upp dörren slog en varm våg av luft mot henne. En varm våg av luft som stank av mögelsporer, ruttet kött och hundra år av instängdhet. Hon kunde inte hålla sig. Hon kräktes rätt ut i luften, över sina skor. Skulle hon vända om och gå ner? Ta ett långt bad och skrubba sig ren med klorin? Nej, hade hon kommit så här långt var hon tvungen att fortsätta.

Det var inte bara den hägrande tillfredsställelsen av att få ge någon en rejäl uppsträckning som lockade henne. Det var även en bisarr nyfikenhet, en lust att få veta vem – om någon – som skulle kunna bo i detta mögliga, förruttnade helvete som hon nu befann sig i. För kunde någon människa verkligen bo i denna unkna grotta med svampbefläckade väggar och golv av multnat trä?

För varje steg hon tog blev hon allt mer eggad. Hon kände sig märkligt het, nästan upphetsad. Hon vandrade genom lägenheten som såg exakt ut som hennes, men ändå så olik. För om hon bodde i en pervers mardröm av dammfria lister och välstrukna gardiner, bodde denna någon i samma perversa mardröm, men sedd i en grumlig spegel. Och med denna insikt rungande i sin hjärna stegade hon in i sovrummet och fann sig själv ståendes i ankeldjupt vatten, i färd med att hälla ut ännu en hink som skulle spä ut den stinkande sörjan som hennes båda jag nu vadade i.

Hon stirrade förundrat på sig själv, på sitt andra jag. För detta andra jag var inte någon förruttnad varelse med grumliga ögon och sjögräslikt hår. Tvärtom – det var nästan exakt likt henne själv. Samma strama hårknut, samma snörpta mun. Det enda som skilde dessa båda jag åt var att det ena bar galonstövlar och det andra var barfota. Hon stegade sakta, som förtrollad, mot detta andra jag. Hon smekte dess kind, såg det i ögonen. Hon rörde försiktigt vid dess bröst, dess mage. Och hon njöt när de kysstes och fumlade av varandra kläderna och föll ner i det stinkande, sumpiga vattnet där de besinningslöst tillfredsställde varandra tills de var alldeles blåslagna och ömma i kroppen.

När hon sedan låg i sin säng på kvällen tänkte hon att hon kanske inte var obefläckad längre, men att hon inte heller var smutsig. Det hela var svårt att förstå. För av någon anledning kände hon sig nu renare än vad hon hade gjort på mycket länge.

Flanören - Del 1

2009-08-17T22:44:00.001+02:00

Tecknad serie, del ett av två.

-

(Raffl. forts.)

Myrkrig

2009-08-12T10:51:00.000+02:00

Kanske är det den skenbara enkelheten som lockar massorna. Varje gång det står myrkrig på programmet är det i alla fall fullsatt i bänkraderna kring manegen. Strålkastarljusen blänker i kikarglasen, som tusen falska stjärnor.

Beträffande enkelheten är det bara en illusion. Myrhetsning kräver hårt arbete, långsiktig planering och ett ständigt tålmodigt tränande.

Först av allt ska alla myror delas upp i grupper. Indelningen görs utifrån myrornas färg, storlek, dialekt och så vidare. Därefter placeras de olika grupperna ut i olika områden på spelplanen. Några områden görs mer åtråvärda, där får bara en viss sorts myror vara, godtyckligt utvalda inför varje föreställning. De åtråvärda områdena fylls med socker, honung och tjock mörk sirap. I områdena längst ut på spelplanen, de sämsta, lämnas knappt någon mat alls. De myrorna får äta på sig själva och varandra, för att få i sig någon näring och för att ens få plats där de är hopträngda i små tändsticksaskar. Dessutom rensas spelplanens utkanter rena från barr. Ju mindre jobb och göromål, desto större explosion när kriget slutligen bryter ut.

När grundförutsättningarna är på plats gäller det för myrdomptören att riktigt så split i myrlägrena, hålla isär dem för det mesta, sprida rykten, kalla en grupp för pissmyror, en för "riktig myror", en för parasiter och så vidare.

På dagen för striden kokar det i tältet. Ropen om fantacocacolapoprcorn ekar, läktarplankorna bångnar under publikens tyngd och den statiska elekriciteten svävar som ett moln över myrsamlingen. Sedan, när insektsskarorna drabbar samman, blir det för ett ögonblick alldeles tyst i tältet - varje myrsteg, varje myrbett, varje hatfyllt skräckpip hörs - innan publiken släpper alla hämningar. De skriker halsarna såriga, för att heja på kämparna, hetsa dem mot varandra, ständigt med tummen pekande rakt ner mot marken. Striderna flimrar som ett brus i kikarlinserna, vidare in i åskådarnas ögon. Frsrsrfrschfrsrshfrschfrshshschfrfrsch. Suget i våra bröst, nöjet av att se något som aldrig skulle kunna hända oss.

Den sista föreställningen

2009-08-10T19:52:00.000+02:00

En dag hade någon hittat en planet i cirkustältet. Den var förvisso liten och oansenlig och gjorde inget annat än att snurra runt sin egen axel, men ändå. Det var en planet. Många tyckte att den var fin, rödskimrande som den var där den hängde i luften, men de flesta var ense om att den mest var i vägen. Någon kunde få den i ögat eller – än värre – så kunde den distrahera besökarna från föreställningen. Och trots att föreställningen kanske inte kunde snurra runt sin egen axel, så var den ytterst sevärd. Därför täckte cirkusdirektören över den lilla planeten med ett mörkt tygstycke i hopp om att den skulle bli än mer oansenlig än vad den redan var. Men detta hjälpte inte. Flera föreställningar fick avbrytas för att publiken blev så nyfiken på det snurrande tygstycket. Så man fann det bäst att låta planeten vara. En snurrande planet var ändå mer vardagligt än ett snurrande tygstycke.

Till de flestas förtret dök det dock upp fler planeter i cirkustältet. Och inte nog med det: snart var nästan hela tältet fullt av en gnistrande stjärnhimmel som spred sin glans över sågspånsgolvet. När cirkusdirektören i vrede och hast klättrade upp på en stege och försökte plocka ner en av stjärnorna brände han sig på fingrarna. Stjärnorna var alldeles för varma för att någon skulle kunna röra vid dem. Då kallade cirkusdirektören på clownbrandkåren som kom i sina stora röda lackskor och med vattenslangen i högsta hugg. Men vattnet som de sprutade omkring sig hjälpte inte mot de glimrande stjärnorna. Så fort vattnet kom i kontakt med en stjärna så förångades det. Och allt vatten som bara sprutats ut i luften utan att landa på en stjärna föll istället ner mot marken och gjorde sågspånsgolvet alldeles klibbigt och obehagligt att gå på.

Folk på cirkusen började bli oroliga. Fler och fler planeter, stjärnor och andra himlakroppar hade dykt upp i tältet. Även de som till en början hade varit positiva till alla nymodigheter började oroa sig. Varför höll ett universum på att bildas i deras tält? Det var ju ändå deras arbetsplats. Var det verkligen för mycket begärt att kunna jonglera utan att få en komet i håret? Och borde man inte, trots allt, kunna gå på sina jättehöga styltor utan att slå huvudet i en måne? Månarna var visserligen väldigt små, men det gjorde ändå väldigt ont att slå i huvudet i en av dem. Alla enades om att något borde göras. Men ingen visste vad. En del skyllde på de ryska akrobaterna och menade att det var de som låg bakom allt det konstiga som hände. Men akrobaterna själva sa att de inte hade något med det att göra. De brukade ändå bara sitta i sin husvagn och spela tärning hela tiden. Det visste väl alla?

Så en dag hände det som alla fruktade men som ingen hade väntat sig skulle hända: man hade hittat ett svart hål. Det låg undangömt i mörkret under östra läktaren, men visst var det ett svart hål. Det såg man på att det höll på att dra till sig en liten blå planet, som snart skulle försvinna in i det svarta hålet och aldrig hittas igen. Och ju längre tiden gick, desto större skulle det svarta hålet bli. Och ju större det blev, desto större saker skulle det sluka upp. Till sist skulle det svarta hålet sluka hela cirkustältet och då skulle det inte längre finnas någon plats för cirkusfolket att jobba på. Men man bestämde sig för att fortsätta som vanligt. Livet – och cirkusen – var för roligt för att låta sig hejdas av något så obetydligt som ett svart hål.

Till slut hände det alla hade väntat på: östra läktaren sögs in i det svarta hålet. Och när den östra läktaren väl var försvunnen, fanns det inget hinder kvar innan det svarta hålet skulle kunna sluka hela tältet. Så nu var dagen kommen. Det var dags för cirkusens sista föreställning. Och eftersom en cirkus sista föreställning är bland det största som finns här i livet fylldes tältet på nolltid efter middagen, då föreställningen skulle komma igång. Grevar och baroner, torpare och storbönder, fattighjon och backstugusittare – alla fanns de på plats när cirkusdirektören stegade in i manegens mitt och sade att kvällens föreställning skulle börja.

Och vilken föreställning det blev! Eldslukarna slukade eld som aldrig förr, clownerna jonglerade med elva bollar var istället för de sedvanliga fyra och magdansörerna lät sina magar bölja och gunga och skutta och hoppa och dansa både foxtrot och twist. Styltgångarna gick på sina allra högsta styltor, tallrikssnurrarna snurrade med pizzatallrikar och knivkastarna brydde sig inte om de skulle råka träffa sina levande måltavlor. Allt medan publiken hurrade och jublade. Allt medan stjärnorna gnistrade och glimmade och planeterna snurrade runt runt runt och kometerna for genom tältet och brände håret på den som satt i vägen. Allt medan det svarta hålet slukade allt i sin väg. Först några planeter, sen sågspånet, sen cirkusdirektören. Det svarta hålet växte sig allt större och knubbigare medan allt runt omkring började virvla runt och förlängas och förvrängas. Det slukade en clown här, en meteorit där. Det slukade än en supernova, än en tärningsspelande akrobat. Det var en fantastisk föreställning. En av de bästa, det var alla ense om.

Och passande nog var det sista som hördes innan cirkustältet till sist försvann det enastående, rusiga och förvrängda vrålet av en överförtjust folkmassa som sakta sugs in i tomma intet.

Stördhångel

2009-08-07T19:33:00.001+02:00

Vackraste kvinnan jag sett. Det är väl stora ord, det. Men vacker det var hon, vacker som en brud och stilig som en karl, med ett visst något. Yvigt hår inte längre än till öronen, och stora mörka ögon som suger, sög mig in i hennes ansikte. Jag älskar att hångla, har alltid älskat att hångla. Händerna visst, och nära kramen, men framförallt tungorna och munnarna, och sen hela helheten, den kombinationen. Länge innan drömde jag om henne, om att få hålla hennes mun i min, låta blickan sugas in i hennes ögon när hon suger in min tunga. Länge drömde jag och fantiserade, sen jag sett henne, innan någonting blev av. Det var hon sen, hon som tog det steget, drog mig till sig efter en av mina uppträdanden. Hon slängde min klarinett på sängen, och la en arm om mina axlar, föste mig åt sidan och tog med öppna ögon emot mig, min mun.

Sen är det så som det är och väl ofta har varit, att saker inte alltid blir som man drömt och faktiskt tänkt. Hon hade svårt att vara allvarlig, svårt att inte skoja till det jämt, det var väl så det var. Att hon vanligtvis var vacker - och hon var väl hela tiden vacker, det är kanske inte det jag säger - men så fort vi skulle till att börja, det blev av och allvar med våra hånglerier fanns det inget allvar kvar i henne, inget sånt i hennes blick. Så fort våra läppar fick kontakt förvreds hennes ansikte i stundom hemska, stundom tokroliga, grimaser. De djupa blickarna ett uns av vansinne och oskärpa, armarna ett knyck mot bröstet och från mungipan en tråd utav saliv. Efterbliven är väl inte ordet, det rätta, det som man utåt sett ska bruka, men det var utan tvekan bilden. Så fort vi hånglat färdigt var det över, då log hon oskyldigt - normalt, även om det väl inte är ordet, det korrekta - och så fort vi började igen så blev det så. Ingen sans för stundens allvar, det var väl så det var.

Hur vacker, attraktiv, jag ännu fann henne till vardags vanligtvis, när våra kroppar inte möttes; hur mycket jag än tilltalades av hånglets ljuvliga magi, så kunde jag ändå inte hålla mig ifrån att dra mig undan, undvika så smått. För hennes skämtsamhet gav mig känslan att jag med mina närmanden drog henne i fördärvet, kysste bort all sans och vett och intelligens. Hon vreds ihop, förvrängde sig till någon annan.

Efter många försök och ansträngningar rann vårt förhållande till slut ut i sanden. Det var smärtsamt en tid, men sen dess har vi åter tagit upp kontakten. Jag ordnade jobb åt henne på cirkusen där jag sitter i orkestern med min klarinett. Gummiansiktet, heter hennes nummer. Clownerier och skämt, grimaser och stoj. Sånt där som jag inte är så mycket för, men de som gillar det och känner till, det säger det är bra. Det händer fortfarande ibland att vi möts för korta, tillfälliga sejourer utav hångel. Men bara inne i i stora tältet, mitt på natten, med varje lampa släckt. Då behöver jag inte se hur hon skämtsamt krumbuktar, bara känna hur hennes läppar suger åt sig mina, och kanske lite hur hennes kropp förvrids.

Ett bortkastat liv (Om jag ändå finge leva det igen!)

2009-08-04T20:58:00.000+02:00

Jag föddes på en minicirkus. Min ena förälder var en hund, den andra var en cirkusdirektör. En av dem brukade äta smör direkt ur paketet, den andra hade jämt och ständigt på sig en liten, liten bikini. Vem som gjorde vad säger jag inte. Det får ni lista ut själva.

Själv var jag två meter lång och helt täckt av borstig päls som skiftade i brunt och svart. I skolan brukade de reta mig. ”Hunden”, det kallade de mig. ”Ledsen”, det blev jag inte. Bara arg. Efter skolavslutningen i sexan bet jag en av mobbarna. Hans skelett krossades mellan mina tänder.

Jag fick spotta ut benflisor i flera dagar därpå.

Det fanns tre trick jag kunde. 1) Vacker tass. 2) Fot. 3) Rulla runt. Detta var inget jag var särskilt stolt över. Jag skämdes så på släktkalasen. Cirkusdirektörens släkt brukade säga ”Rulla runt, rulla runt” och skratta medan jag låg där på gräset och rullade varv efter varv efter varv.

Om nätterna drömde jag om blod och död. Om dagarna fantiserade jag om revansch. Så jag lämnade min familj. Allt för att slippa gå på fler släktkalas.

Vad jag gjorde istället? Jag flyttade till Östersund. Gick tvåårig ekonomisk linje, mest för att få tiden att gå. Det var på fritiden som jag gjorde sådant jag verkligen ville.

Jag lärde mig att åka skidor. Jag lärde mig att tala sju utdöda språk. Jag lärde mig att förföra både män och kvinnor. Jag lärde mig att dansa magdans.

Bristen på förmåga att stå emot inlärda kommandon var inte det enda jag ärvt av min hundförälder. Trots att jag till hälften var människa åldrades jag som en hund. Efter fullföljd gymnasieutbildning var jag 133 år gammal. Jag kände att slutet började närma sig.

Men inte kunde jag lämna mitt liv utan att ha gjort karriär. Och affärsvärlden lockade mig inte längre. Jag längtade istället till rampljuset. Men på mina villkor. Inga tomma tricks på kommando. Istället skulle jag lösgöra hela min kreativa förmåga i manegens mitt.

Jag skulle slå dem alla med häpnad.

Så jag sökte mig tillbaka till min familj och bad om att få anställning på minicirkusen. Först tvekade de. ”Vi har redan en hund” sa hunden. ”Och en direktör också” sa direktören. Och jag var för stor för att passera som mumsande marsvin, hattbärande höna, gullig griskulting eller något annat som hör hemma på en minicirkus.

Och vad gör man med en multibegåvad två meter lång hundmänniska på en cirkus?

Jo, just det. Jag fick sköta räkenskaperna. ”Du ska ju få användning för din examen” sa de. Ettor och nollor, sjuor och tvåor. I en provisorisk friggebod, hukandes över ett underdimensionerat skrivbord med bankirkeps och ficklampa. Och där satt jag, kväll efter kväll.

Allt medan publiken applåderade åt de hinderhoppande katterna och de morotsslukande kaninerna. Allt medan jag spann storartade planer om att mörda mina föräldrar, om att festa på deras tarmar i månskenet.

Men jag var tvungen att handla snabbt. Jag visste att mitt liv snart skulle vara över.

Inhopparen

2009-08-03T21:58:00.000+02:00

Känslan av att snart kommer de på mig. Känslan av att de snart vet att jag egentligen inte kan det här, att jag är för liten, för inkompetent och oerfaren. Känslan av att jag snart kommer att avslöjas, även om jag knappt vet vad jag har gjort, vad mitt fuskande gått ut på. Känslan av att ha tagit någon annans plats, någon annan som kan det här mycket bättre än jag. Känslan av att ha nästlat sig in, med överdrivna ord och vita lögner. Känslan av att så fort det blir allvar, då kommer allt att uppenbaras, då kommer allt att rämna, då kommer det gå sönder, jag kommer snubbla, falla, krossas och förstöras. Känslan av att varje steg jag tar är ett felsteg, att varje rörelse jag gör tar mig en bit närmare undergången. Känslan av att magen vänds ut och in. Känslan av att halsen - på den korta stunden, i den snabba farten - vrids om, trasslas ihop till en knut. Känslan av att tårarna rinner för sakta, för att hinna fram innan det är över. Känslan av att det här var visst allt. Känslan av att sakna livlina och skyddsnät. Känslan av att vara ensam, utan någon som tar emot en.

Den känslan, när jag faller. Den känslan, när jag störtar genom tältets luft, så snabbt att strålkastarna knappt hinner följa efter. Den känslan, när linan under mina fötter brister som en sträng. Den känslan, när orkestermusiken tystnar tvärt. Den känslan, när publiken inte hinner tjuta. Den känslan, när spånet på marken i manegen tar emot mig - min näsa, mitt ansikte, min mun, min skalle, min bröstkorg, mina knäna, mina lår, mina fötter. Den känslan, sen inget mer.

Funky Monkey

2009-08-01T13:56:00.001+02:00

Det första du ser när du slår upp dina ögon är skogen. Yeah, stora skogen. Massor av träd. Och så klänger du dig fast, hårt hårt med små fingrar i mammas päls. Och se på tusan! Mamma hoppar. Mamma hoppar långt. Mellan träd och grenar, genom lövverk och lianer. Och I’ll be damned om livet inte är underbart. Fantastiska livet med mammas sötluktande päls och vinden som viner omkring er där ni flyger fram i skogen. Ni är ostoppbara.

Men en dag har mamma fått nog. Du får ingen mat av henne längre, inga svällande knubbiga bananer och inga knapriga gräshoppor. You’re on your own. Och det fixar du rätt bra, flygandes från träd till träd. Du har vuxit upp, är stor och stark. Och när du slänger dig från lian till lian så gör du det med tungan ute. För vad är härligare än skogens luft mot en fuktig tunga?

Bara en sak, och det är också fuktigt. Mhm, you know what I’m talking about. Du är I tonåren, hormonerna får din kropp att rycka. Du vill sätta avtryck och nog lyckas du. Mmm, funky monkey. You’re one fuckin’ funky monkey. Oh oh, push it! Push it in me. Hot hot monkey sex.

Du erövrar och blir erövrad, du griper tag i svansar och andra behårade lemmar. Och du älskar det, hur dina läppar sakta glider upp och blottar de sylvassa framtänderna då du når klimax. Fast ändå, det kan bli lite tomt. Funky monkey, one of the big gorilla boyz. Du har nått toppen, du har nått klimax. Du är kung i djungeln. Kejsarinna av skogen. Men du känner på dig att det finns något mer. Men hur ska finna det? Och var?

I staden, såklart. No more dragging your knogar i marken. Stand up straight, rak i ryggen. Du tar dig bort från träden, till höghusen och de svarta taxibilarna som skriker BEEP BEEP när du krossar gatan. Skriver in dig på arbetsförmedlingen, fixar kneg. Inget speciellt jobb, men det duger. Du tjänar pengar, hyr en lya. Mr. Monkey Man, wearing his svart kostym and slips. Räknar pengar om dagarna, spelar tärning om kvällarna. ”One more whiskey for the road”, muttrar du och får lite mer av den där bärnstensbruna vätskan i ditt glas.

Kväll efter kväll, inget nytt händer. Hey man, what’s up? Same old, same old. Fuckin’ monkey. Du tröttnar på blickarna, på att inte få till det med en enda het girl/boy. Well, fuck it. Du ska tillbaka, hem till skogen. Låt gå att det inte var en utmaning längre, att du var Top Monkey, att du slingat dig i varenda lian, tuggat på varje banan. Det var ett värdigt liv ändå.

But what the fuck? Skogen ekar ödslig och tyst, du kan höra hur jorden roterar kring sin egen axel. Alla dina vänner, alla andra monkeys, är försvunna. Borta, helt väck. Är det kanske nu äventyret börjar? Är det kanske nu det händer? Well, we’ll see. Du har några träd att klättra i först.

Popcornhörnet

2009-07-25T20:25:00.000+02:00

Popcornhörnet, vid sybehörsbutiken, nere vid kanalen, mellan grusparken och cykelstället. Ingen vet riktigt varför det alltid ligger en svag doft av popcorn där. Någon rak, logisk förklaring verkar inte existera. Inte heller till att gatustenarna på samma plats låter som Johnny Thunders, när de viskar om nätterna. Viskningarna skulle kanske kunna vara helt vanliga hallucinationer. Övertända tripprykten, från knarkarna på bänken och fyllona i parken. Men doften då. Jag känner ju doften, lukten varje gång jag går förbi. Enligt en legend är det spåret av en vålnad. Vålnaden av Claes-Henrik Hernholdt, som den sjuttonde maj 1853 brände upp sin popcornvagn, sin torkade majs, sina två blankmatta saltkar, sina pappersstrutar, sin försäljarmössa och sig själv, just på en plats där popcornhörnet ligger idag. Det sägs att han hade varit popcornförsäljare för en kringresande cirkus. Efter ettstort bråk, som involverade en kärleksaffär med en söt liten indisk cirkuselefant, hade han blivit utslängd från cirkusen och efterlämnad här i staden. Förkrossad och berövad på både sin stolthet och sin älskade, hettade han upp sin cornpoppare till så många hundra grader att allt fattade eld, och till slut lämnade han världen, brinnande, med ett stort POP. Allt han lämnade efter sig var en sorgsen elefant och en vag doft av popcorn i ett hörn.

Spånmakaren

2009-07-21T21:48:00.001+02:00

Varje byggnad och varje dröm kräver en pålitlig grund. Husen och slotten sina stenar, drömmar och tankar sina bultande hjärtan och livliga ådror. En riktig cirkus kräver även den sin grund, sitt underlag. Detta ansvar vilar på mina axlar. Det är jag som är sågspånsmakaren.

Jag har alltid en kniv i handen och en yxa i väskan. Stöter jag på en bit trä som lovligen eller hemligen kan tagas, då tar jag den, delar, skär och täljer sönder. På kvällen innan galan, innan föreställningen trampas igång, springs och dansas igenom, går jag varsamt runt manegen. Solen brukar ännu vara uppe. Strilar mjukt genom de röda och vita ränderna i tältduken, sjunker varmt i öppningen mot himlen. Till synes slumpartat, men in i märgen noggrant, sprider jag spån och flis och flagor. Rätta doften, rätta tyngden, rätta lystern. Det är inte någon vetenskap, det där. Det är en konst.

Visst tar jag inte allt jag kommer över. Rötan faller bort, så klart, men även annat. Kanske saknar just den biten rätta spänsten, kanske allt för genomträngd av frånstötande inpregnation. Men det är inte alltid det finns att välja. Även träd och trä tryter tidvis. Då får jag finna andra vägar, för spånet måste fram. Ingen show och ingen lycka det förutan. Ibland så stjäl jag, eller kanske bara lånar. Nå, ja, det händer ganska ofta. Bäst är ved att ta, för den går ju gott att ge tillbaka. Mindre bitar, men lika eldningsbar. Värre är med plank, staket och nylagda altaner. Sånt gäller det att sköta snyggt. Men titta täten hittar jag ett timmerlass, som skänkes till en man som jag. Då tackar jag och bockar, visar upp en tår av lika delar artighet som ärla.

Att jag kan allt jag kan? Mycket lär jag mig med tiden. Jag ser vad som får publiken att jubla, artisterna att lysa och hovarna att studsa lätt. Och jag ser felen. Ofta felen. Men jag vet att nästa - ja, just nästa - kväll, då blir det rätt. Sen har jag fått i arv, av far min och far hans innan dess. Vi följer och fyller på ett långt band av spånmakare, genom hundranden och tusenden av år. Det vackraste spån vår släkt lyckats hyvla, var det som kom av jesu kors. Tänk er röda stänket, tänk er mjukt, mjukt marmor, utav trä. Den showen, på det spånet, ska ha varit som förtrollad. Eld, magi, svartkonst, volter, djävulsgrin och cirkus i sin allra yttersta form.

Men vad vet jag om vad som egentligen har hänt. Vad vet egentligen jag om cirkus. Jag vet att nästa golv ska vara klart ikväll, jag ser att flagor flyger från min kniv.

Bulten i Bo

2009-07-17T17:12:00.000+02:00

Bulten i Bo
han är rosig och grann,
Bulten i Bo
är en bindgalen man
När han skulle på cirkus
då gick det såhär:
Han sparka och tjoa
och var spektakulär
Det blev som det blev
och Bulten blev kvar,
med byxor i trasor
och bröstkorgen bar
Tjudrad och bunden
som ett stångande djur
Nu reser han runt
som Bulten i Bur

Flying Johnny

2009-07-13T13:55:00.000+02:00

I samma ögonblick som Johnny slängde sig rakt upp i luften över de två slagskämparna sladdade den babyblå bilen in på grusplanen. ”Titta!” skrek Theo och pekade på Johnny, ”Där är han!”. Sjuksköterskan Lotti slog händerna för kinderna och ropad ”Oh! Så stilig han är!” Den pålitlige chauffören behöll dock sitt lugn, både för att han var sansad till sättet och för att han var blind. Bills blindhet hindrade honom från att se vad de andra såg – att Johnny fortfarande befann sig i luften, stadigt svävande ovanför rökmolnet som det brutala slagsmålet under honom åstadkom. ”Det är han, det är honom jag vill ha!” fortfor Theo att vråla. I ett huj hoppade han och Lotti ur bilen och sprang med raska steg bort mot bråkstakarna och den flygande mannen.

På marken under Johnny rullade Charlie och Bonzo runt i varandras armar, ihärdigt pucklande på varandra under ilskna tjut. "Å här får du!" skrek den ena och "Här får du av mig!", skrek den andra. För att nå upp till den svävande mannen ställde sig Theo, under en vådlig balansakt, på slagskämparnas ryggar. ”Hörredu, du!” sa Theo till Johnny, ”Om du inte skulle komma med oss och vara med på vår cirkus?” Han fick bara en tyst skeptisk blick till svar. ”Det blir du, som kan sväva; Bill som kan jonglera med levande djur; Lotti som kan sluka svärd och så jag, som kan presentera allt sammans på ett elegant sätt. Vad säger du om det?" Johnny sa ingenting. Han gled bara långsamt bort till den ljusblå bilen och satte sig stillsamt i baksätet. Bill som kände att bilen tyngdes ner en aning hälsade artigt på nykomlingen och startade sedan motorn och körde därifrån, så fort Theo och Lotti hade kommit tillbaka intagit sina platser. Kvar på marken låg Bonzo och Charlie, hårt pressade mot varandra, och slogs ihärdigare än någonsin. ”Där fick du!”, ”Nej, där fick du!”.

---
Text: Jimmy Knickers
Bild: Johnny Jeans

Hennessy

2009-07-09T13:32:00.001+02:00

Det finns drömmar som inte handlar om sex, lottovinster och att dricka Hennessy till frukost. Det finns drömmar som inte tar med dig till sandiga stränder i lätt sommarbris, till en evighetslång sommar under Söderhavets stekande sol. Det finns en massa drömmar som inte för dig bortåt, framåt, utåt. Det finns miljoner såna drömmar men ingen av dem är värd ett skit.

Vi sitter i en bil, Crissy och jag, och hon trycker ner gaspedalen. Jag har ena handen på ratten och försöker styra. Det enda körkortet vi har är stulet, och vi vet inte ens från vem vi tog det.

”Är vi inte framme snart?” stönar Crissy och trycker ner gaspedalen allt vad hon kan. Jag lägger i fyrans växel och motorn spi-spi-spinner som en katt med tbc. ”Fuck those bastard shit. It’s not the goal that counts but the travel.” Crissy blänger på mig, hennes isblå ögon borrar sönder mina små bruna. ”Jävla nolla”, muttrar hon. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Crissy hade hittat mig under en parkbänk. Någon hade skrivit ”Will fuck for food” på min panna och Crissy hade precis varit på Konsum. Så blev det som det blev och nu sitter vi här. Det finns mer att säga, men inget av det spelar någon roll. Om det är nåt Crissy har lärt mig, så är det att leva i nuet. Och just nu är nuet fyra snurrande hjul på en öde landsväg. Fyra snurrande hjul och Crissy som gör sitt bästa för att sjunga som Ulf Lundell. Jag läser Kerouac / Har du läst honom nån gång? / Bla bla bla bla bla / Stillsamt hålligång.

Men allt handlar inte bara om hastighet. Vi stannar vid vägrenen, jag lägger mig i diket. ”Fuck it Crissy, I’m dead now”. Och så sätter hon sig på huk bredvid, och lägger en hand på min panna. Crissy tittar på mig. Säger att jag har feber. Crissy tittar på mig. Säger att det är min tur att köra.

Fåglarna hänger stilla i luften över oss, någonstans i fjärran hör jag prärievargarna yla. Vi susar fram i vår bil, landsvägsgruset knastrar och slår mot stänkskydden. Febern får min kropp att koka, får min uppmärksamhet att skärpas. Plötsligt ser jag allt klart framför mig. Livet är en mörk tunnel, kärleken en skylt i grön neon. Vi färdas genom tunneln, Crissy och jag, men det enda jag ser är mörker.

När jag vaknar till liv igen känner jag mig som ett nyfött barn, tryckt tätt tätt mot sin mammas famn. Och inte undra på. Jag måste ha tappat medvetandet, för Crissy bär mig. Hon bär min tunna kropp på sina starka armar. Jag hör hur hon flåsar, hur hon svär. Men hon är målmedveten, det är hon. Innan jag glider in i medvetslösheten igen hinner jag tänka att Crissy, hon vet nog vad hon gör.

Vad finns det mer att säga? Finns det något att säga över huvud taget? Ska jag berätta om cirkustältet som tornade upp sig mitt i öknen som en förvriden hägring? Ska jag berätta om den mustaschprydde mannen som mötte mig och Crissy utanför tältöppningen? Den mustaschprydde mannen som gav Crissy en tjock sedelbunt, allt medan jag låg på marken och vred mig i feberframkallad frossa? Ska jag berätta om när jag till slut frisknade till och fann mig instängd i en bur?

Ska jag berätta om när allt gick från att ha gått åt helvete till att bli ännu värre?

Nej. Fuck that. Låt mig istället berätta om mina drömmar. Låt mig istället berätta om hur jag ligger på en vit sandstrand med en flaska Hennessy i ena handen och en nyplockad kokosnöt i andra. Låt mig istället berätta om hur det enda ljudet som hörs i den ljumma sommarbrisen är det knastrande ljudet av Crissys kropp som grillas över en öppen eld.

Svärdslukaren: en huvudfotings historia

2009-07-09T12:27:00.000+02:00

Vakums tystnad i publiken. Så stilla att det till och med hörs när någon inte pratar. Alla ögon följer svärdet. Blanka bladet, vassa egen. En rinnande tår av saliv längs blodrännan. Och så den kraftiga handen med ett stadigt grepp om handtaget. Han spärrar gapet som ormen, för att sluka det nästan helt. Centimeter för centimeter som sjunker ner, genom munnen, svalget, halsen och ända ner i magen, ända tills inget annat än knappen längst upp svärdet ser ut att finnas kvar. Till och med parerstången buktar under kindernas spända hud. Långsamt ner och ännu försiktigare upp. Först när yttersta spetsen är fri igen, när han svingar svärdet i luften, låter det löpa en båge och sen ner i marken, svajande i sågspånsgruset. Först då fyller publiken hela tältet med applåd. En applåd, en applåd, och han slukar så girigt, grinar så stort, visar alla tänder. Han suger åt sig, drar i sig och bockar djupt, bugar huvudet mot golvet och pressar runda magen mot de runda knäna. Och går ut.

---

Så fort jag kommer ut från manegen börjar allt igen. Jag äter min mat. Tuggar chilin och sväljer kokosfettet helt. Magen bara tjatar. Säger nej. Skriker nej med alla sina munnar. ALLA MAGENS MUNNAR I EN KÖR! Att jag rispar den i väggarna, att jag spänner den med stress. Att jag äter dåligt, att jag är för kylig först och sen för varm. Men jag måste göra tricken - svälja svärden, slicka kniven och tugga alla ninjapinnar. Mest var det en slump att jag blev vad jag blev. Det var min första pojkvän som sa - kanske på skämt och i övermod - att jag är en riktig svärdslukare. Så jag blev vad jag blev, och det är ju mig som folket vill se. Och nog betalar jag och gör rätt för mig. Jag betalar magens föda, magens säng och boningsplats. Jag är ju magens punkt i livet! Så jag gör det jag brukar göra: struntar i magen tjat. Trycker i mig mer chips, tänker fler tricks och lever det liv jag lever.

Men nästa morgon händer, det var väl bara en fråga om tid innan det blev av. Magen har tagit sitt pick och pack, flytt från mig och stuckit i väg. Redan där och då började jag sakna den. Hur rund den hade varit under mina lena händer. Dess kurrande ljud och skakande känsla. Sättet den böjde linnets ränder på. Tänk, den smälte all min mat! Så står jag alltså här. Nyss stor och grann om buken, nästan ståtlig som en björn. Nu är jag plötsligt bara huvud och fötter, en huvudfoting som vankar av och an.

Till en början prövar jag mina konster. Men svärden fungerar inte, det finns ingen hals och mage att svälja ner dem i. Bara munnen, svalget - sen börjar foten. Jag gör nya försök med knivar. Allra sist en trubbig smörkniv av trä, men inte heller den kommer längre ner än till spetsen - som att slicka av den efter maten, sen tar det bara stopp.

Vart tog den vägen då, min mage? Snälla svara om du vet! Darran fruktar inom mig: Kanske hela vägen utomlands!

Så jag tar hastigt avsked ifrån cirkusen, spänner fölet för min vagn. Hej då direktören! Hej då akrobaten! Morsning på dig sälen! Adjö då, vackra tigertämjarfrun! Jag lämnar popcorn bakom mig. Lämnar mina svärd och mitt hus på hjul. Nu finns bara ett att finna: Magen min, allra käraste magen!

Vi far till Sunne, rider till Skanör, seglar till Gotland och tar droskan över sundet. Kattegatt som brusar under oss. Därefter följer dråpligheter, tusen problem som jag tvingas ta mig ur. Där efter följer hundra äventyrlighter. Men hela tiden finns bara ett mål i mitt sinne - min mage, för vad är jag utan den?

På Korsika jagas jag av banditer och på Elba låter man måla mitt porträtt. Sen i Singapore går jag vilse i djungeln, på ett stort stort varuhus. På flyget till Amerika mister jag mitt bagage och bland Perus fjälltoppar förlorar jag min sista följeslagare, fölet som hade hunnit bli märr. Jag korsade vägar med jungfrur, skökomän och stinsar. Jag dansade magdans, quickstep och polonäs. Jag samlade frimärken, sudd och pins, men ingenstans hittade jag min vän.

Sen plötsligt, efter många långa år och minst lika många tunga steg och mil på vägen: På en bar i Amsterdam, i ett stort kar med majonäs, fann jag till slut min ädla, vackra mage. En aning nergången på gräs, men ändå motvilligt glad att få se mig.

Och så en avslutning:

Efter famntag, gräl och avtal slog vi sen följe igen. Jag skulle nog vilja kalla oss åtefunna vänner, obeaktat vad som hände sen. För en sista plan, ett sista mäktigt nummer, hade magen tänkt ut åt mig. Min återkomst till manegen. Och mitt absolut utträde därifrån. Jag flöjde min mages anvisningar, allteftersom den gav regi: Jag satte svärdet mot naveln, siktade noga, sen tryckte jag till. Så slukade magen svärdet och spånet på marken slukade blod. Sen slukade tältet applåder. Sen slukade svärdet mig.